TRYCKEFRIHETSMAL EMOT VENUS.
Norriandsposten har förut meddelat underrät-
telse om ett emot boktryckaren Lundin i Gefle
företaget tryckfrihetsåtal emot en skrift med ti-
tel: Venus, kalender för ungkarlar. Detta är ett
nytt bevis på, hvad man redan vet af mytholo-
gien, ali gudinnan Venus alltid kommer i klam-
meri med andra gudomligheter, men så vidt vi
veta, är detta första gången, som hon råkat ut
för Fru Justitia i tryckfrihetsväg, ehuru hon
lärer vara en stor vän af tryckfriheten. Hvad
den ortalta boken beträffar, så hafva vi
ej haft tillfälle taga - kännedom om mera
än titeln, hvilken i förening med den om-
ständigheten, att den säljes förseglad, tyckes
tillkännagifva, att ex viss spekulation på
ayfikenbetslustan varit anledningen till utgilvan-
det. Om sjelfva företaget kan således sägas bå-
de si och så, i synnerhet som skriften endast
skall irnehålla en samling af äldre, förut be-
kanta och till en del tryckta poesier. Men att
döma 2 svarandens förklaring, tyckes likväl å-
talet något eget. Vi införa här ett utdrag deraf:
aDe egentliga stötestenarne för tryckfrihetens hög-
ste vårdare — högste näst lagen och en samyets-
grann jury — äro de sidd. 40 — 435 och sidd. 355
— 57 i nämnde kalender befintlige poemerna Re-
becka och Läsörhöret. Om det förra är svaromå-
let snart expedieradt: samma poem är för ännu
knappt ett år sedan tryckt i Nyare Dikter af Wil-
helm von Braun. Ehuru jag ej finner serdeles
svårt alt försvara den förmenta, deri förekommande
Gudsords-gåckande framställningen, men för att und-
vika all viilrftighet och på grund af 4 8 mom.
tryckfrihetsförordningen, som stadgar, att boktryc-
kare stånde författareansvar, så framt ej författarens
namnsedel! till domstelen ingifves eller författuren
sig sjelimant tillkännagifver, har jag äran härhos
ati ofvannåämnde Nyare Dixter ar Willhelm van
Braun presentera författaren, som man ej kan neka
sjelfmansr tillkännagifver sig, då han för hela all-
mänheten, Justitiestatsministern och vällofi. Rätten
inbegripna, tydligen utsatt sitt namn, på hvars rik-
tighet sköl ej lära finnas att tvifla.
Hvad åter Läsförhöret angår, är min skyldighet
att derför stända författareansvar, då jag ty värr ej
Hika lätt kan frammana dess författare, som sanno-
likt ej helier skulle infinna sig, för att svara i en
tryckfriketsaktion, emedan skaldestyckets ålder gör
sannolikt att dess författare ej mer lefver. Men
hvad är om poemet att säga? Aktor har ej angif-
vit ens eil enda uttryck deri, som anses vara gäc-
keri med Guds ord, i förening med ett ärbarheten
sårande skrifsätt; att ord för ord analysera och ex-
plicera heia poemet, vore visserligen ett sätt, att
lemna förklaring äfven öfver det Aktor önskar, men
då det ej kan vara Aktors mening, att få en dylik
analys, en förklaring och ett försvar öfver och för
hrartenda ord deruti, torde det tillåtas mig att in-
skränka min förklaring till följande:
aDet är obekant för ingen, som varit i beröring
med råa obildade prester — oeh, ty värr! deras
antal är legio — eller som någon gång åhört deras
stundom föga uppbyggliga läsförhör, i synnerhet i
aflågska landsbygder, huru der tillgår. Om poemet
Läsforaöre: ej är en bokstafligen gann tilldragelse,
sä är dock säkert, att andra Jika litet för embetet
och tillfället passande spörsmål och svaromål der
ofta Observeras. Skaldestycket Läsförhöret är för
hvarje person, som avet hvad ban läser., ej annat
än en parodi på sådana tilldragelser. Att försvara
parodien såsom esthetisk produkt, är här ej rätt
plats, men jag kan ej neka, att jag finner högst
besynnerligt, att man i ett poem, om ock parodi,
kan tinna Äsmädelse mot Guds ord derföre, att det
heter Läsförköret, eller parodierar ett ämne, som är
en rakt mensklig institution. Och wett ärbarheten
sårande skrifsätt! Det är väl ej omöjligt, att mån-
sen förkänslig skall anse framställningen i detta
stycke för ärbarheten sårande, i synnerhet som be-
greppet ärbarhet är mycket subjektivt, och i det
fallet delar detta poem gemensamt öde med många
amdra konststycken. Den herrligaste Venus huggen
i marmor, eller mythologiskt skildrad med pensela,
skulle med tillgjord blygsamhet och pryderi af nå-
gre betraktas såsom ett otäckt och ärbarheten så-
rande stycke derföre, att de ej förmådde annat än
med kroppsliga sinnen fatta konststycket, då deremot
der, som uppfattat det genialiskt sköna deri, skulle
avse det försvara sin plats i den yppersta, mest be-
sökta konstsamling. Jag fruktar att något dylikt
händer Kalendern Ve0uss — mo mo me oo -
Det finnes en kast i samhället, hvars fordna
otillbörliga myndighet nu väl är något krossad; denna
bar man förr gjort allt för att smickra: man saknar