Åtalet mot Venus och Rebecka.
Vi hafva förut omnämnt åtalet emot kalendern
Fenus i Gefle. Den bekante poeten Wilhelm v.
Braun har med anledning häraf insändt till Red.
följande artikel med anhållan om dess införande
i bladet:
I Aftonbladet för den 9 Februari har jag med
största förundran läst, att H. E. JustilieStats-
ministern uti mig ser ingenting mer och ingen-
ting mindre än en Gudsords-försmädare och hä-
dare, Sannerligen är icke detta något rätt mu-
stigt; men på huru underordnad plats jag än
står i samhället, anser jag det för en helig pligt
mot mig sjelf att söka tillintetgöra derna falska
och ärekränkande beskyllning, den må emanera
från hvilka höjder som helst.
Det är ett litet skämtsamt poem i de af mig
för omkring tio månader sedan utgilne Nyare
Dikter, som gifvit åklagaremakten anledning till
denna beskyllning. Poemet heter Rebecka, är
ganska oskyldigt, men har icke destomindre, jag
vet icke af hvad skäl, fått ett rum utien i Gefle
utgifven kalender för ungkarlar,, Venus, hvars
innehåll påstås vara littfärdigt och på köpet, i
följd af Rebeckas intagande, äfven Gudsordsför-
smädande.
Men hvarföre i all verlden är nu Rebecka
Gudsords-försmädande? Månne derföre, att äm-
net är hemtadt ur den bibliska historien? Men
häruti ligger väl ingenting ondt; ty icke kan
det vara Gudsords-försmädande att begagna det
arma Judafolkets gamla sagohäfder till ämne för
sina rimmade utgjutelser, än att, t. ex. besjunga
Odens hitkomst, Domalders offrande eller en
kunglig namnsdag. Det skall väl då vara i äm-
nets behandling, som det hädiska ligger, och just
härom önskar jag att få framställa mina tankar
för allmänheten, på det att den icke måtro, hvad
tryckfrihetens högste vårdare vill brännmärka
mig till, neml. en Gudsords-försmädare.
Jag har all skyldig vördnad för de i bibliska
historien skildrade personer; men som de, tyvärr I
icke voro annat än menniskor, voro de natur-
ligtvis bekajade med en mängd fel, för hvilka
äfven den aldra frommaste och heligaste Jesuit
ieke kan blunda. Således var t. ex. Kain icke
någon beskedlig karl, derföre att han af bara af-
und slog ihjel sin broder. Absalon var icke hel-
ler någon lydig son, emedan han ville dethroni-
sera sin Pappa, som åter i sin Ordning icke bar
sig rätt hederligt åt mot Uria, m. fl. Utan att
smäda Gud och hans heliga ord och utan att be-
böfva frukta för åtal, borde man således kunna
säga, att det, då som nu, fanns blandning af folk,
goda och onda, dumma och ljushufvade m. m.
Men hvad som isynnerhet, i min tanka, (och
jag har hört många prester på predikstolen yt-
tra detsamma) satte små fläckar på Hebreerna,
var deras särbarheten sårande och Gudsförsmä-
dande, icke skrif-, utan handlingssätta. Huru
ofta afföllo de ej från den allena saliggörande
tron, för att dansa kring den gyllene kalfven.
och af hvilken mängd skandalösa uppträden i
kurtisväg äro ej flera af gamla testamentets böc-
ker uppfyllda! Att här citera exempel torde