Hans Exellens Grefve De Göeers skäl, hvilket man,
ehuru, som jag förmodar, ouppsåtligeu och af orik-
tig uppfattning af mitt yttrande påbördat mig
har jag redan bestridt med förklarande, att mitt
yttrande varit, att jag med mycken tillfredsställelse
hört Hr Grefve De Geers anförande i ämnet och
skulle önska, att kunna dela hans åsigter, såsom
öfverensstämmande med min böjelse, men att jag
fruktade, att de icke kunde inverka på min öf-
vertygelse; men att jag icke skulle underlåta,
att taga dem i närmare öfvervägande. Förhållandet
vitsordas ytterligare af det Protokoll, som af Bor-
gareStåndets Sekreterare i gårdagens Talmans kon-
ferens fördes. Vidare har man lagt mig till last,
att jag sökt qväfva diskusssionen öfver min vägran
af proposition. Meningen härmed lärer väl vara,
att på mig vältra skulden för utgången af den vo-
tering, hvarigenom min vägran godkändes och att
insinuera den mening, att jag varit interesserad i
utgången. Jag hemställde nemligen, sedan Hr Wern
yttrat sig, huruvida icke Ståndet ville tillåta, att jag
framställde proposition på gillande eller ogillande at
samma vägran med öppet tillkännagifvande af min
önskan, att frågan måtte komma under pröfning hos
KonstitutionsUtskottet, i hvars yttrande jag önska-
de erhålla en ledning för framtiden. Huru låter val
detta förlika sig med ett förment intresse för den ut-
gång voteringen fick?
Man nar icke otydligt låtit förstå, att ett an-
nat inflytande, än den egna öfvertygelsens bestämt
mitt handlingssätt och jag vet att rykten derom
äro i omlopp. Jag lemnar alldeles å sido dessa för-
sök, som väl för tillfället kunnat missleda mången,
men slutligen måste stranda mot den allmänna rätts-
känsla, som icke skall tåla, att skugga kastas på en
person som, under sin snart fem och tjuguåriga
Domarcbefattning, 1cke gjort sig känd eller ens
misstänkt för att låta biafsigter, väld eller manna-
män, leda sina beslut och handlingar. Jag beklagar
deremot djupt, att De kunna finnas, hvilke, nog in-
tagne af kärleken till egne sattser och meningar,
icke kunna föredraga andras olika åsigter och upp-
fattning af sin pligt och hvilka ovilkorligen vilja
finna obehöriga motiver till allt, som icke snör-rätt
går efter deras tänkesätt. Slutligen beklagar jag u-
tur mera än ett skäl, att just denna sak, som, för-
domsfritt bedömd för närvarande och intill dess
afgjordt blir, om den är af bevillningsnatur, är utal
en högst underordnad beskaifenhet, skulle just blif-
va den, på hvilken jag måste tillämpa min oafvisli-
ga uppfattning af grundlagen och af min pligt; men
jag förklarar tillika, att, om jag ock kunnat ana
allt def obehag, som deraf blifvit en följd, skulle jag än-
dock icke ett enda ögonblick tvekat, att handla på
samma sält.,
MMM ndffilDföR