MVPEIRFg FÄSTAS 9 FE
UTRIKES.
STORBRITANNIEN.
Under diskussionerne i de båda parlaments-
husen rörande adressen, i anledning af thron-
talet, yttrade såväl flere af ministrarne, som
åfven andra betydande statsmän, sina åsigter af
den närvarande ställningen i Europa, och den
politik, Engelska kabinettet under den sedna-
ste tiden följt. Det torde derföre intressera
våra läsare att taga kännedom af dessa diskus-
sioner.
I Öfverhuset föreslogs adressen af Lord Dune,
söm vidlyftigt utbredde sig öfver ministrarnes
Politik, i synnerhet den utländska, och upplä-
ste ett förslag till adress, hvilket helt och hål-
S var ett eko af throntalet. Vi förbigå der-
öre hvad han yttrade, för att iemna rum åt
ffamställningarne af de mera markanta stats-
männen. Lord Brouwham såg icke sakerna så
f rosenrödt, som den föregående talaren. Han
anmärkte först, att i Lord Dunes adressförslag
hette det; alla utländska makter visade sin
benägenhet, att med England underhålla de
Yänskapligaste relationer. I ihrontalet vore
språket icke så bestämdt. Detta väckte tala-
fens förundran, emedan förlidet år underlåten-
Heten att nämna Frankrike i throntalet gjorde
ett så ofördelaktigt intryck. Han befarade att
Zz ganska väsentlig förändring ägt rum i beskaf-
nheten af Englands förhållanden till Frankrike;
alt det goda förståndet blifvit stördt, oeh att
den allians, som i tio år ägt rum emellan de
håda länderne, och hvilken var så lämplig för fre-
dens bevarande, blifvit vacklande. Den politik,
som England följt, kande på sin höjd försvaras
genom nödvändigheten, men iedalunda genom
gin ändamålsenlighet; man befann sig i en fara
ögonblieket, och man måste taga ett parti,
alaren kunde icke tänka sig, att England, så-
söm en ö, kunde blifva helt oeh hållet neu-
talt vid alla frågor, som rörde den HEuropei-
ska kontinenten; det vore dock en himmelsvid
sjpilnad emelian fortfarande inblandning och att
Adrig intervenera, och talaren måste tadla de
oupphörliga beröringarne med fasta landet. Det
ändamål, som man, med fara för ett allmänt
krig, hade i sigte, vore Turkiska rikets oafhän-
sfghet; men detta rike befann sig. redan sedan
Många år tillbaka i ett så förvirradt tillstånd,
att hvarje bemödande för dess återställande mår
stå benämnas chimeriskt; också voro de medel,
söta dertill blifvit använda, otillräckliga. Dess-
utom hade Ryssland dervid icke varit endast
Pifallande utan hufvudsakligen ledande makt,
och talaren hade icke kunnat tro, att England
skolat handla så emot sina intressen. Han för-
utsatte, att Ryssland här icke komme att. blif-
an förlorande, utan den vinnande delen,
) att det redan vunnit genom den politik,
ngland följt. Den väsendtliga garantien för
Turkiets oafhängighet vore förbundet emelian Eng-
lånd och Frankrike emet Rysslands afsigter, och
Fv denna allians blifvit: bruten, vore af så stor
skada, att inga vapenbragder, huru lysande som
helst, kunde godtgöra det, ÖOsckså dolde talaren
icke sin fruktan att Frankrike, skiljdt från Eng-
land, en gång skulle sluta sig till Ryssland, och
båda följa en politik, som blefve högst skadlig
ör England. Medelklassen och de lägre klas-
serna, i Frankrike så väl som i England, voro
stämda för fred oeh behöfde den, och endast
förtroendet till de Brittiske ministrarne att de
ville freden, bade återhållit yttringarne af fol-
kets sinnesstämning. Frankrike hade att bekla-
ga sig öfver brist på diplomatisk artighet, men
talaren smickrade sig, att förståndet och den
goda viljan å ömse sidor om kanalen skulle
ra så mycket, att vänskapen emellan dessa
båda mäktiga stater komme att äga bestånd.
Lord Melbourne medgaf, att ministrarnes po-
HNtik ögonskenligen varit vågad; men han trodde
att Lorderne, i fall de fördomsfritt pröfvade
de dokumenter, hvilka komme att föreläggas
Huset, skulle komma till ett annat resultat, än
att denna politik varit den lämpligaste för den
Europeiska fredens upprätthållande. Af samma
dokumenter skulle visa sig, alt ingen brist på
artighet egt rum. Talaren kunde ieke föreställa
sig, att Ryssland egeanyttigt oeh eröfringslystet
ville störa en fred, hvari det sjelf tagit del.
Hertigen af Wellington gillade fullkomligt mi-
nisträrnes utrikes politik, emedan han länge med
bekymmer sett de faror, som lågo i de Orien-
taliska affärerna; han hoppades med tliförsigt,
att Frankrike skulle sluta sig till de öfre mak-
terna, för att trygga freden. Ofta hade. Frank-
rike oeh England handlat i öfverensstämmelse i
utvertes angelägenheter, men också ofta icke;
och likväl hade ingen tydt det andra landets
politik illa. För äfrigt funnes det väl icke i
ela England, ja, måhända icke i hela Europa,
någon, som gjort så mycket för freden, som, ta-
daren på fältet, i rådslagen, ända in isista stun-
den, då han stod i sin konungs tjenst; men
också ingen så Mycket, för att förskaffa Frank-
rike den rang, förutan hvilken det icke gilves
någon grundad förhoppning att upprätthålla dena