hade säkert vuxit till exe, innan han betat sig fram
till andra ändan af slätten. Örfverallt hoppade de
lustigaste brokiga kaniner omkring, de numidi-
ska. jungfrurnap uppförde sina dansar, dufvorna kutt-
rade, beständigt hotade af sina fiender, hökarne, öf-
ver hvilka falkar, gamar oeh örnar höjde sig; stora
svärmar af trappar seglade fram tätt invid jordytan.
Här och der upptäektes muntra hjordar, af högbent,
silfyvergrå boskap, hästar och fettsvansiga får, med
deras oumbärliga sällskap, några käcka getter. Dess-
emellan ersattes verkligheten af hägringar: man
tyckte sig skåda en ofantlig höstack (af samma sort
som de Wosnesenska), en vandrare eller oxe, upp-
vid horizonten, eller resta på styltor, en sjö, en öf-
versvämning, ker, som tycktes vada i vatten, allt
spöklikt oeh jättestort. Med dessa skuggbilder upp-
stego för fantasien, andarne af alla dem, som en gång
istepperna drefvo sitt oväsen: Hunnerna, Kumaner-
na, Uzerna, Chazarerna och Petschenegerna, Attila
och den mörke Batu Chan, samt hela det demoniska
sällskapet af verldsstormande herdekungar. som en
gång önskat förvandla hela jordklotet till en stepp.
Nomadrikena hafva förgått, de fruktansvärda båg-
skyttarnes efterkommande äro förströdda eller blan-
dade med andra folkslag och några spillror deraf
hafva blifvit tillbakakastade in i Asiens vinklar, men
den oföränderliga naturlagen för dessa trakter har
bibehållit och skall bibehålla många af dess ursprung-
liga bruk och inrättningar. Såsom fordom är step-
pen logan, hästen och oxen tröskare; lador finnas
ingenstädes. Piskan är en verklig trollstaf, ett stats-
och husredskap, ett vapen till anfall och försvar.
Den förekommer under många namn och former, och
är alltid ett konstverk. Kautk, Krxntsehun, ett ur-
mongoliskt justitie oeh pelitieinstrument, hafva vun-
nit en geografisk utbredning vida utöfver steppens
gränser. Med den fina, tre famnar långa remsnär-
ten på den kortskaftiga fjarabnik, som han låter
surra kring de obändigas öron, håller hästherden
de vildaste hingstar af en tilltusental stigande Tabun
(hasthjord) i styr. Den snodda, knutiga Nogaikan,
vid ändan af snärten hård som en damaschenerklin-
ga, har från Tartarerne blifvit ärfd af Kosackerne
och så vidare utbredd; med den tvinga de vargen att
afstå sitt byte, och sedan pistolerne blifvit afskjutne
och lansen sönderbruten, griper man, icke till vär-
jan utan till Nogaikan ech levererar en batalj på
piska. Scyterne förfärdigade filtar och grofva ylle-
tyger i Herodots tid och detsamma göra de nu. Voi-
lok och Burka (grofva yllevaror) föras från by till
by, från tält till tält, liksom Pariser- och Lyoner-si-
denyvaror forslas mellan städerna i vestra Europa.
Ryssarne i sina Semiawka äro de gamic Chamäkö-
terne, denna form på hus träffas annu icke på
Dnieprs venstra strand; på .denna sidan bo till och
med några af de koloniserade kavalleristerne, t. ex.
Uhlanerne i Adjamka, i jordkojor, under det sköna
stall äro tppbyggda till vinterqvarter för deras hä-
star.
Dessa ryttarekolonier (Posselenije) äro icke derin-
gaste bland steppernes märkvärdigheter. Hären er-
håller derifrån icke allenast hästar — ofta af förädlad
r.s, från de kejserliga stuterierna, der man träffar
Engelska fullblodshingstar om 20,000 rublers värde,
— utan äfven de bästa ryttare. Gardets hussarer, lan-
cierer och kuirassierer, oberäknadt kosackerne, äro
alldeles icke Ryssar, och af de 69,000 man ständigt
kavalleri ligger en afdelning omkring Tsehuguja i
Ukraine, den andra, med hufvudorten Wossnesensk,
mellan Dniepr och Bug. Soldaterne, ifull mundering
såsom hästherdär eller plöjare, eller med bestjernade
uniformer, framtittande ur renliga och med det
nödtorftiga försedda boningar, taga sig något besyn-
nerligt ut. Officerarne finna ej riktigt behagi den-
na cincinnatuslefnad; den kontrasterar för mycket
med Moskvas och Petersburgs danssalar. Först om
hösten går det muntert till i stepperna. Då lös-
släppas bassi. en art stora långsträckta vindthundar,
som på alla herregods träffas i stor mängd; de rika
godsegarne Potocki, Orlow, Rasumowsky, Malakow-
ski, Witt, så vida de vistas på sina gods, som hafva
ett omfång likt furstendömen, föranstalta stora jagt-
partier, och framförallt sker detta af Skarzinsky, her-
re till Trikrati vid Wossnesensk, hvilken alla år med
sina grannar och några hundra jägare och bönder
rycker ut mot vargar, räfvar, harar och trappar.
Trettio kameler bära hvad kök och källare tillhör;
om aftonen uppslås tält och tiden fördrifves med
kortspel, sång och musik, för hvilken sednare tret-
tio musikanter, anförda af någon direktör från Pe-
tersburg, medfölja. Under jagande och banketteran-
de drar man sig småningom till Beisbeirak, nära
Jelisavetgrod, der andra jagtpartier tillstöta, oeh en
åtta dagar tillbringas i lustbarheter.
Detta är glanspunkten i sällskapslifvet här, ty den
öfriga tiden lefver man som eremit. I borra Ryss-
land har man om vintern slädföret, som närmar stä-
der och byar; men i söder, der den Mongoliska töc-
kenhimmelen lägrar sig öfver slätten, är nästan all
kommunikation inställd. Ingenstädes äro urvädren
häftigare än på denna nakna, allt skydd saknande
slätt. Vågar likväl en eller annan Traåumak (for-
man) en resa, så händer ock ej sällan att man vid
snösmältningen framdrager liken efter dessa formän,
jemte hästaä och fordon, utur något häldjup. Under
den hårda årstiden är ingenting vanligare, än att man
tar miste om vägarne i stepperna. Deäro utstuckna
till 30 alnars bredd, så att intet säkert spår bildar
sig. Ett godt stycke deraf tjenar till bete för de re-
sandes dragare. Brukbart fyllningsämne för de upp-
körda spåren finnes ej på vidt omkring; i byar och
städer använder man dertill vanligen spillning, och
fotgångaren prisar sig lycklig, om. han ur den djupa
smutsvällingen kan rädda sig på en hög af detta
ämne. Från påsk till Paårowe (början af Oktober)
kan man ännu komma fram, ty så länge fortsätta de
bättre tschumaks sina resor, menfsednarejär det äfven-
tyrligt. De små dikena vid landsvägen fyllas af snö, de
små stenhögarne finnas ej öfverallt eller blott till långt
afstånd, och påkommer nu ett töväder, blifva drag-
oxarne snart såra, och förmå ej mer gå. Då stan-
nar man i den yttersta förlägenhet och måste besan-
na den anmärkningen, att den del af Ryska befolk-
ningen, som valt formanskapet till sitt yrke, föra eu
lif fullt af mödor och försakelser.
(Slutet följer.)
— —O—
fInföres nå hamären 1