— man har gifvit: honom namnet Fidele, af andra
sammandraget till File, — hvarken hör eller ser hvad
som föregår kring honom, och det har ämnu aldrig
hvarken med lock eller trug lekats få horem från
sin trogna post bland maskrosorna ech nässlorna
ander grafhällen; om vintern, såsom nu, gräfver han
sig ner genom drifvorna och uthärdar tåligt äfven
den bittraste köld. Man påstår, att ban sålunsa nu
tillbragt vid denna graf icke mindre än femton år;
det skall nemligen ha varit år 1223 man först be-
märkt förhållandet, ehuru man ieke genast dervid
fästade någon större uppmärksamhet, hvaraf också
händt att man ieke sedan, efter flera års förlopp; med
någon visshet kunnat utforska hvem det trogna djurets
egare varit; som på detta ställe blifvit begrafven. Graf-
ven har från 48235 utan tvifvel öppnats för flere än
ett offer; men man vill minnas, att vid den tiden
och ungefär på denna punkt af kyrkogården det egt
rum en jordfästning, som ådragit sig en ovanligare
uppmärksamhet; den döde hade burits till grafven af
sjömän, och lärer förmodligen varit en skeppskap-
ten, måhända någon härstädes afliden utländsk sjö-
farande.
Hunden är af. en hos oss alldeles ovanlig race, nå-
got som bland annat synes tala för sannolikheten af
sistnämnda förmodan. Hans fysionomi är serdeles
markerad. Man skulle nästan säga att det ligger
något menskligt deri, och de stora ögonen under si-
na högt utbyggda valkar ega ett uttryck af melankoli
och känsla, som för ett ögunblick skulle kunna för-
leda en att tro på själavandring. Vore här en Py-
thagoras anhängare, skulle han göra en ganska ro-
mantisk novell om det ovanliga djuret, hurusom det
t. ex. vore en i främmande land efterlemnad älska-
rinna, som tynat bort af sorg, under. det hennes tro-
lofvade ströfvade hafven omkring, eller aflidit vid un-
derrättelsen om hans död i en annan ända af verl-
den, och sedan dess går igen i en hunds skepnad
för att vaka vid den älskades graf, eller er olycklig,
som i den härstädes aflidne förlorat sin enda välgö-
rare, eller något tredje, fjerde, hvad vet jag?
Under de första åren var djuret vandt, att dagli-
gen för några ögonblick aflägsna sig ifrån grafven,
för att i slagtarhuset hemta en knapp föda, som nå-
gon af drängarne derstädes var nog barmbertig att hålla
det tillhanda. Sedermera lär ett fruntimmer i gran-
skapet af kyrkan tagit sig om den arma hunden med
synnerligt intresse; hos henne erhåller han nu sin
dagliga spis, och vårdarinnan skall till och med gått
ända derhän i omtanka för honom; att hon låtit för
hans räkning vid grafven utlägga gamla mattor och
täcken att bvila på i den kallare årstiden, i stället
för på bara marken, men hvilka persedlar alltid snart
äter blifvit af okynniga bortstulna.
En af våra utmärktare dilettanter med penseln och
krajongen, Frih. Bennet, har nyligen företagit sig att
göra ett porträtt af den sällsamma hunden, hvilket
äfven varit att beskåda på konstföreningens sista en-
skilda exposition, och en härefter utförd ganska vac-
ker lithografi har i dessa dagar från Spong Car-
dons välkända offcin utgått i bokhandeln.n