ICKC SamMlallets SjöliVecstana Iiotarar ch O5Ooblicklig uppoffring, elier de utdelade håfvorna blifva spridda så jemnt öfver landet, att man icke kan sägas taga brödet ur munnen på den ene, för att gilva det åt den andre: ett förhållande, hviket kanske endast kunde ega rum i alsende på anslag till allmänna vägförbättringar öfver hela riket, eller till läroanstalter till utbredande af industriel skicklighet och andra kunskaper öfver landet. För alla andra fall än sådare som de nyssnämnda, måste ovilkorligen den mesta hushållning ligga deruti att lemna medlen så mycket som möjligt åt den enskilda omtankan, d. v. s. att upplaga de minsta möjliga skatter. Det ärj en alimänt erkänd och bekräftad sats, att om enskilda individer inom en nation icke förstå att fördelaktigt sköta sin egendom, ja äfven om man finner mer eller mindre industri och besparingsanda i allmänhet i det ena landet, än i det andra, så kan det dock antagas såsom ofelbart, att de enskildas hushållning och arbeten, öfver hul-; vud räknade, under vanliga förhållanden och då. inga serskilda kalamiteter påkomma, gifva en medelafkastning, som något öfverstiger den gällande penningeräntan i samma land. Forskarne i statsbushållaingsläran äro vidare ense derom, alt de, som använda ett mindre förlagskapital och dertill bidraga med eget arbete, öfver hufvud skörda en ännu större behållning af sin handtering, naturligtvis när man icke räknar de afdrag, som åstadkommas af större eller mindre uppoiffringar till främmande ändamål. Följaktligen blif det också klart, att hvarje användande af penningar på sådana allmänna företag, som efter all giltig beräkning antingen icke kunna återbetala någon ränta på det nedlagda kapitalet, eller också en högst obetydlig i jemförelse med den allmänt gällande, innefattar en misshushållning. Delta är icke annat än en erinran om den väl proberade erfareuheten, att den enskilda industrien alltid använder kapitaler fördelakligare än staten, hvartill anledningen endast är, alt den enskilde som måste använda egua penningar, för hvilka han vill beräkna, eller lånta för hvilka han skall betala ranta, i allmänhet ser sig före att han kan få igen denna ränta och kanske något deröfver uti produkten af arbetet, hvarom deremot staten, eiler de som representera densamma, icke bekymra sig så noga, emedan de, såsom ordspråket såger, skära remmarna af andras hud. Invänder man åter, att en sådan uppoffring af allmänna öfverskott, som nu är i fråga, måste ske för att bereda arbetsförtjenst åt den obemedlade massan, så svara vi att det först och främst är osäkert, om de mest behöfvande komma att användas till sådana arbeten , och blifva de, som i andra hamd få åtvjuta frukten af presenterne; för det andra, att det träffar mycket ojemnt och kanske ofta minst de orter, der mesta hjelpen behöfves; för det tredje, att den delen af de skattdragande, som ännu äger tillfälle att använda andras armar i sitt arbete kan öfverhufvud göra det med vida mera fördel och jemnare fördeladt i samma mon, som de få behålla en större del af afkastningen, och för det fjerde, att den medellöse måste blifva än mera medellös, om man tager ifrån honom den sista skärfven. Vi kunne icke tro, att dessa afseenden skola befinnas likgiltiga för någon Riksdagsman, när han begifver sig till den svåra och äfventyrliga pröfningen af StatsUtskottets betänkande. Ara vare emedlertid den aktningsvärde ledamoten af BorgareStåindet Hr Geijer för det anförande han sistlidne måndag upplöste i detta Stånd, och de öfrige Riksdazsmän, som med honom instämma. Hvad man derigenom vinner, är visserligen ofullkomligt, och vida mindre än det kunnat vara, om man tänkt derpå mera ifrån början, då mången suck kunnat besparas för en faltig handtverkare, som nu ser sina verktyg gå under klubban för kronoutskylderna, eller för daglönarens hustru, från hvilken man utmäter det knappa husgerådet; men eågot är dock bättre än intet. Vi kunna slutligen icke underlåta att reservera oss emot en lära, som börjat blifva nog gängse vid innevarande Riksdag, äfven hos opI positionen, nemligen att åtskilliga anslag, äfven om de icke äro så noga af nödvändigheten påkallade, likväl kunde beviljas, om man blott hade en Styrelse, som ägde folkets förtroende. I Denna lära innefattar, efter vår öfvertygelse, en stor och vådlig villfarelse, och utgör, om man lnärmare granskar densamma, endast ett stöd åt lIgodtyeket. Hvarje styrelse, som vill hafva folkets förtroende, bör, så vidt vi kunna fatta bestämmelsen med en sådan, främst af allt söka Jattoförtjena detta förtroende genom en noggrann I hushållning med folkets penningar, lika visst Isom det är, att hon innan kort måste förlora det genom ett motsatt handlingssätt. Skola I imedlertid statsutgifterna nödvändigt ökas, så bör väl ock det i första rummet komma i å, tanka, som efter noggrann pröfning finnes erforderligt till lagskipningens och förvaltningens snabba och orubbade fortgång; men deremot I gunstbevisningar till redan förmögna kommuner leller bolag af rika prirvatmän stå i sista rum. met, om det också för Riksdagsmannen är vida lättare, all säga nej till Regeringens propositio, ner, än att värja sig ifrån det enskilda intres-!sets inställsamhet och enträgna försök, att verIka på öfvertygelsen.