styrelsen; hela dess börda låg på hans skuldror;
allt det förhatliga, som låg i att verkställa la-
garne emot uppror, att låta uppbära skatter,
att straffa förbrytare, kom på hans lott. Men
hvarken i dessa lagars stilftande, eller i lednin-
gen af landets politik, eller i användandet af
dess tillgångar hade han det ringaste synbara in-
flytande. Kronan var blott och bart en stats-
dekoration, utan all makt, och ansågs blott va-
fa till för det hopen, van att styras af konun-
gar, fordrade att maktens bud utfärdades i en
konungs ramn, och emedan det var beqvämt att
hafva ett ställe, dit man kunde leda skulden för
allt, som var impopulärt i styrelsens förfarande.
Den verkliga makten i staten låg i aristokrati-
ens händer, hvilken styrde genom ständerna, en
församling af landets representanter till namnet,
inom hvilken adelsståndet ensamt var det mäk-
tiga. Rådet styrde i sjelfva verket landet. Det
var rådet, som tillsatte nästan alla embeten i
staten; rådsherrarne kunde, när de ville, tvinga
konungen till sammarkallande af riksdag; de
gjorde äfven anspråk på att befalla armeen, och
utfärdade befallningar till trupperna utan ko-
nungens samtycke.
Då Gustaf, vid omkring 22 års ålder, var
stadd på utrikes resor, dog hans fader, och från
Paris, hvarest underrättelsen om dödsfallet träf-
fade honom, utfärdade han en deklaration upp-
fylld med de mest öfverdrifna uttryck af hans
tillgifvenbet för konstitutionen, nit för folkets
frihet och afsky för allt, som syftade på enväl-
dig styrelse, eller hvad som i Sverige kallas
ssuveräniteten; ty Svenskarne, liksom Romrar-
ae, ansågo en monarki, som var någonting an-
nat än ett tomt namn, för detsamma som ty-
ranni. Han lofvade att, cdå han ansåg för sin
högsta ära, att vara den förste medborgaren
bland ett fritt folk, så skulle han anse dem för
ssina argaste fiender, som, förrädiska emot fä-
derneslandet, under hvilken förvändning som
helst sökte införa den oinskränkta konungamak-
ten i Sverige,, och han påminte ständerna om
den ed, han högtidligt svurit konstitutionen.
De, som läste denna hans deklaration, blefvo
förvånade öfver de öfverdrifna uttryck, i hvil-
ka den var affattad; och skarpsinniga observa-
törer tvekade icke att deraf draga slutsatser all-
deles icke gynnande för den kunglige författa-
rens upprigtighet, Vid sin ankomst till Sveri-
ge, dit han snart återvände, förnyade han sam-
ma löften om trohet emot den gällande stats-
författningen, undertecknade den konungaför-
säkran, Ständerna framlade på vanligt sätt, en
försäkran som blott gaf honom namnet af ko-
nung och skuggan af den kungliga makten; för-
klarade Ständerna och undersåtarne lösta från
deras trohetsed, i fall han bröt sina förbindel-
ser, och hotade med sin shögsta onåd hvar och
en, söm kunde våga att föreslå någon den rin-
gaste tillökning i kronans nuvarande makt eller
höghet.s Vid kröningen, som uppsköts till föl-
jande året, fick man ytterligare se ett opåkalladt
prof på hans skrymteri och svek, då han, efter
afläggandet af kröningseden. utropade: Olyck-
lig den konung, som behöfver band af eder, för
att trygga sig på thronen, och oförmögen att
styra i folkets hjertan, tvingas att styra med
lagens stränghet.s
På detta sätt lyckades det för denne mästare
i förställningskonsten, att mer än ett år upp-
rätthålla skenet af en konstitutionell konung,
och i alla sina verk och gerningar affekterade
han att spela republikan och det till och med
med öfverdrift. Då slutligen alla beredelser hun-
nit fullbordas, afkastade han masken, tillställde
uppror bland trupperna i en aflägsen fästning,
för att afvända Rådets uppmärksamhet, och se-
dan han för sin sak vunnit garnisonen i huf-
vudstaden, lät han arrestera riksråderne, försam-
lade Ständerna och omgaf dem med trupper och
kanoner med brinnande luntor, under det han
dikterade en ny grundlag, som gaf honom nästan
oinskränkt makt ochtillintetgjorde både rådets
och ständernas inflytande. Denna förhatliga
handling af bedrägeri och våld i förening, slöt
han på samma sätt, som han börjat den, med
gyckelspelet af eder och ytterlig skenhelighet.
Han besvor den nya grundlagen, åkallade i en
skrymtande bön Guds välsignelse öfver densam-
ma, och slöt akten genom en befallning till al-
la närvarande, att uppstämma en psalm, den
han började. Säkerligen har aldrig ett så groft
exempel af genomdrifven falskhet och svek, i
alla dess riktningar, hvarken förr eller senare
blifvit framstäldt för verlden af någon bland de
kungliga skrymtare, hvilka i olika perioder, ge-
nom list eller mened, våldfört sig på mennisko-
slägtets frihet.
Det tillhör historien att framställa denna be-
drift i dess förhatliga dager, emedan densamma
blifvit både då och sedermera högeligen lofor-
dad af dem, som beundra den segrande lasten.
Menniskoslägtet kommer aldrig att sakna för-
tryckare, så länge menniskorna handla emot
sitt eget dyrbaraste interesse deri, att de stämp-
la emot dygdens, och af statsmän göra bedragare,
och af furstar tyranner, förmedelst öfverflyt-
tande af det pris, som bör tillhöra dygden, på
vv oo . - ee rn. AA ÄR