Åtalet mot Venus och Rebecka. Vi hafva förut omnämnt åtalet emot kalendern Fenus i Gefle. Den bekante poeten Wilhelm v. Braun har med anledning häraf insändt till Red. följande artikel med anhållan om dess införande i bladet: I Aftonbladet för den 9 Februari har jag med största förundran läst, att H. E. JustilieStatsministern uti mig ser ingenting mer och ingenting mindre än en Gudsords-försmädare och hädare, Sannerligen är icke detta något rätt mustigt; men på huru underordnad plats jag än står i samhället, anser jag det för en helig pligt mot mig sjelf att söka tillintetgöra derna falska och ärekränkande beskyllning, den må emanera från hvilka höjder som helst. Det är ett litet skämtsamt poem i de af mig för omkring tio månader sedan utgilne Nyare Dikter, som gifvit åklagaremakten anledning till denna beskyllning. Poemet heter Rebecka, är ganska oskyldigt, men har icke destomindre, jag vet icke af hvad skäl, fått ett rum utien i Gefle utgifven kalender för ungkarlar,, Venus, hvars innehåll påstås vara littfärdigt och på köpet, i följd af Rebeckas intagande, äfven Gudsordsförsmädande. Men hvarföre i all verlden är nu Rebecka Gudsords-försmädande? Månne derföre, att ämnet är hemtadt ur den bibliska historien? Men häruti ligger väl ingenting ondt; ty icke kan det vara Gudsords-försmädande att begagna det arma Judafolkets gamla sagohäfder till ämne för sina rimmade utgjutelser, än att, t. ex. besjunga Odens hitkomst, Domalders offrande eller en kunglig namnsdag. Det skall väl då vara i ämnets behandling, som det hädiska ligger, och just härom önskar jag att få framställa mina tankar för allmänheten, på det att den icke måtro, hvad tryckfrihetens högste vårdare vill brännmärka mig till, neml. en Gudsords-försmädare. Jag har all skyldig vördnad för de i bibliska historien skildrade personer; men som de, tyvärr I icke voro annat än menniskor, voro de naturligtvis bekajade med en mängd fel, för hvilka äfven den aldra frommaste och heligaste Jesuit ieke kan blunda. Således var t. ex. Kain icke någon beskedlig karl, derföre att han af bara afund slog ihjel sin broder. Absalon var icke heller någon lydig son, emedan han ville dethronisera sin Pappa, som åter i sin Ordning icke bar sig rätt hederligt åt mot Uria, m. fl. Utan att smäda Gud och hans heliga ord och utan att beböfva frukta för åtal, borde man således kunna säga, att det, då som nu, fanns blandning af folk, goda och onda, dumma och ljushufvade m. m. Men hvad som isynnerhet, i min tanka, (och jag har hört många prester på predikstolen yttra detsamma) satte små fläckar på Hebreerna, var deras särbarheten sårande och Gudsförsmädande, icke skrif-, utan handlingssätta. Huru ofta afföllo de ej från den allena saliggörande tron, för att dansa kring den gyllene kalfven. och af hvilken mängd skandalösa uppträden i kurtisväg äro ej flera af gamla testamentets böcker uppfyllda! Att här citera exempel torde