styrelsen; hela dess börda låg på hans skuldror; allt det förhatliga, som låg i att verkställa lagarne emot uppror, att låta uppbära skatter, att straffa förbrytare, kom på hans lott. Men hvarken i dessa lagars stilftande, eller i ledningen af landets politik, eller i användandet af dess tillgångar hade han det ringaste synbara inflytande. Kronan var blott och bart en statsdekoration, utan all makt, och ansågs blott vafa till för det hopen, van att styras af konungar, fordrade att maktens bud utfärdades i en konungs ramn, och emedan det var beqvämt att hafva ett ställe, dit man kunde leda skulden för allt, som var impopulärt i styrelsens förfarande. Den verkliga makten i staten låg i aristokratiens händer, hvilken styrde genom ständerna, en församling af landets representanter till namnet, inom hvilken adelsståndet ensamt var det mäktiga. Rådet styrde i sjelfva verket landet. Det var rådet, som tillsatte nästan alla embeten i staten; rådsherrarne kunde, när de ville, tvinga konungen till sammarkallande af riksdag; de gjorde äfven anspråk på att befalla armeen, och utfärdade befallningar till trupperna utan konungens samtycke. Då Gustaf, vid omkring 22 års ålder, var stadd på utrikes resor, dog hans fader, och från Paris, hvarest underrättelsen om dödsfallet träffade honom, utfärdade han en deklaration uppfylld med de mest öfverdrifna uttryck af hans tillgifvenbet för konstitutionen, nit för folkets frihet och afsky för allt, som syftade på enväldig styrelse, eller hvad som i Sverige kallas ssuveräniteten; ty Svenskarne, liksom Romrarae, ansågo en monarki, som var någonting annat än ett tomt namn, för detsamma som tyranni. Han lofvade att, cdå han ansåg för sin högsta ära, att vara den förste medborgaren bland ett fritt folk, så skulle han anse dem för ssina argaste fiender, som, förrädiska emot fäderneslandet, under hvilken förvändning som helst sökte införa den oinskränkta konungamakten i Sverige,, och han påminte ständerna om den ed, han högtidligt svurit konstitutionen. De, som läste denna hans deklaration, blefvo förvånade öfver de öfverdrifna uttryck, i hvilka den var affattad; och skarpsinniga observatörer tvekade icke att deraf draga slutsatser alldeles icke gynnande för den kunglige författarens upprigtighet, Vid sin ankomst till Sverige, dit han snart återvände, förnyade han samma löften om trohet emot den gällande statsförfattningen, undertecknade den konungaförsäkran, Ständerna framlade på vanligt sätt, en försäkran som blott gaf honom namnet af konung och skuggan af den kungliga makten; förklarade Ständerna och undersåtarne lösta från deras trohetsed, i fall han bröt sina förbindelser, och hotade med sin shögsta onåd hvar och en, söm kunde våga att föreslå någon den ringaste tillökning i kronans nuvarande makt eller höghet.s Vid kröningen, som uppsköts till följande året, fick man ytterligare se ett opåkalladt prof på hans skrymteri och svek, då han, efter afläggandet af kröningseden. utropade: Olycklig den konung, som behöfver band af eder, för att trygga sig på thronen, och oförmögen att styra i folkets hjertan, tvingas att styra med lagens stränghet.s På detta sätt lyckades det för denne mästare i förställningskonsten, att mer än ett år upprätthålla skenet af en konstitutionell konung, och i alla sina verk och gerningar affekterade han att spela republikan och det till och med med öfverdrift. Då slutligen alla beredelser hunnit fullbordas, afkastade han masken, tillställde uppror bland trupperna i en aflägsen fästning, för att afvända Rådets uppmärksamhet, och sedan han för sin sak vunnit garnisonen i hufvudstaden, lät han arrestera riksråderne, församlade Ständerna och omgaf dem med trupper och kanoner med brinnande luntor, under det han dikterade en ny grundlag, som gaf honom nästan oinskränkt makt ochtillintetgjorde både rådets och ständernas inflytande. Denna förhatliga handling af bedrägeri och våld i förening, slöt han på samma sätt, som han börjat den, med gyckelspelet af eder och ytterlig skenhelighet. Han besvor den nya grundlagen, åkallade i en skrymtande bön Guds välsignelse öfver densamma, och slöt akten genom en befallning till alla närvarande, att uppstämma en psalm, den han började. Säkerligen har aldrig ett så groft exempel af genomdrifven falskhet och svek, i alla dess riktningar, hvarken förr eller senare blifvit framstäldt för verlden af någon bland de kungliga skrymtare, hvilka i olika perioder, genom list eller mened, våldfört sig på menniskoslägtets frihet. Det tillhör historien att framställa denna bedrift i dess förhatliga dager, emedan densamma blifvit både då och sedermera högeligen lofordad af dem, som beundra den segrande lasten. Menniskoslägtet kommer aldrig att sakna förtryckare, så länge menniskorna handla emot sitt eget dyrbaraste interesse deri, att de stämpla emot dygdens, och af statsmän göra bedragare, och af furstar tyranner, förmedelst öfverflyttande af det pris, som bör tillhöra dygden, på vv oo . ee rn. AA ÄR