samt de handlande d:aga mången skilling i kas san, om de blott genom ett insinuantare för säljningssätt gjorde sig sjelfva kända. — Våi mening är härvid inga!unda att yrka en sådar handels inträngande i husen; vi äro dertill allt. för stora vänner af husfridens helgd och tref nad. Men i staden kan det ute på gatorna e serdeles förarga någon, om en gosse eller flicka eller någon åldring i all fredlighet, och utan att störa den passerande allmänheten med någor eflerhängsenhet, endast för hans ögon presenterar sin lilla butik, den han sjelf bär omkring och som innehåller ett enda, eller högst några få slags varor. En sådan ambulatorisk hande kan sturdom på en dag sälja ganska mycket som annars alls icke blefve såldt, då det särskildt skal efterfrågas och föranleder således en omsättning som eljest icke ägde rum. Den vigtigaste konsiderationen är dock, att det finnes en mängd producenter, som icke hafva råd att hålla sig bod, och som ej kunna producera så i stort, at! handlande vilja göra affärer med dem, åtminstone icke utan att taga hela profiten. För hela den så kallade lilla industrien utgör detta slags handel i andra länder ett vigtigt medel för er betydlig del af den stora massans existens, hvarföre den ock äger rum i hufvudstäderna i de mest absoluta stater. Endast här har man ansett maktspråket kunna sträcka sig så långt, att med ett penndrag kunna förbjuda det. På landet vilje vi ej tillstyrka någon gårdfarihandel, men deremot frihet för en hvar, att på något uppgifvit ställe hålla sina varor allmänheten tillbanda. Följden skulle icke dröja att visa sig i det lättade tillfället för den ordentlise att vinna sin utkomst derpå, om vägen är honom stängd i något annat. Det orimliga ordspråket: aatt verlden är trång, är föranledt endast af detta förbud, att söka sin utkomst på hvilken ärlig sysselsättning man finner för sig lämpligast eller tillgängligast. Näringsfrihet är en rättighet, som är icke mindre naturlig och ursprunglig. När jag af försynen fått förmågan, huru kan någon då för: bjuda mig dess ärliga begagnande. När jag af erfarenhet blifvit ledd till beräkning af ett företag, som skulle ge mig vinst, och då i sysselsättningen intet ondt ligger, så är det utan tvifvel ett våldsamt ingrepp i min rätt att förbjuda mig verkställigheten af hvad jag fullt begriper och kan utföra. Tryckande känner man isynnerhet på landet den inskränkta verkningskretsen för de menskliga krafterna. Jordbruket, som, enligt hvad vi i en föregående artikel visat, så väl behöfde handtverkens och fabrikernas närmande, för att derigenom åtkomma mäktiga häfstänger för sitt upphjelpande ur dyn, är nästan den enda sysselsättning, som man derstädes högvisligen tillåtit. Jag må ega huru stora anlag som beldst eller hafva gjort hvilken upptäckt som heldst, allt måste gå förloradt, ty det tillåtes mig ej der att göra annat än odla säd och beta boskap. (Attskräddare, skomakare och mjölnare, ehuru äfven de med restriktioner, der tillåtits finnas, är endast en eftergift för en oafvislig nödvändighet, ty menniskan kan ej gå naken eiler äta säden omald.) När åkerbruket sålunda blir stationärt i sin utveckling, så blifva menniskorna snart för många för detsamma. Då blir averiden trång, och trång blir hon ock för den, som ej älskar åkerbruket, men ej får göra annat. Må man besinna, att menniskorna på en viss jordrymd kunde vara ilubbelt så minga, endast yrkena voro flera. Ett exempel faller mig i sinnet. Jag känner en underofficer, som i uRgdomen i främmande länder hade vunnit någon färdighet i trädskärning, men hvilken konst aldrig kommit bonom till någon nytta. Han var fattig och hade många döttrar. Jordtorfvan födde dem ej. En resande, som kom in i hans hus, fick se hans trädsniderier på kloekfodralet och sade bonom, att han kunde dra nytta af denna konst, om han skure formar i trä och dermed tryckte tyger. Vår man lade ordet på minnet och skaffade sig nödiga upplysningar. Nu är hela familjen sysselsatt med dylikt tryck, bärjar sig godt och behöfver ej en gång d jordtorfva, som förr var dem för knapp. od likväl har ingen kattunstryckare i verlden af denna handtering lidit intrång i sin rörelse för et runstyckes värde; orten var så aflägsen, att qvinnornpa der visst aldrig skulle skickat sina halsdukar och förkläden till staden att tryckas. Det var ett okändt behof, Men som nu är hemmastadt derstädes, man briljerar rikligen med fanjunkardöttrarnas blommor och fasoneringar, och sannerligen ser icke mången bondtärna rätt prydlig ut i sina nya färge:! Nu frågas, om det varit räll att hindra denna familj i dess förebafvande, och med detsamma skaffa verlden ett antal fattiga samt beröfvat Jandets qvinnor den oskyldiga prydnaden, som i sin mon bidrager att öka trefnaden. — Här ser man ett sätt att hindra pauperismen, hvaremot Biskop Agardhs förslag om allmänna arbeten bleknar till ett månsken i jemförelse med solens gyllne och sprittande strålar. Å ena sidan ett slags korrektionsanstallt, utsträckt efter långa kanalliner, der de fattiga skulle drifvas till och ifrån arbetet och bevakas med hajonetter, och för hvilken herrlighet folket dessutom skulle anvisa millioner åt regeringen, innan han för sig sjelf, långt mindre för andra, gjort klart, alt ett sådant företar ckulle bära Sig Cller hl; af nufta a