alt vargarne vid den tiden bruka att begifva sig ut
i skärgårdarna, för att fiska, i synnerhet skjäl-ungar.
Då händer, att, under det dessa fiskare äro långt
ute på isen, ifriga med sitt förehafvande, lossna is-
fälten från land och begynna kringdrifva på hafret.
Sålunda få då ulfvarne segla i flera dagar, kanske
veckor; och exempel skola finnas, att en eller an-
man anländt till Liffland och andra delar af Öster-
sjöns södra kustländer.
Man kan föreställa sig, huru de arma bestarne
skola slita ondt på den oberäknade färden, utan
proviant och all sorts beqvämligheter. Hungriga är
icke rätta ordet, utsvultna icke ens — de äro för-
tärda af hunger ända in på benen, så att, smart sagdt,
sol och måne skiner igenom dem. Pelsen är lugg-
sliten och ger föga skydd mot luftens och golfvets
kyla. Icke underligt då, att de klaga sin nöd i de
devekligaste melodier, och att vanliga konsiderationer
icke sätta någon gräns för deras glupskhet, i fall
mågonting skulle råka i deras väg; som kan förtä-
ras. Derföre vakta sig sjöfarande noga att komma
för nära isstyckena, emedan den annars sällan öf-
verträdda skyggheten för menniskor alldeles försvun-
nit, och den förtviflade belägenheten tvingar till de
ursinnigaste försök.
Söker mån på de menskliga passionernas och
tilldragelsernas skådebana någonting jemförligt med
detta fenomen, så finner man ingenting riktigt qva-
drerande förr, än man kommer i beröring med en i
trångmå! drifven akonservantism. Vi hafva här,
i de sista tiderna, sett ett prof af en ursinnighet,
som skyit ingenting, emedan de arma bestarne sett
döden för sig. Deras choeurerfrån ultraismens land-
lösa isbitar skulle komma håren att resas på bufvu-
det aoeh mössan att falla utafo (såsom kejsaren i
China u!trycker sig), om icke förskräckelsen upplöste
sig i löje. Aktar man sig blott att komma för nära
de ständigt undansmältande fotfästena, så har man
ingenting alt befara, utan kan i största lugn afköra
sångerna. Att besvara dem, kan väl icke komma i
fråga; det enda vore att under tiden anställa några
betraktelser om hvarföre och huru. Det må tillåtas
äfven oss att reflektera en smula öfver de sednaste
beteelserna och nödropen.
Det första, man måste observera, är den fåkunni-
ga tron (eller det fåkunniga förebärandet af en få-
kunnig tro), att det icke är den allmänna, stora vår-
brytningen, icke den öfver berg och dalar framru-
sande tö-stormen, som lossat isen från land och satt
de ömkliga djuren på det villande hafvet, utan att
det är någon specielt för tillfället beskåftig; illparig
fiende, som gält och fnaskat vid strand och lyekats
spela dem det sprattet, hvaröfver de så ömkligen
sjunga. Påstode de icke detta, så måste de erkän-
na, det de äro lurkar, som icke begripit, hvad tiden
lider, utsn fåviskt byggt sitt hopp på is-bryggan en-
dast derföre, att hon varit säker under köldens och
mörkrets månader. Detta kunna de icke erkänna,
alldenstund de oaflåtligen proklamerat, att all verl-
denes vishet bor just hos dem, och att deras mot-
ståndare äro idel okunnigt, obildadt, flackt sällskap.
Jemren blefve biott löjlig, ifall de måste tillstå, det
de, i sin egoistiska uppblåsthet, sett och begripit
ingenting af hvad omkring dem föregått och hvad
himlens tecken bådat, och att de ville fortsätta sitt
fiske för länge. Erfarenheten — nemligen så pass
de förmå uppfatta henne — och det kortsynta öfver-
modet inbillade dem, att handteringen skulle gå i
evighet, efter som den gått så länge; och då de så-
go sig bedragna, kunde de icke taga någon skuld
på sig sjelfva, utan förklarade ett exterminatioms-
krig mot den förste individ, de mötte, umder seglat-
sen på de bräckliga spillrorna af grundvalen för si-
na anspråk. Ropens ursinnighet — ty till mera än
rop skall det väl icke komma, om motståndarne
hafva någon takt i sina manövreringar — stiger och
faller med hopplösheten.
För ati nu komma från vargar till menniskor, så
vet man att den ännu obildade eller, som är det-
samma, egoistiskt bildade icke förmår höja sig till
någon silmänlighet, någon öfversigt af händelserna
såsom ett helt, utan fäster sitt hat, likasom sin kär-
lek, vid det enskilda. Sålunda ser man obildade
ammor och barnpigor undervisa barnet, som stött
sig mot spisen, att det bör slå spisen, men ingalun-
da att det bör hålla stöten till godo, såsom en ver-
kan al d-ss egen oförsigtighet eller svaghet. Barnen
växa upp till menniskor och, om lyckan är god, till
ammor: och då lära de ut, hvad de sjelfve lärt. De
eländiga principerna blifva tradition; och på tradi-
tioner tros vida samvetsgrannare än på de dagkla-
raste sanningar, isynnerhet om de förra bättre än de
sednare svara mot de egna fördelarne.
Denna varga-olat att, sedan man försummat tidens
tecken sch glömt sig qvar på osäker grund, sjunga
förbannelser ofyver förmenta tillställare af olyekan
och med raseri anfalla den enskilde, som möjligen
råkar i ens väg — denna barna-olat att för sin egen
drumlighet slå spisen, framträdde nyss i ett visst
tidningsblad, benämndt Svenska Biet. Skamlöshe-
ten fick der näsbränna; och bemälda Bi har nu ta-
git skeden temligen i vaekra handen. Men sederme-
ra har en lysmask i Upsala Tidning begynt vissa
belysningarb, i ännu mera befängda färger.n
— —t—
— Elit Statsråd Pedell. När vederbörande
någon sång, som, Gud bättre, ej så sällan hän-
der mi-slaga sig om hvad det allmänna bästa
a dem 2nses kräfva, så är det alltid opposi-
tionspressen, som nödgas bära fram de obehag-
liga förklaringarne; men råka de att fela mot
devuemangets serskilda usancer, så fordrar