gen för att bevisa motsatsen af dessa egenska-
per, som eit åtal blifvit anstäldt för ett par
sådana uttryek. Saken följes med så mycket
större uppmärksamhet, som Hr Christensen blif-
vit af en menighet på Laaland vald till ledamot
i Ständerförsamlingen. Denna rättegång tyckes
kunna gifva en tjenlig anledning åt vår despe-
rata press att prisa de Danska sambällsinrätt-
ningarnas vishet.
RESAS CNETKOTTLOERTSG
BOKHANDELS-BULLETIN.
(Insändt.)
Lärobok i Theologien för Gymnasierna, Försök
af A. E. Norbeck, Theol. Lic., Theol. Dogm.
et Mor. Doe. Upsala 1840.
Detta arbete bör vara välkommet; ty det är af be-
hofvet påkalladt. Då man med katekes-kunskaper i
theologien kunde nöjaktigt reda sig i theologiska
examen, den större så väl som den mindre, kunde
man i skolorna och på gymnasium nöja sig med
Alnanders Salighetslära , Rosenmöllers Religions-
undervisning eller något annat dylikt theologiskt
kompenrdium; men med de stegrade fordringarne i
student-examen stegrades ock anspråken på grund-
ligare theologisk insigt vid elementar-läroverken.
Det var ett svalg, som måste fyllas. För att kunna,
om icke upphäfva, åtminstone förminska detta allt-
för stora svalg emellan de högre och lägre lärover-
ken, icke genom att nedsätta fordringarne vid de
förra, utan genom att upplyfta de sednare till aka-
demiska förgårdar, der ynglingen kunde redan före
sin afgång till akademi förskaffa sig erforderliga aka-
demiska förstudier, var en förändring i läromethod
och en förbättring af läroböcker nödvändig. Detta
insåg man ock, så snart man lärt inse de brister,
hvaraf det gamla lärosystemet led. Reorganisationen
företogs; läroböcker, motsvarande tiaens fordringar,
utarbetades än i det ena, än i det andra undervis-
ningsämnet. Endast det theologiska saknade sina
bearbetare. Här blef man i det längsta vid det
gamla. Detta kom sig mindre af en öfverdrifven
kärlek för det gamla Lutherska lärobegreppet, än af
ett afkyldt intresse för tkeologiska och kristliga sys-
selsättningar i allmänhet. Ref. påminner sig från
sin akademi-tid, hurusom en ung, högvälboren adels-
man, hvilken i student-examen erhållit jemngoda be-
tyg i alla ämnen, utom det theologiska, der han en-
dast kunde hinna till admititur, sökte en tröst deri,
att han yttrade: pDet gick an, att det var i theolo-
gien.n Det torde åtminstone bevisa, att det theolo-
giska studium då icke högt aktades. Denna ljumhet
för och detta ringa uppskattande af theologiens stu-
dium utmärkte ej mindre tidslynnet ån individens.
Det var analogiens indifferentism, som höll intresset:
och krafterna bundna, och hotade att uttränga allj
äkfa, biblisk kristendom ifrån både kyrkan och sko-
lan. Det kyrkliga lifvet inverkade alltid på skolans.
Då det förra blomstade, var ock lif och frihet i den
sednare. De gamle bygde derföre skolan på kyrkans
grund. Historien visar, att den på denna grund
stod säkrast och bar för både stat och kyrka de ri-
kaste frukterna. Försöket, att emancipera skolan
ifrån kyrkan, tillhör en nyare tid. Här är icke stäl-
let att yttra sig öfver lämpligheten eller olämplighe-
ten af ett slikt försök. Vi drista dock tro, att sko-
lans sekelgamla förening med kyrkan är ett äkten-
skap, Hvars helgd bör respekteras och hvars upplös-
ning torde föga bättre gå an än det borgerligas, så
länge troheten å ömse sidor bevaras. Äktenskaps-
skilnad på ålderdomen är också, med undantag af:
den som sker genom döden, lyckligtvis sällsynt. Vij
förmoda alltså; att de begge gamle, som länge pröf-
vat hvarandras trohet, skola hädanefter som hittills!
förblifva hvarandra trogna, helst man, uppvaknad
ur de första svärmiska drömmarne, börjat sansa sig
ech finna, att upplösaina är icke upplysning, om
än upplysning alltid är i viss mening upplösning.
Ju mer den förra stiger i klarhet, desto mer upp-
lösa sig ceh försvinna dunklet, oredan och fördo-
marne. Det nya omogna, liksom det gamla murkna,
bär uti sig fröet till sin egen upplösning. Det ena
kan lika litet som det andra jemte en stigande sann
upplysning blifva beståndande, ithy att det icke al-
lenast saknar grund, utan dess grundlöshet varder
ock i ljuset bemärkt. Ref. bekänner, att han är li-
ka obenägen att obetingadt offra sin hyllning åt det
gamla för dess ålderdom, som att bortskänka före-
trädesrätten åt det nya, endast för dess ungdoms.
Begge må pröfvas och jemföras, och det godt är be- !
hållas, ehvad det träffas i forntidens häfder eller i
nutidens dagblad. — Det arbete, vi här anmäla, dra-
ga vi icke i betänkande att tillerkänna ett gifvet,
bestämdt företräde framför dess äldre syskon. Lof-
ordet innebär likväl intet tadel mot de gamla, hit-
tills begagnade dogmatiska läroböckerna. Vi erkän-
på tacksamt, att vi af dem lärt mycket. Närvaran-
de arbete är ej heller i den mening nytt, att det in-
nehåller nya, obepröfvade läror. De äro tvertom
både gamla ech bepröfvade, men kärnfriske och lef-
vande. Do äro, liksom Christendomen sjelf, evigt
gamla och evigt unga. Och för denna friska, gam-
maldagsärliga orthodoxi håller ref. den för honom
okände Författaren räkning. Men arbetet utmärker
sig icke blott för en trogen uppfattaing af det Lu-
therska lärosystemet, utan ock för enkelhet, reda
och tydlighet i framställningen, hvilket allt vittnar
derom, att Fört. är van vid att tänka gediget och
klart, både för sig sjelf och andra. Boken är min-
dre ordrik än sakrik. Den är till arktalet hälften
mindre än Ebersteins Dogmatik, men innehåller lika
mycket om ej mera än denna. Tankarne trängas
likväl icke af brist på ord. De hafva både klarhet
ech ett inre nödvändigt sammanhang.
Förf. bar ur läroboken utesjutit nästan helt och
hållet alla till Kyrkohistorien och Exegetiken höran-
de ämnen, och upptagit endast det rent dogmatiska
elementet. Deremot inrymmer han i dogmatiken plats
för ett med densamma närmare beslägtadt och mera
sammanhängande ämne, nemligen Symboliken, och
redogör vid framställningen al Lutherska kyrkans
bufvudlärer, för de vigtigaste differens-punkterna
emellan de tre hufvudkyrkorna. Detta synes ossicke
vara riktigare och ändamålsenligare än den hittills
följda praxis.
Att Förf. är en vän af Bibelordet och nitälskar
för dess läsning, skönjes äfven deraf, att han icke
ntför ufan hlatt sitaran hasvicningsceNnraåkan AK? dot