LIA 5 DA Ur a Na
RIDDARHUSFT.
DISKUSSIONEN OM KABINETTSKASSAN
DEN 27 FEBRUARIL
Grefve Frölich: Då ban redan en gång yttrat sig
i saken, dertill ban base föga att tillägga, ville han
a vara så kort möjligt. Först likväl kunde
icke undgå a ka en sats eller ett förklaran-
de, som Hr Logerheim mställt, nemligen att om
icke kabinettskassans skuld blefve betald, skulle en
fortsatt skuldsättning esa rum Grefven förklarade
ban icke skuile anse någonting olyckligare än en
sådan fortsatt skuldsättning, Frågan är säledes bu-
ru man bäst skall fö mma en sådan ytterligare
skuldsättning. Jag tror icken, sade han, esedan det
blifvit öppet förklaradt hvem som gjert säuw den, ett
ord, som jag icke anser egentligt, att framtida skuld-
sättning bäst förekommes derigenom, att Rikets Stän-
der betaia den skuld som är gjord. Kunde jag öf-
vertygas derom, så skulle jag möjligtvis ialåta migi
någon underhandling; men någon underhandling kan
icke komma i fråga med den person, som säges haf-
va gjort skulden, och dGerföre, många andra skäl o-
utsagda, kan jag icke antaga att det vore ett bra
säll att förekomma ytterligare skuldsättniug, alt be-
tala den redan, efter hvad man söger, existerarde
skulden; ty det ligger för en hvar öppet, att en så-
dan betalning skulle föranleda till ytterligare betal-
ningar i framtiden. Grefren fann sig af H. Exc.
Friherre Stjernelds frånvaro inskränkt i de anmärk-
ningar hen möjligen kunnat framställa i anledning
af de upblysningar, Hr Statsrådet Ihre från H. Exc.
uppläst. Men utan att ingå i fullständigt svaromål
fann Tal. likväl nödvändigt anmärka såsom ett fak-
tum, alt H. Exc. velat göra en bestämd gränsskil-
bad emellan brist i anslagen och skuldsättning. Den-
na distinction, sade ban, har jag förut i mitt anfö-
rande sökt utpeka. Jag har nu fått den mest ecla-
tanta fastställelse derpå, att min åsigt var rfktig.
Under uppläsningen af Hr Frih. Stjernelds skrift
sökte jag med all uppmärksamhet följa, huruvida
han i någon enda rad eller något ord skulle förlora
eller afvika från denna distinktion; men jag har fan-
nit den öfverallt bibehållen. Följaktligen vill ieke
ministerkassans förvaltning erkänna någor skuld u-
tan blott en brist, hvilken, såsom vi alla veta, län-
ge egt rum, och följaktligen har den stora financiel-
da konsten bestått deruti att bibehålla en brist öf-
ver 40 å 42 år eller längre tillbaka utan att göra
skuld. Det är detta besked, som Hr Friherre Stjern-
eld tillämnat oss! Eller det är i grund af denna
distinktion Herr Friherren lemnat besked å Rikets
tänders KonstitutiorsUtskotts förfrågan?! Jag an-
ser det vara nödigt att lägga vigt på denna, sedan
en längre tid tillbaka förvärfvade skicklighet att gö-
ra distinktioner. När fråga är att gifva besked ät
KonstitutionsUtskottet i afseende på gjorda anmärk-
ningar, då kommer denna konst tillgedo, ty då umd-
viker man ati möjlig tillämpning af 76 R.F., som
förbjuder att göra skuld. H. E. har förklarat, att
det är amed.smärtande obehag han funnit denna
sak hafva fått en vändning met hans person. Jag
försäkrar att det icke kan hafva smärtat honom me-:
ra än mig, att hafva funnit en karakter, sådan
som hans, icke hafra kunnat undvika detta smär-
tande obehag. Hvad den sednare delen af Herr
Ihres anförande angår, eller den, som varit hans
egen, så innehåller den, så vidt jag kunnat fatta,
endast en ren framställning af verkliga förhållandet.
Jag tackar honom derför, men jag tackar honom
ännu mera för den försäkran, han gifvit, att icke
Barthelemykassans obestånd skulle föranleda till nå-
gra anspråt på Rikets Ständer. Jag will, för min
del, anse denna försäkran såsom akungs-orda. Ef-
ter Hr Ihre har en aktad Ledamot af detta Stånd,
nämligen Hr Edenhjelm, yttrat sig. Han har åbe-
ropat och stödt sig hufvudsakligen på Hr Biskop
Hedrns reservation. Jag kan icke annat än be-
klaga, att så skett, emedan Hr Biskop Hedrens re-
servation är af beskaffenhet, att den är mer föröd-
mjukande för den omordade värdigheten, än någon-
ting, som hittills i denna fråga blifvit sagdt. Ehuru
kittlande denna reservation varit för en hvar, som
endast utgått från begäret att anmärka, har dock.
jag afhållit mig ifrån att recensera den, emedan den
talar på elt förnedrande sätt em den förlägenhet,
uti hvilken en, af oss alla ektad och vördad person
skulle befinna sig. Det bör likväl icke förundra nå-.
gon, att Hr Edenhjelm förenat sig med Reservanten,
då Hr Edenbjelm på detta rum mu tillåtit sig art
omtala H. M. Konungens personliga förtjenster. Jag
hemställer till Pier, mire Herrar, om sådantär par-
lamentariskt, om det är konstitationelt? Kunna vi
här stå upp och omtala Konungens personliga för-
tjenster? Kunna vi här bemöta ett sådant yttrande
med något svar? Nej! År det rätt, är det värdigt
den känsla enhvar, som hyser den sjelf, äfven bör
tillerkänna andra Ledamöter inom det:a Stånd, att
ifrågasätta, det man icke jrdar sin Konung? Skall
man med tvång framkallas till slafviska ord, för att
betekna ett obegränsadt dervonemang? I fall man
icke svarar ja, saknar man då all rättskänsla, eh
heder? Detta nit går för långt. Samma värde Ta
lare har yttrat sig om rikets välstånd. Det vore
önskligt att här funnes välstånd. Väl har Statskas-
san kommit uti välstånd, derigenom, att den blifvit
ful af landets öfverdrifna skatter; väl hafva Leda-
möter af detta Stånd, under Riksdagens lopp, lagt
det till grund för sina påståenden, att anslag till
oändlighet och utan beräkning kundeutgifvas; men,
mine Herrar; är det någon af Eder, som har un-
cersökt landets välstånd, som bjudit till att bevlsa
detsamma, så ber jag honom förklara, hura det
kommer sig då, att när man efter oficiella, stati-
stiska uppgifter uträkmar, huru mycket ett svenskt
dagsverke är värdt, då jag endast beräknar såsom ar-
betsföre personer, de, mellan 46 och 60 års ålder, och
endast ugpta r den manliga befolkningen, väl Ye-
tinde, att den qvinliga äfven i sin mån bidrager till
nationalproduktionen, jag likväl, vid jemförelse med