TRYCKEFRIHETSMAL EMOT VENUS. Norriandsposten har förut meddelat underrättelse om ett emot boktryckaren Lundin i Gefle företaget tryckfrihetsåtal emot en skrift med titel: Venus, kalender för ungkarlar. Detta är ett nytt bevis på, hvad man redan vet af mythologien, ali gudinnan Venus alltid kommer i klammeri med andra gudomligheter, men så vidt vi veta, är detta första gången, som hon råkat ut för Fru Justitia i tryckfrihetsväg, ehuru hon lärer vara en stor vän af tryckfriheten. Hvad den ortalta boken beträffar, så hafva vi ej haft tillfälle taga kännedom om mera än titeln, hvilken i förening med den omständigheten, att den säljes förseglad, tyckes tillkännagifva, att ex viss spekulation på ayfikenbetslustan varit anledningen till utgilvandet. Om sjelfva företaget kan således sägas både si och så, i synnerhet som skriften endast skall irnehålla en samling af äldre, förut bekanta och till en del tryckta poesier. Men att döma 2 svarandens förklaring, tyckes likväl åtalet något eget. Vi införa här ett utdrag deraf: aDe egentliga stötestenarne för tryckfrihetens högste vårdare — högste näst lagen och en samyetsgrann jury — äro de sidd. 40 — 435 och sidd. 355 — 57 i nämnde kalender befintlige poemerna Rebecka och Läsörhöret. Om det förra är svaromålet snart expedieradt: samma poem är för ännu knappt ett år sedan tryckt i Nyare Dikter af Wilhelm von Braun. Ehuru jag ej finner serdeles svårt alt försvara den förmenta, deri förekommande Gudsords-gåckande framställningen, men för att undvika all viilrftighet och på grund af 4 8 mom. tryckfrihetsförordningen, som stadgar, att boktryckare stånde författareansvar, så framt ej författarens namnsedel! till domstelen ingifves eller författuren sig sjelimant tillkännagifver, har jag äran härhos ati ofvannåämnde Nyare Dixter ar Willhelm van Braun presentera författaren, som man ej kan neka sjelfmansr tillkännagifver sig, då han för hela allmänheten, Justitiestatsministern och vällofi. Rätten inbegripna, tydligen utsatt sitt namn, på hvars riktighet sköl ej lära finnas att tvifla. Hvad åter Läsförhöret angår, är min skyldighet att derför stända författareansvar, då jag ty värr ej Hika lätt kan frammana dess författare, som sannolikt ej helier skulle infinna sig, för att svara i en tryckfriketsaktion, emedan skaldestyckets ålder gör sannolikt att dess författare ej mer lefver. Men hvad är om poemet att säga? Aktor har ej angifvit ens eil enda uttryck deri, som anses vara gäckeri med Guds ord, i förening med ett ärbarheten sårande skrifsätt; att ord för ord analysera och explicera heia poemet, vore visserligen ett sätt, att lemna förklaring äfven öfver det Aktor önskar, men då det ej kan vara Aktors mening, att få en dylik analys, en förklaring och ett försvar öfver och för hrartenda ord deruti, torde det tillåtas mig att inskränka min förklaring till följande: aDet är obekant för ingen, som varit i beröring med råa obildade prester — oeh, ty värr! deras antal är legio — eller som någon gång åhört deras stundom föga uppbyggliga läsförhör, i synnerhet i aflågska landsbygder, huru der tillgår. Om poemet Läsforaöre: ej är en bokstafligen gann tilldragelse, sä är dock säkert, att andra Jika litet för embetet och tillfället passande spörsmål och svaromål der ofta Observeras. Skaldestycket Läsförhöret är för hvarje person, som avet hvad ban läser., ej annat än en parodi på sådana tilldragelser. Att försvara parodien såsom esthetisk produkt, är här ej rätt plats, men jag kan ej neka, att jag finner högst besynnerligt, att man i ett poem, om ock parodi, kan tinna Äsmädelse mot Guds ord derföre, att det heter Läsförköret, eller parodierar ett ämne, som är en rakt mensklig institution. Och wett ärbarheten sårande skrifsätt! Det är väl ej omöjligt, att månsen förkänslig skall anse framställningen i detta stycke för ärbarheten sårande, i synnerhet som begreppet ärbarhet är mycket subjektivt, och i det fallet delar detta poem gemensamt öde med många amdra konststycken. Den herrligaste Venus huggen i marmor, eller mythologiskt skildrad med pensela, skulle med tillgjord blygsamhet och pryderi af någre betraktas såsom ett otäckt och ärbarheten sårande stycke derföre, att de ej förmådde annat än med kroppsliga sinnen fatta konststycket, då deremot der, som uppfattat det genialiskt sköna deri, skulle avse det försvara sin plats i den yppersta, mest besökta konstsamling. Jag fruktar att något dylikt händer Kalendern Ve0uss — mo mo me oo Det finnes en kast i samhället, hvars fordna otillbörliga myndighet nu väl är något krossad; denna bar man förr gjort allt för att smickra: man saknar