kan förklaras annorlunda, än som Hr Talmannens politiska skilsmässa från de Ståndets ledamöter, hvilka vid den sednare förrättade omröstningen stannade inom minoriteten — — — ett -fsked till dem allena för riksmötets återstående tid, — kanske för alltid! Han ville jemväl tillägga något i anledning af bravoropen. Den teatraliska bifallsyttring som på detta sätt blifvit Hr Talmannen egnad, hade aldrig tillförne inom detta Stånd egt rum. Detta omisskänneliga utbrott af ett lågande partisinne hade förut städse tillbakahållits af den medborgerliga pligt, som bjuder Representationen att visa fördragsamhet mot andras meningar — att i de parlamentariska förhandlingarne iakttaga sans och moderation — att icke, äfven under hänförelsen af en segrande opinion, åsidosätta det lugn, den värdighet, den oväld, som utgöra Representantens yppersta prydnad! Han yttrade ännu åtskilligt till ogillande af dessa pburleska bravorop,, och anmärkte tillika, att den ene al bravoroparne haft permission för hemresa och således egentligen var ledig från Ståndet. Han ogillade dem så mycket mer, såsom utmärkande missaktning för Hedervärda Bondeståndets beslut, och för den hos detta Stånd anställda embetsman, hvars vigtiga med dyrbar ed åtagna i 2:dra mom 24 Riksdagsordningen beskrifne förbindelser bland aunat innehåller, att han ieke utan gin uttryckliga anmärkning ech reservation skall till Bondeståndets protekoll föra eller föra låta, ännu mindre till expedierande befordra låta något, som emot gällande grundlagar stridande är. Han ogillade dem, såsom åsyftande att lifva och underhålla en alltför betänklig splittring inom det till det allmännas märkliga skada och talrika kommittenters välbekanta missbelåtenhet redan mycket söndrade Borgareståndet. Hr Wern förenade sig med de förre Talarne och erinrade, att det var han, som i förra plenum af Talmannen förmenades att yttra sig, då han ville utreda lagstridigheten af Hr Talmannens vägran. Hr Talmannen tog nu till ordet, och yttrada, i anledning af Hr Weerns sista erinran, att hans afsigt i förra plenum icke varit, att afskära någons yttranderätt. Han hade endast hemställt till Ståndet, om icke någon vidare diskussion vore öfverflödig, än att voltera öfver lagligheten af hans vägran, eller icke. Hade någon derefter åter anmält sig, så skulle han visst uppropat honom. Han hade för öfrigt aldrig tillerkänt sig någon ofelbarhet; men hvad beträffade hans propositionsvägran i förra plenum, så hade han då, likasom nu, varit lugn deröfver inför sitt samvete. Han förklarade dessutom, att han aldrig tillhört något parti, och icke heller någonsin ernade låta leda sig af något parti såsom verktyg. Hr Lagergren uppträdde härefter mot Hr Petre, och förklarade, att, då han hört honom tala om parlamentarisk skicklighet, så måste han tillkännagifva, att han trott den parlamentariska skickligheten bjuda, att icke inför Ståndet attakera Talmannen för en åsigt, den Ståndets majoritet godkänt. Derigenom vore, mer än genom något annat, den parlamentariska ordningen störd. Grundlagen ger Talmannen rätt att vägra proposition och angifver sättet, huru detta skall af Ståndet pröfvas; men att, när detta gillat Talmannens förfarande, då angripa honom, såsom nu skett, ansåg Tal. högst olämpligt. Han tog härefter äfven den sednares försvar derutinnan, att Talmannen, efter hans tanka, förfarit fullt rätt, att icke tillåta några omdömen öfver hans vägran, syftande att göra Ståndet till domare öfver dennas lagenlighet, utan hade det blott att afgöra, huruvida saken skall dragas under Konstiutionsutskottet eller icke. Hr Lagergren tillkännagaf vidare, att han varit en af dem, som icke egentligen med något rop, men väl med uttalandet af ordet bravo tillkännagifvit sitt bifall åt Talemannen, och förklarade för öfrigt, att inga varningar af den värde TLedamoten på andra sidan (Hr Petr) verkade på honom; ty sedan Riksdagen nu varat ett år, så visste han lika väl, som den värde Ledamoten, att bedöma hvad som tillhör det skickliga. Hr Ekholm hade äfven ämnat uppläsa en skriftlig reservation, men inskränkte sig nu att instämma med de föregående reservanterne. Han fann för öfrigt ganska naturligt, att Hr Lagergren, som ropat bravo åt Talmannens förklaring, nu äfven skulle taga hans parti, men lemnade för öfrigt derbän, hvad intryck hans föreläsning kunde göra på Ståndet. Härefter anmälde sig såsom reservanter Hrr Westlinger, Norin, Lindström, som serskildt förenade sig i Hr Ekholms yttrande, i afseende på den ena al bravoroparne, Hr Kjellberg, som förklarade, att han i förra plenum af sin grannes, Hr Lagergrens, åtbörder blifvit satt i tillfälle att bevittna den ifver, hvarmed den sistnämnde orafattat Talmannens åsigt; vidare Hr Berglund och Hr Walley, som, i anledning af Talmannens här ofvan upptagna förklaring erinrade, att han : förra plenum äfven hade, genast efter Hr Wern anmält sig att bestrida lagligheten af Talmannens vägran, men hade blifvit hiadrad derifrån, då Hr Talmannen nekade Hr Wern ordet. Hr Winge reserverade sig likaledes. Hr Petre anmälde sig ännu en gång och förklarade bland annat, att det vore lyckligt om adatta unnträde ehurn ohehactiot unde hidrava