. (Insändt.)
HUNDEN PÅ KYRKOGÅRDEN.
Brad bidar han, den trogne? Här vid grifiena
nart femten sorgens år han räknat har
Och utan skydd mot alla vindens skifter,
Mot nöden värnlös, tålig dröjer qvar!
Här för hans brick, man djupt i mallen gömde
Den glädjens solglans åt hans dagar gaf,
Hit återväntar haa den aldrig glöwde
Han anar segren öfver död ech graf.
Försmådd af henom gästfri hydda blifver
Och kärlek villigt skänkt af känsligt bröst,
Han smeker dock den hand, söm föda gilver,
Och lyssnar rmildt till vännens kända röst;
Den arma vet hvad värde kärlek äger,
Hvad han ej gälda kan, han ej begär;
Hans tacksamhet mot haldhet lika väger,
Men endast kärlek lön för kärlek är.
Hvad skådar han, när så med halfsläckt öga —
Hans blick hur underbar!) — han fjerran ser,
Som smärtan metser trösten från det höga,
Som barnets eskuld mot en framtid ler? —
Ej känna vi, för djurets rena sinne,
Hvad högre syner uppenbara sig,
Ej hvilka rosor så af kopp sem minne,
Gud det förlånt, till tröst för lifvets stig.
Hvad blir hans lön? Der ren hans sällhet hvilar —
Af vänlig hand en dag ban sänkes ner
Till fredligt hem; dit nordenvindens ilar,
Dit lifvets qval ej hitta vägen mer.
Och anden som så älskar och så minnes
r den ej värdig bättre veridars ljus,
Och högre fröjder? Mången boning finnes
(Vet du hur många?) i Allfaders hus.
Julia.