Hans Exellens Grefve De Göeers skäl, hvilket man, ehuru, som jag förmodar, ouppsåtligeu och af oriktig uppfattning af mitt yttrande påbördat mig har jag redan bestridt med förklarande, att mitt yttrande varit, att jag med mycken tillfredsställelse hört Hr Grefve De Geers anförande i ämnet och skulle önska, att kunna dela hans åsigter, såsom öfverensstämmande med min böjelse, men att jag fruktade, att de icke kunde inverka på min öfvertygelse; men att jag icke skulle underlåta, att taga dem i närmare öfvervägande. Förhållandet vitsordas ytterligare af det Protokoll, som af BorgareStåndets Sekreterare i gårdagens Talmans konferens fördes. Vidare har man lagt mig till last, att jag sökt qväfva diskusssionen öfver min vägran af proposition. Meningen härmed lärer väl vara, att på mig vältra skulden för utgången af den votering, hvarigenom min vägran godkändes och att insinuera den mening, att jag varit interesserad i utgången. Jag hemställde nemligen, sedan Hr Wern yttrat sig, huruvida icke Ståndet ville tillåta, att jag framställde proposition på gillande eller ogillande at samma vägran med öppet tillkännagifvande af min önskan, att frågan måtte komma under pröfning hos KonstitutionsUtskottet, i hvars yttrande jag önskade erhålla en ledning för framtiden. Huru låter val detta förlika sig med ett förment intresse för den utgång voteringen fick? Man nar icke otydligt låtit förstå, att ett annat inflytande, än den egna öfvertygelsens bestämt mitt handlingssätt och jag vet att rykten derom äro i omlopp. Jag lemnar alldeles å sido dessa försök, som väl för tillfället kunnat missleda mången, men slutligen måste stranda mot den allmänna rättskänsla, som icke skall tåla, att skugga kastas på en person som, under sin snart fem och tjuguåriga Domarcbefattning, 1cke gjort sig känd eller ens misstänkt för att låta biafsigter, väld eller mannamän, leda sina beslut och handlingar. Jag beklagar deremot djupt, att De kunna finnas, hvilke, nog intagne af kärleken till egne sattser och meningar, icke kunna föredraga andras olika åsigter och uppfattning af sin pligt och hvilka ovilkorligen vilja finna obehöriga motiver till allt, som icke snör-rätt går efter deras tänkesätt. Slutligen beklagar jag utur mera än ett skäl, att just denna sak, som, fördomsfritt bedömd för närvarande och intill dess afgjordt blir, om den är af bevillningsnatur, är utal en högst underordnad beskaifenhet, skulle just blifva den, på hvilken jag måste tillämpa min oafvisliga uppfattning af grundlagen och af min pligt; men jag förklarar tillika, att, om jag ock kunnat ana allt def obehag, som deraf blifvit en följd, skulle jag ändock icke ett enda ögonblick tvekat, att handla på samma sält., MMM ndffilDföR