gen för att bevisa motsatsen af dessa egenskaper, som eit åtal blifvit anstäldt för ett par sådana uttryek. Saken följes med så mycket större uppmärksamhet, som Hr Christensen blifvit af en menighet på Laaland vald till ledamot i Ständerförsamlingen. Denna rättegång tyckes kunna gifva en tjenlig anledning åt vår desperata press att prisa de Danska sambällsinrättningarnas vishet. RESAS CNETKOTTLOERTSG BOKHANDELS-BULLETIN. (Insändt.) Lärobok i Theologien för Gymnasierna, Försök af A. E. Norbeck, Theol. Lic., Theol. Dogm. et Mor. Doe. Upsala 1840. Detta arbete bör vara välkommet; ty det är af behofvet påkalladt. Då man med katekes-kunskaper i theologien kunde nöjaktigt reda sig i theologiska examen, den större så väl som den mindre, kunde man i skolorna och på gymnasium nöja sig med Alnanders Salighetslära , Rosenmöllers Religionsundervisning eller något annat dylikt theologiskt kompenrdium; men med de stegrade fordringarne i student-examen stegrades ock anspråken på grundligare theologisk insigt vid elementar-läroverken. Det var ett svalg, som måste fyllas. För att kunna, om icke upphäfva, åtminstone förminska detta alltför stora svalg emellan de högre och lägre läroverken, icke genom att nedsätta fordringarne vid de förra, utan genom att upplyfta de sednare till akademiska förgårdar, der ynglingen kunde redan före sin afgång till akademi förskaffa sig erforderliga akademiska förstudier, var en förändring i läromethod och en förbättring af läroböcker nödvändig. Detta insåg man ock, så snart man lärt inse de brister, hvaraf det gamla lärosystemet led. Reorganisationen företogs; läroböcker, motsvarande tiaens fordringar, utarbetades än i det ena, än i det andra undervisningsämnet. Endast det theologiska saknade sina bearbetare. Här blef man i det längsta vid det gamla. Detta kom sig mindre af en öfverdrifven kärlek för det gamla Lutherska lärobegreppet, än af ett afkyldt intresse för tkeologiska och kristliga sysselsättningar i allmänhet. Ref. påminner sig från sin akademi-tid, hurusom en ung, högvälboren adelsman, hvilken i student-examen erhållit jemngoda betyg i alla ämnen, utom det theologiska, der han endast kunde hinna till admititur, sökte en tröst deri, att han yttrade: pDet gick an, att det var i theologien.n Det torde åtminstone bevisa, att det theologiska studium då icke högt aktades. Denna ljumhet för och detta ringa uppskattande af theologiens studium utmärkte ej mindre tidslynnet ån individens. Det var analogiens indifferentism, som höll intresset: och krafterna bundna, och hotade att uttränga allj äkfa, biblisk kristendom ifrån både kyrkan och skolan. Det kyrkliga lifvet inverkade alltid på skolans. Då det förra blomstade, var ock lif och frihet i den sednare. De gamle bygde derföre skolan på kyrkans grund. Historien visar, att den på denna grund stod säkrast och bar för både stat och kyrka de rikaste frukterna. Försöket, att emancipera skolan ifrån kyrkan, tillhör en nyare tid. Här är icke stället att yttra sig öfver lämpligheten eller olämpligheten af ett slikt försök. Vi drista dock tro, att skolans sekelgamla förening med kyrkan är ett äktenskap, Hvars helgd bör respekteras och hvars upplösning torde föga bättre gå an än det borgerligas, så länge troheten å ömse sidor bevaras. Äktenskapsskilnad på ålderdomen är också, med undantag af: den som sker genom döden, lyckligtvis sällsynt. Vij förmoda alltså; att de begge gamle, som länge pröfvat hvarandras trohet, skola hädanefter som hittills! förblifva hvarandra trogna, helst man, uppvaknad ur de första svärmiska drömmarne, börjat sansa sig ech finna, att upplösaina är icke upplysning, om än upplysning alltid är i viss mening upplösning. Ju mer den förra stiger i klarhet, desto mer upplösa sig ceh försvinna dunklet, oredan och fördomarne. Det nya omogna, liksom det gamla murkna, bär uti sig fröet till sin egen upplösning. Det ena kan lika litet som det andra jemte en stigande sann upplysning blifva beståndande, ithy att det icke allenast saknar grund, utan dess grundlöshet varder ock i ljuset bemärkt. Ref. bekänner, att han är lika obenägen att obetingadt offra sin hyllning åt det gamla för dess ålderdom, som att bortskänka företrädesrätten åt det nya, endast för dess ungdoms. Begge må pröfvas och jemföras, och det godt är be! hållas, ehvad det träffas i forntidens häfder eller i nutidens dagblad. — Det arbete, vi här anmäla, draga vi icke i betänkande att tillerkänna ett gifvet, bestämdt företräde framför dess äldre syskon. Lofordet innebär likväl intet tadel mot de gamla, hittills begagnade dogmatiska läroböckerna. Vi erkänpå tacksamt, att vi af dem lärt mycket. Närvarande arbete är ej heller i den mening nytt, att det innehåller nya, obepröfvade läror. De äro tvertom både gamla ech bepröfvade, men kärnfriske och lefvande. Do äro, liksom Christendomen sjelf, evigt gamla och evigt unga. Och för denna friska, gammaldagsärliga orthodoxi håller ref. den för honom okände Författaren räkning. Men arbetet utmärker sig icke blott för en trogen uppfattaing af det Lutherska lärosystemet, utan ock för enkelhet, reda och tydlighet i framställningen, hvilket allt vittnar derom, att Fört. är van vid att tänka gediget och klart, både för sig sjelf och andra. Boken är mindre ordrik än sakrik. Den är till arktalet hälften mindre än Ebersteins Dogmatik, men innehåller lika mycket om ej mera än denna. Tankarne trängas likväl icke af brist på ord. De hafva både klarhet ech ett inre nödvändigt sammanhang. Förf. bar ur läroboken utesjutit nästan helt och hållet alla till Kyrkohistorien och Exegetiken hörande ämnen, och upptagit endast det rent dogmatiska elementet. Deremot inrymmer han i dogmatiken plats för ett med densamma närmare beslägtadt och mera sammanhängande ämne, nemligen Symboliken, och redogör vid framställningen al Lutherska kyrkans bufvudlärer, för de vigtigaste differens-punkterna emellan de tre hufvudkyrkorna. Detta synes ossicke vara riktigare och ändamålsenligare än den hittills följda praxis. Att Förf. är en vän af Bibelordet och nitälskar för dess läsning, skönjes äfven deraf, att han icke ntför ufan hlatt sitaran hasvicningsceNnraåkan AK? dot