dit denna adel skall tära på samhällets väl-
stånd, eftersom den lefver af inkräktning på
andras naturliga och medfödda rättigheter, utan
att dessa andra samhällsmedlemmar af de så-
kallade ädlingarna åtnjutit någon välgerning.
Dessa förtära ieke allena sina stamfäders belö-
ning, utan ock deras förtjenster. Slägten i sia
helhet blir skyldig till nationen, i stället att
sfamfadren af nationen hade att fordra.
Betrakta vi nu den vanan, att med privile-
ger belöna och beskydda industriela företag, så
ligga i de derför fraredragna skälen endast de
farligaste skenskäl. De äro likväl förledande, det
medgifves. Ett exempel må man derföre tillåta
6ss. Om så är, att landet behöfver skjutgevär,
men ingen inom landet finns, som kan göra dem,
utan en utlänning inflyttar på styrelsens upp-
maning, för att fabricera sådana, men deremot
betingar sig någon förmån, så hittar styrelsen på
den utvägen, att taga medlen dertill från invå-
narne, på så sätt, att vissa utskylder anvisas åt
fabrikanten, eller ock får denne rättighet att en-
sam bedrifva den rörelsen, utan ringaste täflan
med någon annan. Detta påhitt synes förträffligt,
berömmes mycket oeh tillstyrkes: ingen beröfvas
derigenom något mer än förut, ingen hindras i
någon förut känd sysselsättning, och ändå har
staten fått en gevärsfabrikation, hvaraf den skall
draga nytta i everldeliga tider. Det är en fin
styrelseprineip. Den gudomligaste billighetsanda
gör sig deri gällande. Och dock, värdaste läsare!
är princapen grundfalsk, emedan billigheten en-
dast är ett sken, när man ser på staten såsom
fortvarande oeh ej blott på den närvarande da-
gen. Lit vara, att menniskorna i dag icke för-
stå att göra gevär, så kunna de väl lära sig det.
När de hunnit denna-skicklighet, är det troligt,
att mången inföding vill göra sådana. Då vore
det illa, om styrelsen genom sina föregående åt-
gärder så tillställt, att infödingarne icke få drifva
denna fåabrikation; att deras händer, medan de
ännu lågo i lindan, blifvit bundna, så att de al-
drig mer kunna lossas; att ett everldligt skydd
gifvits åt en händtering, som, fastän något sed-
nare, snart skulle bäst skyddat sig sjelf, utan att
vara en monopel i en endas eller några vissas
händer; Ingen kan nu neka, att ett ingrepp blif-
vit gjordt i de efterkommandes rättigheter, i de-
ras, som ej kunde bevara sina anspråk på en
sysselsättning, som icke bordt beröfvas dem, fast
deras förfäder ieke förstodo att begagna den.
Man inser lätt, att hela den uppmuntringsprin-
elpen varit falsk och att ett missförstånd ägt rum
em sättet, att åstadkomma en ny handtering i
riket. Nu skulle man önskat, att utlänningen
förmåtts till företaget genom belöningar, som ta-
gits från. egen kassa och icke tillika från alla de
efterkommande, isynnerhet som dessa troligen
hade förstått att med mindre uppoffringar till-
egna sig en mera fulländad konst. Nu skulle
man Önskat, att intet monopol bildats inom ut-
länningens slägt, t. ex inom någon viss. klass el-
ler kast, såsom stadsboar eller dylika, med ute-
slutande af alla öfriga hederliga invånare, hvilka
kanske till en sådan sysselsättning varit mycket
mera passande, och som skulle åstadkommit en
för handtverkets utbildning högst nyttig täflan,
Nu skulle slutligen den opartiske önskat, att åt-
skilliga handtverk ej blifvit bundne vid städer
och borgare, hvilka ej förmå drifva dem för det
pris, som varit möjligt utan ett betungande bur-
skap med thy åtföljande fördomar och svårig-
heter.
Om ett handtverk, t. ex. hattmakeri, ovilkor-
ligen är bundet vid ett skråembete, och vid en
stad, så är det gifvet, att landsbygdens invånare
aldrig dermed skola få sysselsätta sig eller derpå
fnna sin utkomst. Likaså med garfveri, smide
m. fl. Icke heller skall landtboarnes förmåga bi-
draga alt utbilda och förbättra detsamma. De
äro helt simpelt utestängda från allt deltagande
i sådana förebafvanden, och endast åkerbruket
har man lemnat åt dem, hvari de också äro ur
stånd att gå framåt, emedan dertill behöfs mång-
faldiga andra af menniskosnillet uppfunna hjelp-
medel, vehiklar och insigter, hvaraf de flesta äro,
och olyckligtvis synas ännu länge blifva, okända
för dem. De äro med våld qvarhållna på samma
låga ståndpunkt, och det af skråinrättningar, de
der stiftas för hela landets bästa. ÅA cen annan
sida äro de stundom ännu betryckta och van-
vårdade af den privilegierade jordens innehafvare,
eller utestängda från besittningen af rikets bästa
trakter, åtminstone med få undantag. (Erkännas
måste doek, att ett steg till jemnande af detta
förhållande skett genom friheten för ofrälse att
köpa säterier.) (Slutet följer.)