den sista utvägen, i den händetse er en taglig bevis-
ning icke kan åstadkommas, som ofta måste inträffa,
ehuru stort felet än må hafva varit. Vida lättare
är det då för en underhafvando, att bevisa sin oskuld,
i fall han verkligen icke har manquerat sin chef.
Visserligen må man beklaga, att strider, sådana som
denna, kunnat uppstå emellan en förman och doss
underhafvande; men här synes mig orsaken till Ge-
neraladjutanten von Platens åtgärd lätt vara funnen
deri, att Kapiten Arrheniss förut är vorden ex-
trajudicielt straffad, icke mindre än fem gåager,
hvilket ej tyckes utvisa det manliga och jemna
allvar, dem högre uppmärksamhet på sig sjelf,
sem borde tillhöra en kapiten vid Kongl. Maj:ts
arme. Såsom militärledamot i Konungens Högsta
Domstol måste mitt högeta ögonmärke vara, att,
utan att träda rättvisan för nära, iakttaga discipli-
nens fordringar, hvarpå ej allenast den militära
maktens ära, men, hvad vida mera är, fäderneslan-
dets ära och oberoende så helt och hållet bero, och
jag anser mig således ej ega fog, att i Kongl. Krigs- )
hofrättens, i min öfvertygelse, så riktigt motiverade
utslag, göra annan ändring, än, på sätt Justitierådet
Grefve Snoi!sky tillstyrkt, Kaptenen Arrhenius må
för sin förseelse straffas med 2:e månaders arrest å
Högvakt, utan sällskap. I öfrigt stadfäster jag Kongl.
Krigshofrättens utslag. i
I
I
Hans Excellens Riksmarskal!ken, Generallöjtmon-
ten fGr-fve Brahe utlät sig: Af de serskilda kla-
gopunkter, som i denna sak utgöra föremål för pröf-
ning, synes mig frågan om Kapten Arrhenii visade
missaktning mot sin chef och dennes, i anledning
deraf, vidtagne betraffningsåtgärd, i synnerhet för
tjena uppmärksamhet, På utgången af denna fråga!
beror, efter min tanka, till stor del beständet af
det disciplin- och subordinationssystem, som hittills
inom svenska krigsmakten utgjort ett orubbligt vil-
kor för den militäriska ordningen. Jag skullo finna
det olämpligt, på detta rum, att ingå i en undersök-
ning om vigten af denna ordning i rent militäriskt!
afseende, eller att söka bevisa, huru intill närvaran-
del stund denna krigstukt, sorgfälligt vårdad, från
sekler tillbaka utmärkt våra armöer, tilltvingat dem
aktning hos sjelfva fienden och kraftigt bidragit
till deras ärofulla bragder. Jag vill här endast tala
om den menliga inverkan en förslappad tillsyn öfver
subordinationspligten inom krigsståndet, äfven under
lugna och fredliga förhållanden, kan utöfva. Skulle
denna pligt få ostraffad försummas, skulle en vigtig
idel deraf, den heder och aktning, som krigsar-
Itiklarne i 2 kap. 41 ålägga hvarje underhafvande
att visa sina förmän cpå alla de ställen, der de mö -
tas, få oanmärkt vanvårdas, så är det icke lätt att
beräkna, huru långt denna insubordination skulle
kunna sträcka sig äfven åt andra håll. En under-
hafvande, som den ena dagen utan näpst försum-
made att visa sin förman tillbörlig aktning, kunde
lätteligen den andra neka att åtlyda honom, och
skulle troligen snart ej eller af sine underhafvande
blifva åtlydd. Det är derföre hvarje förmans och
synnerligast hvarje ehefs oeftergifliga pligt, att vaka
öfver iakttagandet af nämnde lagbud, och hans rätt
att straffa öfverträdelser deraf. En sådan rätt är
det, som Generaladjutanten, Friherre von Platen,
emot Kaptenen Arrhenius velat göra gällande. Fri-
herren har ansett Kapten Arrbenii försummelse af
den i lag föreskrifno subordinationspligten, heders-
betygelse mot förman, vara en klandervärd afvikelse
från de i Kaptenen Arrhenii tjensteförhållanden till
Chefen grundade åligganden, och ur denna synpunkt
har han behandlat försammelsen som tjenstefel, och
såsom sådan, bestraffat den. Men det är just detta,
som blifvit lagdt Friherre von Platen till last, eme
dan den angifna försummelsen blifvit betraktad så-
som oförrätt emot hans egen person, hvarom han
sjelf, enligt 44 kap. 38 , icke skulle ega vitsord.
(För min del kan jag icke instämma i denna åsigt.
Tvertom finner jag, med mina begrepp om krigslyd-
nad, hvarje i lag och reglemente ålagt iakttagande af
i disciplinarisk ordning innefatta en tjenstepligt, hvars
löfverträdande genast bör bestraffas af den, som be-
straffningsrätten eger, äfven om felet varit emot bho-
nom sjelf begånget. Så t. ex. kan en till honnörs-
jgöring berättigad förman icke utan anmärkning låta
jen försummelse i detta fall emot sig sjelf få passera,
och säkert skall ingen, minst inom militärståndet,
finna orättvist, om förmannen ålägger den underly-
dande extrajudiciel bestraffning för en sådan försum-
melse, ehuru han möjligen var den enda, som be-
märkte densamma. Lika litet som förmannen kunde
batrakta den anmärkte underlåtenheten, att för ho-
nom göra honnör, såsom en persomlig oförrätt emot
honom sjelf, lika litet bör han, såsom sådan, anse
en försummad helsning. Begge äro ordningsfel at
samma natur, lika inverkande på militärdisciplinen,
begge i lag med straff belagda. Jag anser mig icke
kunna antaga, att lagstiftaren velat göra bestraff-
ningen af det ena svårare att tillvägabringa, än be-
straffningen af det andra; men sådant skulle natur-
ligtvis inträffa, om i ena fallet en undersökning med
alla sina formaliteter borde förutgå och bevisning
om försummelsens verklighet åstadkommas, på det
för andra fall i lag bestämda sätt. Denna bevisning
skulle antingen ofta vara omöjlig och felet således
blifva ostraffadt, samt förmanna-anseendet på det
högsta komprometteradt, eller ock till det minsta
leda till tidsutdrägt och deraf följande oundvikliga
olägenheter. Såsom korrektif deremot har Krigsla-
gen i 2 kap. 27 berättigat förman att vara trodd
på sina ord. Väl har derigenom blifvit i hans hand
lagd en makt, hvars missbrukande skulle kunna
leda till menliga följder för underhafvande, men
dessa äro icke större uti ifrågavarande fall, än vid
hvarje annan, af lagen medgifven maktutöfning i be-
jstraffningsväg, och stränga kontroller deremot äro
I dessutom stadgade ej mindre i 28 och 29 8, än i
j26 8 af 2 kap. krigsartiklarne, hvilket sistnämnde
lagrum åt den extrajudicielt bestraffade, om han
: skulle vara orättvist behandlad, derjemte förvarat ett
rätt mätigt auspräk på upprättelse
l Med tillämpning af ilessa åsigter till Generalad-
jutanten, Friherre von Platens åtalade förhållande i
denna sak, kan jag icke finna skäl till annan ändring
af Krigshofrättens derom meddeldta utslag, än att jag,
lika med Justitierådet Grefyve Snoilsky, tillstyrker
in edsättning af den Kaptenen Arrhenius, för obefo-
: gad klagan, ädömde bet: vaffning till 2 månaders ar-
rest ä Häöcvakt. I alla öäfrioa dalar ancar jag Krigs-