kan förklaras annorlunda, än som Hr Talman-
nens politiska skilsmässa från de Ståndets leda-
möter, hvilka vid den sednare förrättade omröst-
ningen stannade inom minoriteten — — — ett
-fsked till dem allena för riksmötets återståen-
de tid, — kanske för alltid! Han ville jemväl
tillägga något i anledning af bravoropen. Den
teatraliska bifallsyttring som på detta sätt blif-
vit Hr Talmannen egnad, hade aldrig tillförne
inom detta Stånd egt rum. Detta omisskänneli-
ga utbrott af ett lågande partisinne hade förut
städse tillbakahållits af den medborgerliga pligt,
som bjuder Representationen att visa fördragsam-
het mot andras meningar — att i de parlamen-
tariska förhandlingarne iakttaga sans och mode-
ration — att icke, äfven under hänförelsen af en
segrande opinion, åsidosätta det lugn, den värdig-
het, den oväld, som utgöra Representantens ypper-
sta prydnad! Han yttrade ännu åtskilligt till ogil-
lande af dessa pburleska bravorop,, och anmärkte
tillika, att den ene al bravoroparne haft permission
för hemresa och således egentligen var ledig från
Ståndet. Han ogillade dem så mycket mer, såsom
utmärkande missaktning för Hedervärda Bon-
deståndets beslut, och för den hos detta Stånd
anställda embetsman, hvars vigtiga med dyrbar
ed åtagna i 2:dra mom 24 Riksdagsordningen
beskrifne förbindelser bland aunat innehåller,
att han ieke utan gin uttryckliga anmärkning
ech reservation skall till Bondeståndets prote-
koll föra eller föra låta, ännu mindre till ex-
pedierande befordra låta något, som emot gäl-
lande grundlagar stridande är. Han ogillade
dem, såsom åsyftande att lifva och underhålla en
alltför betänklig splittring inom det till det all-
männas märkliga skada och talrika kommitten-
ters välbekanta missbelåtenhet redan mycket
söndrade Borgareståndet.
Hr Wern förenade sig med de förre Talarne
och erinrade, att det var han, som i förra ple-
num af Talmannen förmenades att yttra sig, då
han ville utreda lagstridigheten af Hr Talman-
nens vägran.
Hr Talmannen tog nu till ordet, och yttrada,
i anledning af Hr Weerns sista erinran, att hans
afsigt i förra plenum icke varit, att afskära nå-
gons yttranderätt. Han hade endast hemställt
till Ståndet, om icke någon vidare diskussion
vore öfverflödig, än att voltera öfver lagligheten
af hans vägran, eller icke. Hade någon deref-
ter åter anmält sig, så skulle han visst uppro-
pat honom. Han hade för öfrigt aldrig tiller-
känt sig någon ofelbarhet; men hvad beträffade
hans propositionsvägran i förra plenum, så hade
han då, likasom nu, varit lugn deröfver inför
sitt samvete. Han förklarade dessutom, att han
aldrig tillhört något parti, och icke heller nå-
gonsin ernade låta leda sig af något parti såsom
verktyg.
Hr Lagergren uppträdde härefter mot Hr Pe-
tre, och förklarade, att, då han hört honom
tala om parlamentarisk skicklighet, så måste han
tillkännagifva, att han trott den parlamentari-
ska skickligheten bjuda, att icke inför Ståndet
attakera Talmannen för en åsigt, den Stån-
dets majoritet godkänt. Derigenom vore, mer
än genom något annat, den parlamentariska ord-
ningen störd. Grundlagen ger Talmannen rätt
att vägra proposition och angifver sättet, huru
detta skall af Ståndet pröfvas; men att, när
detta gillat Talmannens förfarande, då angri-
pa honom, såsom nu skett, ansåg Tal. högst
olämpligt. Han tog härefter äfven den sednares
försvar derutinnan, att Talmannen, efter hans
tanka, förfarit fullt rätt, att icke tillåta några
omdömen öfver hans vägran, syftande att göra
Ståndet till domare öfver dennas lagenlighet, utan
hade det blott att afgöra, huruvida saken skall dra-
gas under Konstiutionsutskottet eller icke. Hr
Lagergren tillkännagaf vidare, att han varit en af
dem, som icke egentligen med något rop, men
väl med uttalandet af ordet bravo tillkännagif-
vit sitt bifall åt Talemannen, och förklarade för
öfrigt, att inga varningar af den värde TLedamo-
ten på andra sidan (Hr Petr) verkade på ho-
nom; ty sedan Riksdagen nu varat ett år, så
visste han lika väl, som den värde Ledamoten,
att bedöma hvad som tillhör det skickliga.
Hr Ekholm hade äfven ämnat uppläsa en skrift-
lig reservation, men inskränkte sig nu att in-
stämma med de föregående reservanterne. Han
fann för öfrigt ganska naturligt, att Hr Lager-
gren, som ropat bravo åt Talmannens förkla-
ring, nu äfven skulle taga hans parti, men lem-
nade för öfrigt derbän, hvad intryck hans före-
läsning kunde göra på Ståndet.
Härefter anmälde sig såsom reservanter Hrr
Westlinger, Norin, Lindström, som serskildt för-
enade sig i Hr Ekholms yttrande, i afseende på
den ena al bravoroparne, Hr Kjellberg, som för-
klarade, att han i förra plenum af sin grannes,
Hr Lagergrens, åtbörder blifvit satt i tillfälle att
bevittna den ifver, hvarmed den sistnämnde ora-
fattat Talmannens åsigt; vidare Hr Berglund och
Hr Walley, som, i anledning af Talmannens här
ofvan upptagna förklaring erinrade, att han :
förra plenum äfven hade, genast efter Hr Wern
anmält sig att bestrida lagligheten af Talman-
nens vägran, men hade blifvit hiadrad derifrån,
då Hr Talmannen nekade Hr Wern ordet.
Hr Winge reserverade sig likaledes.
Hr Petre anmälde sig ännu en gång och för-
klarade bland annat, att det vore lyckligt om
adatta unnträde ehurn ohehactiot unde hidrava