vara öfverflödigt. Sedan jag förutskickat dessa
allmänna reflexioner rörande de bibliska persona-
gerne, återvänder jag till min stackars Rebecka,
som varit nog olycklig att blifva utsatt för så
hårda tillvitelser. Alltsedan jag i skolan läste
bibliska historien, kommer jag ihåg, att det der
uppträdet vid brunnen mellan Rebecka och Ele-
asar alltid föreföll mig litet löjligt, och jag kunde
aldrig komma ifrån den föreställningen, att de
vero ett par rätt hederliga, rätt beskedliga, rätt
gudaktiga, men också — Gud förlåte mig det —
rätt enfaldiga varelser. Så tycker jag, obotfär-
dige, ännu vid mognare år, samt bar derföre i
mitt poem ej heiler framställt dem just som gze-
nier, hvarpå det den tiden troligen var lika stor
brist som nu. Jag har målat Eleasar som en
trogen machin, alldeles som en dräng bör vara,
och Rebecka som en fager, men något ohyfsad
småstadsjänta, hvilket sednare bör så mycket sna-
rare förlåtas henne, som det troligen icke fanns
någon modern pensionsanstalt i hennes goda fö-
delsestad Nahor. Detta kan möjligen kallas smä-
deligt mot Eleasar och Rebecka — sanningen är
alltid försmädlig att höra — men icke har jag
derföre smädat Gud och hans heliga ord? Eller
ler kanske att åklagaremakten will påstå, att
Rebecka — Guds ord. Få se hur man går i land
med den bevisningen. Åtminstone tyckes det vara
tvänne ganska heterogena ämnen. Patriarken Abra-
ham nämnes endast ide första verserne, och icke
bör tryckfribetens bedagade högste vårdare finna
något anstötligt i poemets första rad: Abraham
vardt gammal och orkeslös.
Jag anser mig hafva talat nog om den plan
jag följt vid sammanskrifningen af Rebecka, och
hänvisar jag de af mina läsare, som vilja öfver-
tyga sig om det oskyldiga i utförandet till pag.
351 i mina nyare dikter.
Guds heliga och dyra namn, för hvilket jag
tror mig känna lika mycken fruktan och vörd-
nad, som någon högstbetrodd man, är i hela
poemet ej nämndt. Ej heller är någon dogm
angripen. I mina skrifter kan finnas mycket
omoget, mycket obetänksamt, ja, rent af lätt-
sinnigt, men den som säger, att mina små
rimmerier angripa någon högre makt än möjli-
gen den ene Statsmakten, den bevisar, att han
aldrig med uppmärksamhet genomläst dem. Of-
verallt respekterar jag dygden, och söker, efter
min ringa förmåga, att bestraffa menskliga dår-
skaper och laster — hvilket, jag hoppas det,
icke kan kallas ogudaktigt. Dagligt Allehandas
Recensent, hvilken icke kan sägas loforda något
smutsigt eller ogudaktigt, och som bör kunna
bedöma literära produkter fullt ut så väl som
Justitie Statsministern, säger just om det poem,
som blifvit kalladt Gudsords försmädande, att:
adet är högst kaustiskt och öfvar, med sina löj-
liga anakronismer och sina roliga infall, en
ganska upprymmande verkan på läsaren.. I
följd af 4 8 6 mom. Tryckfrihetsförordningen
är jag fri från allt juridiskt ansvar, och inför
hvarje fördomsfritt tänkande menniska bör jag
äfven vara det i moraliskt afseende. Om, hvad
jag nästan fruktar, åtalet icke så mycket gällde
Rebecka, som icke desto mer några i mina dik-
ter befintlige politiska poemer, så beklagar jag,
att åklagaremakten icke en gång kände ofvan
citerade . Det är för sent, att sätta på locket
när barnet redan är i brunnen — säger ord-
språket.
Store, odödlige Bellman, vid ljudet af hvars
sånger, ännu hvarje Svenskt hjerta klappar for-
tare! Glade, vinlöfsbekransade sångare! Tacka
du Gud deruppe bland wstjernelyrornas — der-
före, att du icke har med 4844 års åklagare-
makt att göra. Med hvilka kränkande beskyll-
ningar, med hvilka äreröriga åtal hade du icke
då blifvit öfverhopad för de Gudsords försmä-
dande visorna: aEn Potiphars hustrup — Joa-
chim uti Babylon — Gubben Aron, en prest
med horn — m. fl. som nu lefva på folkets
läppar och fortfara, att förtjusa gammal ooh ung!
Äfven du, humoristiska Vitalis, var glad att du
dött ifrån alla jesuitiska förföljelser för det, att
du vågat sammanskrifva de lustiga poemerna:
David och Bathseba, Jerichos eröfring, Holofer-
nes m. m., som komma oss att så hjertligen
skratta åt de deri uppträdande Judar, hvilka
åklagaremakten, Gud vet af hvilka sympathier,
nu tycker vilja göra till ingenting mindre än
Konungar — d. v. s. sill sina gerningar oan-
tastlige personer. Wenersborg i Feb. 4844.
Wilhelm von Braun.
.—
— Med afseende på en i Aftonbladet införd
annanz Am hildandge af ett halac för hvit hets-