LIA 5 DA Ur a Na RIDDARHUSFT. DISKUSSIONEN OM KABINETTSKASSAN DEN 27 FEBRUARIL Grefve Frölich: Då ban redan en gång yttrat sig i saken, dertill ban base föga att tillägga, ville han a vara så kort möjligt. Först likväl kunde icke undgå a ka en sats eller ett förklarande, som Hr Logerheim mställt, nemligen att om icke kabinettskassans skuld blefve betald, skulle en fortsatt skuldsättning esa rum Grefven förklarade ban icke skuile anse någonting olyckligare än en sådan fortsatt skuldsättning, Frågan är säledes buru man bäst skall fö mma en sådan ytterligare skuldsättning. Jag tror icken, sade han, esedan det blifvit öppet förklaradt hvem som gjert säuw den, ett ord, som jag icke anser egentligt, att framtida skuldsättning bäst förekommes derigenom, att Rikets Ständer betaia den skuld som är gjord. Kunde jag öfvertygas derom, så skulle jag möjligtvis ialåta migi någon underhandling; men någon underhandling kan icke komma i fråga med den person, som säges hafva gjort skulden, och dGerföre, många andra skäl outsagda, kan jag icke antaga att det vore ett bra säll att förekomma ytterligare skuldsättniug, alt betala den redan, efter hvad man söger, existerarde skulden; ty det ligger för en hvar öppet, att en sådan betalning skulle föranleda till ytterligare betalningar i framtiden. Grefren fann sig af H. Exc. Friherre Stjernelds frånvaro inskränkt i de anmärkningar hen möjligen kunnat framställa i anledning af de upblysningar, Hr Statsrådet Ihre från H. Exc. uppläst. Men utan att ingå i fullständigt svaromål fann Tal. likväl nödvändigt anmärka såsom ett faktum, alt H. Exc. velat göra en bestämd gränsskilbad emellan brist i anslagen och skuldsättning. Denna distinction, sade ban, har jag förut i mitt anförande sökt utpeka. Jag har nu fått den mest eclatanta fastställelse derpå, att min åsigt var rfktig. Under uppläsningen af Hr Frih. Stjernelds skrift sökte jag med all uppmärksamhet följa, huruvida han i någon enda rad eller något ord skulle förlora eller afvika från denna distinktion; men jag har fannit den öfverallt bibehållen. Följaktligen vill ieke ministerkassans förvaltning erkänna någor skuld utan blott en brist, hvilken, såsom vi alla veta, länge egt rum, och följaktligen har den stora financielda konsten bestått deruti att bibehålla en brist öfver 40 å 42 år eller längre tillbaka utan att göra skuld. Det är detta besked, som Hr Friherre Stjerneld tillämnat oss! Eller det är i grund af denna distinktion Herr Friherren lemnat besked å Rikets tänders KonstitutiorsUtskotts förfrågan?! Jag anser det vara nödigt att lägga vigt på denna, sedan en längre tid tillbaka förvärfvade skicklighet att göra distinktioner. När fråga är att gifva besked ät KonstitutionsUtskottet i afseende på gjorda anmärkningar, då kommer denna konst tillgedo, ty då umdviker man ati möjlig tillämpning af 76 R.F., som förbjuder att göra skuld. H. E. har förklarat, att det är amed.smärtande obehag han funnit denna sak hafva fått en vändning met hans person. Jag försäkrar att det icke kan hafva smärtat honom me-: ra än mig, att hafva funnit en karakter, sådan som hans, icke hafra kunnat undvika detta smärtande obehag. Hvad den sednare delen af Herr Ihres anförande angår, eller den, som varit hans egen, så innehåller den, så vidt jag kunnat fatta, endast en ren framställning af verkliga förhållandet. Jag tackar honom derför, men jag tackar honom ännu mera för den försäkran, han gifvit, att icke Barthelemykassans obestånd skulle föranleda till några anspråt på Rikets Ständer. Jag will, för min del, anse denna försäkran såsom akungs-orda. Efter Hr Ihre har en aktad Ledamot af detta Stånd, nämligen Hr Edenhjelm, yttrat sig. Han har åberopat och stödt sig hufvudsakligen på Hr Biskop Hedrns reservation. Jag kan icke annat än beklaga, att så skett, emedan Hr Biskop Hedrens reservation är af beskaffenhet, att den är mer förödmjukande för den omordade värdigheten, än någonting, som hittills i denna fråga blifvit sagdt. Ehuru kittlande denna reservation varit för en hvar, som endast utgått från begäret att anmärka, har dock. jag afhållit mig ifrån att recensera den, emedan den talar på elt förnedrande sätt em den förlägenhet, uti hvilken en, af oss alla ektad och vördad person skulle befinna sig. Det bör likväl icke förundra nå-. gon, att Hr Edenhjelm förenat sig med Reservanten, då Hr Edenbjelm på detta rum mu tillåtit sig art omtala H. M. Konungens personliga förtjenster. Jag hemställer till Pier, mire Herrar, om sådantär parlamentariskt, om det är konstitationelt? Kunna vi här stå upp och omtala Konungens personliga förtjenster? Kunna vi här bemöta ett sådant yttrande med något svar? Nej! År det rätt, är det värdigt den känsla enhvar, som hyser den sjelf, äfven bör tillerkänna andra Ledamöter inom det:a Stånd, att ifrågasätta, det man icke jrdar sin Konung? Skall man med tvång framkallas till slafviska ord, för att betekna ett obegränsadt dervonemang? I fall man icke svarar ja, saknar man då all rättskänsla, eh heder? Detta nit går för långt. Samma värde Ta lare har yttrat sig om rikets välstånd. Det vore önskligt att här funnes välstånd. Väl har Statskassan kommit uti välstånd, derigenom, att den blifvit ful af landets öfverdrifna skatter; väl hafva Ledamöter af detta Stånd, under Riksdagens lopp, lagt det till grund för sina påståenden, att anslag till oändlighet och utan beräkning kundeutgifvas; men, mine Herrar; är det någon af Eder, som har uncersökt landets välstånd, som bjudit till att bevlsa detsamma, så ber jag honom förklara, hura det kommer sig då, att när man efter oficiella, statistiska uppgifter uträkmar, huru mycket ett svenskt dagsverke är värdt, då jag endast beräknar såsom arbetsföre personer, de, mellan 46 och 60 års ålder, och endast ugpta r den manliga befolkningen, väl Yetinde, att den qvinliga äfven i sin mån bidrager till nationalproduktionen, jag likväl, vid jemförelse med