vända upp och ned pa det hilulls gallande raknesättet och etablera den sats, att två betyder mer än niltioåtta. Men Biets egen artikel inne-: håller för öfrigt de alldra bästa bevisen på denua sympati för de samfälda valen, så vidt det nämligen får anses för sådana, hvad det bevisar, att de nu bestående ståndsvalen icke ega eller förtjena folkets förtroende och tillgifvenhet. Artiteln försäkrar nämligen först, att efrån Haparanda till Ystad är den allmänna rösten derom erse, alt massans despotism är den fruktansvärdaste af allt välde.s I fall allmänna rösten vill säga massans röst, så betyder Biets ord här, ait massan är ense om, att hennes egen despotism är det fruktansvärdaste af allt välde. Det vore visst artigt att veta, på hvad sält massan yttrat en sådan mening; men i alla fall, med antagande af en sådan tolkning, så är det ju en ganska hygglig och beskedlig massa, som yttrar sig så ocgennyttigt ora sig sjelf. Denna; omständighet bör, i vår tanka, förminska den paniska farhågan för reformer, som det alldeles icke är fråga om att göra massan till herre, enär Mill och med efter det Förstärkta Konstij tutionsutskoitets beslut ingen får välja. som icke skattar för egendom eller rörelse. Hos oss har dessutom massan väl en eller annan gång mist resa sig, för att nedslå despotismen, men sjelf har bon aldrig varit i tilifätle att utöfva någon sådan. Ganska konseqvent heter det vidare inom samma punkt, att Sverge tör ej hundra år tillbaka fått rikligen uppbära de bittra frukterna först af de mäktiga Herrarnes, och sedan af de allena i maktezande Ständernas olyckliga välde.x Nu! var det för hundra är sedan precis samma Ständer, som nu, och om Bict ej vill påstå, att sven-! ska folket älskar det olyckliga, och att dess smakorganer ära så besynnerligt organiserade, att det tycker om den bittra frukten, så måste af dess! egna ord följa, att det ej kan hysa sympatier: för Ständer, hvilkas välde befunnits olyckligt och hvars frukter varit bittra, samt att dess valda ombud handlat helt och hållet i dess anda, när de sökt draga det undan de mäktiga Herra:nes suprematis. Men skulle man väl tro: det? Förf. går ännu längre. Han icke blott: fördömer sjelf den nuvarande ståndsinstitutio-; nen, han vill till och med blifva republikan. Han säger nämligen: scÅn de republikanska institutionerna? Jo, återkalla till Hf de republikanska dygderna, fosterlandskärlek, rättvisa, enkelbet i seder, måtta i begär, sedlighet och religiositet, och vi skola vara de första, som hylla republiken. Dessa dygder skola återkallas; de hafva således funnits här i Jandet? Men när försvunno de? Troligen icke på Allshärjarthin-: gens lid, då det verkliga folket representerades, utan under de mäktiga Herrarnes välde och under Ståndsrepresentationen. Förf. bör då icke vara misslynt, om man vill göra ett försök till detta ate:kallande, om man vill gifva Sverge ett slags allhärjartbing, sådant det i våra dagar kan blifva. Det blefve icke med lagmän, som säga Konungen: Om du icke vill höra det, som vi atala, vilja vi anfalla dig och dräpa dig. Och särna vi ingalunda tåla ofred och olag af dig. Så hafva våre förfäder gjort för oss, som störatade fem konungar i en brunn på Mula ting, asom varit uppblåste af högfärd och inbillningar, som du nu är,, ej heller en allmoge, som med svärdslag på sköldarna uttrycker sitt bifall eller afslag till en sådan motion. Det biefve ombud, ej från Herrarne och Stånden allena, utan från det verkliga folket, hvilka i höfliga, men kraftiga ordalag uttala dess mening. Få vi, 1 fall dygderna återkomma med de republikanska institutionerna, erinra Förf. om hans löfte? Förf. påstår, att folket hos oss är lyckligt nog att äga en inhemsk, ifrån förfäderve ärfd, med seder och tänkesätt innerligt förbunden rättsoch statsförfattning. Han resonerar alldeles riktigt, blott med den enda skilnaden, alt i hans manuskript lärer hafva stått ägde, men hvilket genom sättarens vårdslöshet blifvit förbytt till presens. Den inhemska, med den tidens seder och tänkesätt öfverensstämmande statsförfattningen var den, då hvarje busfader var en man för sig och sjelf infann sig på thinget att afgifva sin röst om landets angelägenheter. Det var denna författning vi ärft från förfädren; hon är den på svenska jorden infödda plantan. Herredagarna deremot äro ett utländskt lån liksom de nuvarande riksdagarna, de förra en härmning af feodalinrättningarna, de sedna re af de Tyska Wehrstand, Iehrstand och Nährstand, bvartill den mest Svenska af alla Såenska konungar lade det fjerde: Bardeståndet. hvilket han ansåg egenteligen rep:eseniera folket och hvars bistånd han, näst Guds, tillskre hvad han kunnat göra för fäderneslatdet. Det torde utan tvifvel fägna den lika fosterländskt som republikanskt sinnade författares, att vi här nåminBa honom om det sannskyldist inhemska. från förfädren ärfda, eller af den störste bland Svenska regenter till oss öfverlåtna i våra statsinrättningar. Det synes, som om Förf. byser någon kärleh för aden municipala verksamhelen. för hvilke: ban anser ett vidsträckt fält finnas i de sär skilda landskapernas olikhet i anseende till na tur, folkets lynne och vanor, för folkets u:gamla rätt att sig beskatta. för rådgifvarenas anse ss Al föihaftfan fEL etato rt ftarn Ac I