veg ER VAA OST MARTA MIT an DU ht Lid
Ja, säkert. — Hm, ser herrn då der boria det
samla fruntimret i hatt som nyss kom, och som
ställde sig att stå stilla på trottoiren der? —
Hon, som håller en ask svafvelstickor i hand,
dem hon bjuder ut förmodligen? — Att sälja.
ja, — Deruti ser jag ingenting fasligt. — Att
ligga är förbjudet, förstår herrn. — Jag såg upp
på min Caliban, frågande. — Han fortfor: sjelf-
mord är förbjudet, herre; tigga är också förbju-
det; arbete finns icke, isynnerhet ej denna års-
tid, för alla de hundratusen, som gå i Lon-
don; kan herrn nu hitta på att säga mig om
något fjerde gifves här i verlden? — Jag teg,
men förvånades i hemlighet öfver en gatsopare,
som yttrade sig med en logik, en viss eloquen-
ce, tillkännagifvande undfången uppfostran. Man-
nen fortfor: se på den der ladyn eller missen,
herre; tror herrn, att hon får niga eller åt de
förbigående öppna sin mun om en allmosa? tror
herrn icke, att hennes yrke är uslare än mittj:
och de våras? står hon icke tigande och stel
med sina bara fötter (jag märkte nu att hon
verkligen var barfotad, hvilket fruktansvärdt kon-
trasterade emot hufvudbonaden), står hon icke
med sin framräckta svafvelsticksask lik ett spöke
vid sitan af alla de förbigående, de lefvande, de
talande, de rörlige? Hvar och en, som har ett
hjerta, vet, att hon icke står der för att hon
vill sälja något, men att hon vill begära, fast
hon icke vågar, och att den lilla asken blott
utgör en skylt. Ser herrn, hon är en Mumie
. . . af tvång! en Mumie redan före sin död.n
— Jag ryste och såg bort. — Herrn märker
nu, att det finnes ett ännu svårare lif än gat-
sr mm
— —As mV LL ARA
-
mu
oo
soparens; tag derföre igen silt sixpencestycke
och gif henne, som behöfver det bättre än jag.
— Hvarföre? jag kan väl bafva ett sådant till
för hennes räkning, svarade jag och såg på min
Caliban, i hvars ansigte jag i detta ögonblick
tyckte mig märka ett flygtigt leende. Så myc-
ket bättre, vidtog han, gzgif henne då det —
Men — fortfor han — efter herrn, som jag mär-
ker, är höflig nog att inlåta sig i samtal med
folk af mitt slag och kanske på det hela icke är
allt för rädd af sig — skulle icke herrn hafva
lust och tid att följa hem med mig på en stund?
— Jag betänkte mig något, men svarade snart;
må göra; är det blott icke för långt bort? —
Nej , nej.
Detta äfventyr kunde hafva sina följder; men
lika mycket. Vi gingo, och kommo in i några
mörka, smala, labyrintartade stigar emellan Pic-
cadilly och Oxfordsstreet. Vi stannade vid en
trappa och stego, efter en dragning på klock-
strängen, alldeles som gentlemen bruka, in ge-
nom porten. Vi trädde i ett rum och sedan i
ett annat. Jag fann detta hem alldeles icke så
som jag väntat; allt såg rätt komfortabelt ut;
ödet har då en gång behagat föra mig till en
välmående tiggare, tänkte jag; det var ganska :
bra.
Min värd aflägsnade sig litet, hvarunder jag
betraktade väggarne, såg drottning Viktoria hän-
ga vid sidan af den sköna prins Albert, och li-
tet längre fram lord Palmerstons portrält, med
några underskrifna ord, som jag, till undvikan-
de af missämja med fremmarde makter, icke
vill återgifva. Lord Melbourne satt också 1 ett
hörn, vacker, men gammal nu, och af artisten
framställd i en sofvande ställning. Inunder sto-
do de ord, som ryktet förmäler, att han nyli-
gen sagt åt drottningen: cjag ber att få afgå ur
kabinettet, ty i sista parlamentet var min öf-
vervigt så liten, att jag förmodar det den i nä-
sta (som öppnas den 26 Jan.) blir ingen. Och
att styra England emot parlamentet vore orätt,
så vidt det ens vore möjligt., — Words to ever-
lasting memory, stod ristadt bredvid med dålig
Engelsk stil.
Min värd återkom, omklädd i en tarflig, men
ganska snygg och behaglig kostym. Ni förun-
dras?, sade han. Jag är icke sjelf så egentli-
gen fattig, som icke mera de fattiges vän; och
det kommer nästan på ett ut. Jag går ofta
omkring under en förklädnad, såsom i qväll,
för alt uppleta menniskor. Jag tror mig i af-
ton hafva träffat en, som går något litet åt mitt
eget håll, och ber er vara välkommen. — Jag
tackade honom för komplimangen, men tillät
mig öppenhjertigt fråga: min herre tillhör för-
modligen någon af de talrika sekterna här i
England? — Visserligen; jag tillhör en liten
sekt utan privilegier och utan serdeles inflytan-
de: jag är menniskovän. — Min herre skulle
tilläfventyrs vara Qväkare? — aNej! — Me-
thodist? — För ingen del! — Jag bedrar mig
icke, min herre är Socialist, en medlem af den-
na nyligen uppkomna ryktbara sekt, för hvilken
Edm. Owen står i spetsen? — caAlldeles icke
något af dessa småsaker,, utbrast han; anej, jag
är, öppet och utan förbehåll, anhängare af det
parti, för hvilket Frost nyligen lidit och blifvit
deporterad till Sidney; jag heter Qvincy Parriot,
ett namn som ni väl aldrig hört? — Nej, sva-
rade jag, men jag skall aldrig glömma det hä-
danefter. Qvinecy Parriot? Chartist således? el-
ler kanske Radikal?
aIcke radikal, svarade han; cmen namnet Char-
Itist må vara, ehuru under vissa vilkor. Jag
tillhör alls icke de blodige, icke klubbmännen.
Jag förgudar icke John Frost, och jag förliknar
honom icke vid Jesus Christus, såsom ni kanske
hört berättas från ett och annat af våra mee-