dit denna adel skall tära på samhällets välstånd, eftersom den lefver af inkräktning på andras naturliga och medfödda rättigheter, utan att dessa andra samhällsmedlemmar af de såkallade ädlingarna åtnjutit någon välgerning. Dessa förtära ieke allena sina stamfäders belöning, utan ock deras förtjenster. Slägten i sia helhet blir skyldig till nationen, i stället att sfamfadren af nationen hade att fordra. Betrakta vi nu den vanan, att med privileger belöna och beskydda industriela företag, så ligga i de derför fraredragna skälen endast de farligaste skenskäl. De äro likväl förledande, det medgifves. Ett exempel må man derföre tillåta 6ss. Om så är, att landet behöfver skjutgevär, men ingen inom landet finns, som kan göra dem, utan en utlänning inflyttar på styrelsens uppmaning, för att fabricera sådana, men deremot betingar sig någon förmån, så hittar styrelsen på den utvägen, att taga medlen dertill från invånarne, på så sätt, att vissa utskylder anvisas åt fabrikanten, eller ock får denne rättighet att ensam bedrifva den rörelsen, utan ringaste täflan med någon annan. Detta påhitt synes förträffligt, berömmes mycket oeh tillstyrkes: ingen beröfvas derigenom något mer än förut, ingen hindras i någon förut känd sysselsättning, och ändå har staten fått en gevärsfabrikation, hvaraf den skall draga nytta i everldeliga tider. Det är en fin styrelseprineip. Den gudomligaste billighetsanda gör sig deri gällande. Och dock, värdaste läsare! är princapen grundfalsk, emedan billigheten endast är ett sken, när man ser på staten såsom fortvarande oeh ej blott på den närvarande dagen. Lit vara, att menniskorna i dag icke förstå att göra gevär, så kunna de väl lära sig det. När de hunnit denna-skicklighet, är det troligt, att mången inföding vill göra sådana. Då vore det illa, om styrelsen genom sina föregående åtgärder så tillställt, att infödingarne icke få drifva denna fåabrikation; att deras händer, medan de ännu lågo i lindan, blifvit bundna, så att de aldrig mer kunna lossas; att ett everldligt skydd gifvits åt en händtering, som, fastän något sednare, snart skulle bäst skyddat sig sjelf, utan att vara en monopel i en endas eller några vissas händer; Ingen kan nu neka, att ett ingrepp blifvit gjordt i de efterkommandes rättigheter, i deras, som ej kunde bevara sina anspråk på en sysselsättning, som icke bordt beröfvas dem, fast deras förfäder ieke förstodo att begagna den. Man inser lätt, att hela den uppmuntringsprinelpen varit falsk och att ett missförstånd ägt rum em sättet, att åstadkomma en ny handtering i riket. Nu skulle man önskat, att utlänningen förmåtts till företaget genom belöningar, som tagits från. egen kassa och icke tillika från alla de efterkommande, isynnerhet som dessa troligen hade förstått att med mindre uppoffringar tillegna sig en mera fulländad konst. Nu skulle man Önskat, att intet monopol bildats inom utlänningens slägt, t. ex inom någon viss. klass eller kast, såsom stadsboar eller dylika, med uteslutande af alla öfriga hederliga invånare, hvilka kanske till en sådan sysselsättning varit mycket mera passande, och som skulle åstadkommit en för handtverkets utbildning högst nyttig täflan, Nu skulle slutligen den opartiske önskat, att åtskilliga handtverk ej blifvit bundne vid städer och borgare, hvilka ej förmå drifva dem för det pris, som varit möjligt utan ett betungande burskap med thy åtföljande fördomar och svårigheter. Om ett handtverk, t. ex. hattmakeri, ovilkorligen är bundet vid ett skråembete, och vid en stad, så är det gifvet, att landsbygdens invånare aldrig dermed skola få sysselsätta sig eller derpå fnna sin utkomst. Likaså med garfveri, smide m. fl. Icke heller skall landtboarnes förmåga bidraga alt utbilda och förbättra detsamma. De äro helt simpelt utestängda från allt deltagande i sådana förebafvanden, och endast åkerbruket har man lemnat åt dem, hvari de också äro ur stånd att gå framåt, emedan dertill behöfs mångfaldiga andra af menniskosnillet uppfunna hjelpmedel, vehiklar och insigter, hvaraf de flesta äro, och olyckligtvis synas ännu länge blifva, okända för dem. De äro med våld qvarhållna på samma låga ståndpunkt, och det af skråinrättningar, de der stiftas för hela landets bästa. ÅA cen annan sida äro de stundom ännu betryckta och vanvårdade af den privilegierade jordens innehafvare, eller utestängda från besittningen af rikets bästa trakter, åtminstone med få undantag. (Erkännas måste doek, att ett steg till jemnande af detta förhållande skett genom friheten för ofrälse att köpa säterier.) (Slutet följer.)