MVPEIRFg FÄSTAS 9 FE UTRIKES. STORBRITANNIEN. Under diskussionerne i de båda parlamentshusen rörande adressen, i anledning af throntalet, yttrade såväl flere af ministrarne, som åfven andra betydande statsmän, sina åsigter af den närvarande ställningen i Europa, och den politik, Engelska kabinettet under den sednaste tiden följt. Det torde derföre intressera våra läsare att taga kännedom af dessa diskussioner. I Öfverhuset föreslogs adressen af Lord Dune, söm vidlyftigt utbredde sig öfver ministrarnes Politik, i synnerhet den utländska, och uppläste ett förslag till adress, hvilket helt och hålS var ett eko af throntalet. Vi förbigå deröre hvad han yttrade, för att iemna rum åt ffamställningarne af de mera markanta statsmännen. Lord Brouwham såg icke sakerna så f rosenrödt, som den föregående talaren. Han anmärkte först, att i Lord Dunes adressförslag hette det; alla utländska makter visade sin benägenhet, att med England underhålla de Yänskapligaste relationer. I ihrontalet vore språket icke så bestämdt. Detta väckte talafens förundran, emedan förlidet år underlåtenHeten att nämna Frankrike i throntalet gjorde ett så ofördelaktigt intryck. Han befarade att Zz ganska väsentlig förändring ägt rum i beskafnheten af Englands förhållanden till Frankrike; alt det goda förståndet blifvit stördt, oeh att den allians, som i tio år ägt rum emellan de håda länderne, och hvilken var så lämplig för fredens bevarande, blifvit vacklande. Den politik, som England följt, kande på sin höjd försvaras genom nödvändigheten, men iedalunda genom gin ändamålsenlighet; man befann sig i en fara ögonblieket, och man måste taga ett parti, alaren kunde icke tänka sig, att England, såsöm en ö, kunde blifva helt oeh hållet neutalt vid alla frågor, som rörde den HEuropeiska kontinenten; det vore dock en himmelsvid sjpilnad emelian fortfarande inblandning och att Adrig intervenera, och talaren måste tadla de oupphörliga beröringarne med fasta landet. Det ändamål, som man, med fara för ett allmänt krig, hade i sigte, vore Turkiska rikets oafhänsfghet; men detta rike befann sig. redan sedan Många år tillbaka i ett så förvirradt tillstånd, att hvarje bemödande för dess återställande mår stå benämnas chimeriskt; också voro de medel, söta dertill blifvit använda, otillräckliga. Dessutom hade Ryssland dervid icke varit endast Pifallande utan hufvudsakligen ledande makt, och talaren hade icke kunnat tro, att England skolat handla så emot sina intressen. Han förutsatte, att Ryssland här icke komme att. blifan förlorande, utan den vinnande delen, ) att det redan vunnit genom den politik, ngland följt. Den väsendtliga garantien för Turkiets oafhängighet vore förbundet emelian Englånd och Frankrike emet Rysslands afsigter, och Fv denna allians blifvit: bruten, vore af så stor skada, att inga vapenbragder, huru lysande som helst, kunde godtgöra det, ÖOsckså dolde talaren icke sin fruktan att Frankrike, skiljdt från England, en gång skulle sluta sig till Ryssland, och båda följa en politik, som blefve högst skadlig ör England. Medelklassen och de lägre klasserna, i Frankrike så väl som i England, voro stämda för fred oeh behöfde den, och endast förtroendet till de Brittiske ministrarne att de ville freden, bade återhållit yttringarne af folkets sinnesstämning. Frankrike hade att beklaga sig öfver brist på diplomatisk artighet, men talaren smickrade sig, att förståndet och den goda viljan å ömse sidor om kanalen skulle ra så mycket, att vänskapen emellan dessa båda mäktiga stater komme att äga bestånd. Lord Melbourne medgaf, att ministrarnes poHNtik ögonskenligen varit vågad; men han trodde att Lorderne, i fall de fördomsfritt pröfvade de dokumenter, hvilka komme att föreläggas Huset, skulle komma till ett annat resultat, än att denna politik varit den lämpligaste för den Europeiska fredens upprätthållande. Af samma dokumenter skulle visa sig, alt ingen brist på artighet egt rum. Talaren kunde ieke föreställa sig, att Ryssland egeanyttigt oeh eröfringslystet ville störa en fred, hvari det sjelf tagit del. Hertigen af Wellington gillade fullkomligt ministrärnes utrikes politik, emedan han länge med bekymmer sett de faror, som lågo i de Orientaliska affärerna; han hoppades med tliförsigt, att Frankrike skulle sluta sig till de öfre makterna, för att trygga freden. Ofta hade. Frankrike oeh England handlat i öfverensstämmelse i utvertes angelägenheter, men också ofta icke; och likväl hade ingen tydt det andra landets politik illa. För äfrigt funnes det väl icke i ela England, ja, måhända icke i hela Europa, någon, som gjort så mycket för freden, som, tadaren på fältet, i rådslagen, ända in isista stunden, då han stod i sin konungs tjenst; men också ingen så Mycket, för att förskaffa Frankrike den rang, förutan hvilken det icke gilves någon grundad förhoppning att upprätthålla dena