alt vargarne vid den tiden bruka att begifva sig ut i skärgårdarna, för att fiska, i synnerhet skjäl-ungar. Då händer, att, under det dessa fiskare äro långt ute på isen, ifriga med sitt förehafvande, lossna isfälten från land och begynna kringdrifva på hafret. Sålunda få då ulfvarne segla i flera dagar, kanske veckor; och exempel skola finnas, att en eller anman anländt till Liffland och andra delar af Östersjöns södra kustländer. Man kan föreställa sig, huru de arma bestarne skola slita ondt på den oberäknade färden, utan proviant och all sorts beqvämligheter. Hungriga är icke rätta ordet, utsvultna icke ens — de äro förtärda af hunger ända in på benen, så att, smart sagdt, sol och måne skiner igenom dem. Pelsen är luggsliten och ger föga skydd mot luftens och golfvets kyla. Icke underligt då, att de klaga sin nöd i de devekligaste melodier, och att vanliga konsiderationer icke sätta någon gräns för deras glupskhet, i fall mågonting skulle råka i deras väg; som kan förtäras. Derföre vakta sig sjöfarande noga att komma för nära isstyckena, emedan den annars sällan öfverträdda skyggheten för menniskor alldeles försvunnit, och den förtviflade belägenheten tvingar till de ursinnigaste försök. Söker mån på de menskliga passionernas och tilldragelsernas skådebana någonting jemförligt med detta fenomen, så finner man ingenting riktigt qvadrerande förr, än man kommer i beröring med en i trångmå! drifven akonservantism. Vi hafva här, i de sista tiderna, sett ett prof af en ursinnighet, som skyit ingenting, emedan de arma bestarne sett döden för sig. Deras choeurerfrån ultraismens landlösa isbitar skulle komma håren att resas på bufvudet aoeh mössan att falla utafo (såsom kejsaren i China u!trycker sig), om icke förskräckelsen upplöste sig i löje. Aktar man sig blott att komma för nära de ständigt undansmältande fotfästena, så har man ingenting alt befara, utan kan i största lugn afköra sångerna. Att besvara dem, kan väl icke komma i fråga; det enda vore att under tiden anställa några betraktelser om hvarföre och huru. Det må tillåtas äfven oss att reflektera en smula öfver de sednaste beteelserna och nödropen. Det första, man måste observera, är den fåkunniga tron (eller det fåkunniga förebärandet af en fåkunnig tro), att det icke är den allmänna, stora vårbrytningen, icke den öfver berg och dalar framrusande tö-stormen, som lossat isen från land och satt de ömkliga djuren på det villande hafvet, utan att det är någon specielt för tillfället beskåftig; illparig fiende, som gält och fnaskat vid strand och lyekats spela dem det sprattet, hvaröfver de så ömkligen sjunga. Påstode de icke detta, så måste de erkänna, det de äro lurkar, som icke begripit, hvad tiden lider, utsn fåviskt byggt sitt hopp på is-bryggan endast derföre, att hon varit säker under köldens och mörkrets månader. Detta kunna de icke erkänna, alldenstund de oaflåtligen proklamerat, att all verldenes vishet bor just hos dem, och att deras motståndare äro idel okunnigt, obildadt, flackt sällskap. Jemren blefve biott löjlig, ifall de måste tillstå, det de, i sin egoistiska uppblåsthet, sett och begripit ingenting af hvad omkring dem föregått och hvad himlens tecken bådat, och att de ville fortsätta sitt fiske för länge. Erfarenheten — nemligen så pass de förmå uppfatta henne — och det kortsynta öfvermodet inbillade dem, att handteringen skulle gå i evighet, efter som den gått så länge; och då de sågo sig bedragna, kunde de icke taga någon skuld på sig sjelfva, utan förklarade ett exterminatiomskrig mot den förste individ, de mötte, umder seglatsen på de bräckliga spillrorna af grundvalen för sina anspråk. Ropens ursinnighet — ty till mera än rop skall det väl icke komma, om motståndarne hafva någon takt i sina manövreringar — stiger och faller med hopplösheten. För ati nu komma från vargar till menniskor, så vet man att den ännu obildade eller, som är detsamma, egoistiskt bildade icke förmår höja sig till någon silmänlighet, någon öfversigt af händelserna såsom ett helt, utan fäster sitt hat, likasom sin kärlek, vid det enskilda. Sålunda ser man obildade ammor och barnpigor undervisa barnet, som stött sig mot spisen, att det bör slå spisen, men ingalunda att det bör hålla stöten till godo, såsom en verkan al d-ss egen oförsigtighet eller svaghet. Barnen växa upp till menniskor och, om lyckan är god, till ammor: och då lära de ut, hvad de sjelfve lärt. De eländiga principerna blifva tradition; och på traditioner tros vida samvetsgrannare än på de dagklaraste sanningar, isynnerhet om de förra bättre än de sednare svara mot de egna fördelarne. Denna varga-olat att, sedan man försummat tidens tecken sch glömt sig qvar på osäker grund, sjunga förbannelser ofyver förmenta tillställare af olyekan och med raseri anfalla den enskilde, som möjligen råkar i ens väg — denna barna-olat att för sin egen drumlighet slå spisen, framträdde nyss i ett visst tidningsblad, benämndt Svenska Biet. Skamlösheten fick der näsbränna; och bemälda Bi har nu tagit skeden temligen i vaekra handen. Men sedermera har en lysmask i Upsala Tidning begynt vissa belysningarb, i ännu mera befängda färger.n — —t— — Elit Statsråd Pedell. När vederbörande någon sång, som, Gud bättre, ej så sällan händer mi-slaga sig om hvad det allmänna bästa a dem 2nses kräfva, så är det alltid oppositionspressen, som nödgas bära fram de obehagliga förklaringarne; men råka de att fela mot devuemangets serskilda usancer, så fordrar