ICKC SamMlallets SjöliVecstana Iiotarar ch O5Oo-
blicklig uppoffring, elier de utdelade håfvorna
blifva spridda så jemnt öfver landet, att man
icke kan sägas taga brödet ur munnen på den
ene, för att gilva det åt den andre: ett förhål-
lande, hviket kanske endast kunde ega rum i
alsende på anslag till allmänna vägförbättringar
öfver hela riket, eller till läroanstalter till ut-
bredande af industriel skicklighet och andra kun-
skaper öfver landet.
För alla andra fall än sådare som de nyss-
nämnda, måste ovilkorligen den mesta hushåll-
ning ligga deruti att lemna medlen så mycket
som möjligt åt den enskilda omtankan, d. v. s.
att upplaga de minsta möjliga skatter. Det ärj
en alimänt erkänd och bekräftad sats, att om
enskilda individer inom en nation icke förstå att
fördelaktigt sköta sin egendom, ja äfven om man
finner mer eller mindre industri och besparings-
anda i allmänhet i det ena landet, än i det an-
dra, så kan det dock antagas såsom ofelbart, att
de enskildas hushållning och arbeten, öfver hul-;
vud räknade, under vanliga förhållanden och då.
inga serskilda kalamiteter påkomma, gifva en
medelafkastning, som något öfverstiger den gäl-
lande penningeräntan i samma land. Forskarne
i statsbushållaingsläran äro vidare ense derom,
alt de, som använda ett mindre förlagskapital
och dertill bidraga med eget arbete, öfver huf-
vud skörda en ännu större behållning af sin
handtering, naturligtvis när man icke räknar de
afdrag, som åstadkommas af större eller mindre
uppoiffringar till främmande ändamål. Följaktli-
gen blif det också klart, att hvarje användande
af penningar på sådana allmänna företag, som
efter all giltig beräkning antingen icke kunna å-
terbetala någon ränta på det nedlagda kapitalet,
eller också en högst obetydlig i jemförelse med
den allmänt gällande, innefattar en misshushåll-
ning. Delta är icke annat än en erinran om
den väl proberade erfareuheten, att den enskil-
da industrien alltid använder kapitaler fördelak-
ligare än staten, hvartill anledningen endast är,
alt den enskilde som måste använda egua pen-
ningar, för hvilka han vill beräkna, eller lånta
för hvilka han skall betala ranta, i allmänhet
ser sig före att han kan få igen denna ränta
och kanske något deröfver uti produkten af ar-
betet, hvarom deremot staten, eiler de som re-
presentera densamma, icke bekymra sig så noga,
emedan de, såsom ordspråket såger, skära rem-
marna af andras hud. Invänder man åter, att
en sådan uppoffring af allmänna öfverskott, som
nu är i fråga, måste ske för att bereda arbets-
förtjenst åt den obemedlade massan, så svara vi
att det först och främst är osäkert, om de mest
behöfvande komma att användas till sådana ar-
beten , och blifva de, som i andra hamd få åt-
vjuta frukten af presenterne; för det andra, att
det träffar mycket ojemnt och kanske ofta minst
de orter, der mesta hjelpen behöfves; för det
tredje, att den delen af de skattdragande, som
ännu äger tillfälle att använda andras armar i
sitt arbete kan öfverhufvud göra det med vi-
da mera fördel och jemnare fördeladt i samma
mon, som de få behålla en större del af afkastnin-
gen, och för det fjerde, att den medellöse måste
blifva än mera medellös, om man tager ifrån
honom den sista skärfven.
Vi kunne icke tro, att dessa afseenden skola
befinnas likgiltiga för någon Riksdagsman, när
han begifver sig till den svåra och äfventyrliga
pröfningen af StatsUtskottets betänkande. Ara
vare emedlertid den aktningsvärde ledamoten af
BorgareStåindet Hr Geijer för det anförande han
sistlidne måndag upplöste i detta Stånd, och
de öfrige Riksdazsmän, som med honom instäm-
ma. Hvad man derigenom vinner, är visserligen
ofullkomligt, och vida mindre än det kunnat
vara, om man tänkt derpå mera ifrån början,
då mången suck kunnat besparas för en faltig
handtverkare, som nu ser sina verktyg gå under
klubban för kronoutskylderna, eller för dag-
lönarens hustru, från hvilken man utmäter det
knappa husgerådet; men eågot är dock bättre
än intet.
Vi kunna slutligen icke underlåta att reser-
vera oss emot en lära, som börjat blifva nog
gängse vid innevarande Riksdag, äfven hos op-
I positionen, nemligen att åtskilliga anslag, äfven
om de icke äro så noga af nödvändigheten på-
kallade, likväl kunde beviljas, om man blott ha-
de en Styrelse, som ägde folkets förtroende.
I Denna lära innefattar, efter vår öfvertygelse, en
stor och vådlig villfarelse, och utgör, om man
lnärmare granskar densamma, endast ett stöd åt
lIgodtyeket. Hvarje styrelse, som vill hafva fol-
kets förtroende, bör, så vidt vi kunna fatta be-
stämmelsen med en sådan, främst af allt söka
Jattoförtjena detta förtroende genom en noggrann
I hushållning med folkets penningar, lika visst
Isom det är, att hon innan kort måste förlora
det genom ett motsatt handlingssätt. Skola
I imedlertid statsutgifterna nödvändigt ökas, så
bör väl ock det i första rummet komma i å-
, tanka, som efter noggrann pröfning finnes er-
forderligt till lagskipningens och förvaltningens
snabba och orubbade fortgång; men deremot
I gunstbevisningar till redan förmögna kommuner
leller bolag af rika prirvatmän stå i sista rum-
. met, om det också för Riksdagsmannen är vida
lättare, all säga nej till Regeringens propositio-
, ner, än att värja sig ifrån det enskilda intres-
-!sets inställsamhet och enträgna försök, att ver-
Ika på öfvertygelsen.