vara öfverflödigt. Sedan jag förutskickat dessa allmänna reflexioner rörande de bibliska personagerne, återvänder jag till min stackars Rebecka, som varit nog olycklig att blifva utsatt för så hårda tillvitelser. Alltsedan jag i skolan läste bibliska historien, kommer jag ihåg, att det der uppträdet vid brunnen mellan Rebecka och Eleasar alltid föreföll mig litet löjligt, och jag kunde aldrig komma ifrån den föreställningen, att de vero ett par rätt hederliga, rätt beskedliga, rätt gudaktiga, men också — Gud förlåte mig det — rätt enfaldiga varelser. Så tycker jag, obotfärdige, ännu vid mognare år, samt bar derföre i mitt poem ej heiler framställt dem just som gzenier, hvarpå det den tiden troligen var lika stor brist som nu. Jag har målat Eleasar som en trogen machin, alldeles som en dräng bör vara, och Rebecka som en fager, men något ohyfsad småstadsjänta, hvilket sednare bör så mycket snarare förlåtas henne, som det troligen icke fanns någon modern pensionsanstalt i hennes goda födelsestad Nahor. Detta kan möjligen kallas smädeligt mot Eleasar och Rebecka — sanningen är alltid försmädlig att höra — men icke har jag derföre smädat Gud och hans heliga ord? Eller ler kanske att åklagaremakten will påstå, att Rebecka — Guds ord. Få se hur man går i land med den bevisningen. Åtminstone tyckes det vara tvänne ganska heterogena ämnen. Patriarken Abraham nämnes endast ide första verserne, och icke bör tryckfribetens bedagade högste vårdare finna något anstötligt i poemets första rad: Abraham vardt gammal och orkeslös. Jag anser mig hafva talat nog om den plan jag följt vid sammanskrifningen af Rebecka, och hänvisar jag de af mina läsare, som vilja öfvertyga sig om det oskyldiga i utförandet till pag. 351 i mina nyare dikter. Guds heliga och dyra namn, för hvilket jag tror mig känna lika mycken fruktan och vördnad, som någon högstbetrodd man, är i hela poemet ej nämndt. Ej heller är någon dogm angripen. I mina skrifter kan finnas mycket omoget, mycket obetänksamt, ja, rent af lättsinnigt, men den som säger, att mina små rimmerier angripa någon högre makt än möjligen den ene Statsmakten, den bevisar, att han aldrig med uppmärksamhet genomläst dem. Ofverallt respekterar jag dygden, och söker, efter min ringa förmåga, att bestraffa menskliga dårskaper och laster — hvilket, jag hoppas det, icke kan kallas ogudaktigt. Dagligt Allehandas Recensent, hvilken icke kan sägas loforda något smutsigt eller ogudaktigt, och som bör kunna bedöma literära produkter fullt ut så väl som Justitie Statsministern, säger just om det poem, som blifvit kalladt Gudsords försmädande, att: adet är högst kaustiskt och öfvar, med sina löjliga anakronismer och sina roliga infall, en ganska upprymmande verkan på läsaren.. I följd af 4 8 6 mom. Tryckfrihetsförordningen är jag fri från allt juridiskt ansvar, och inför hvarje fördomsfritt tänkande menniska bör jag äfven vara det i moraliskt afseende. Om, hvad jag nästan fruktar, åtalet icke så mycket gällde Rebecka, som icke desto mer några i mina dikter befintlige politiska poemer, så beklagar jag, att åklagaremakten icke en gång kände ofvan citerade . Det är för sent, att sätta på locket när barnet redan är i brunnen — säger ordspråket. Store, odödlige Bellman, vid ljudet af hvars sånger, ännu hvarje Svenskt hjerta klappar fortare! Glade, vinlöfsbekransade sångare! Tacka du Gud deruppe bland wstjernelyrornas — derföre, att du icke har med 4844 års åklagaremakt att göra. Med hvilka kränkande beskyllningar, med hvilka äreröriga åtal hade du icke då blifvit öfverhopad för de Gudsords försmädande visorna: aEn Potiphars hustrup — Joachim uti Babylon — Gubben Aron, en prest med horn — m. fl. som nu lefva på folkets läppar och fortfara, att förtjusa gammal ooh ung! Äfven du, humoristiska Vitalis, var glad att du dött ifrån alla jesuitiska förföljelser för det, att du vågat sammanskrifva de lustiga poemerna: David och Bathseba, Jerichos eröfring, Holofernes m. m., som komma oss att så hjertligen skratta åt de deri uppträdande Judar, hvilka åklagaremakten, Gud vet af hvilka sympathier, nu tycker vilja göra till ingenting mindre än Konungar — d. v. s. sill sina gerningar oantastlige personer. Wenersborg i Feb. 4844. Wilhelm von Braun. .— — Med afseende på en i Aftonbladet införd annanz Am hildandge af ett halac för hvit hets