vända upp och ned pa det hilulls gallande rak-
nesättet och etablera den sats, att två betyder
mer än niltioåtta. Men Biets egen artikel inne-:
håller för öfrigt de alldra bästa bevisen på denua
sympati för de samfälda valen, så vidt det näm-
ligen får anses för sådana, hvad det bevisar, att
de nu bestående ståndsvalen icke ega eller för-
tjena folkets förtroende och tillgifvenhet.
Artiteln försäkrar nämligen först, att efrån
Haparanda till Ystad är den allmänna rösten
derom erse, alt massans despotism är den fruk-
tansvärdaste af allt välde.s I fall allmänna rö-
sten vill säga massans röst, så betyder Biets ord
här, ait massan är ense om, att hennes egen
despotism är det fruktansvärdaste af allt välde.
Det vore visst artigt att veta, på hvad sält mas-
san yttrat en sådan mening; men i alla fall,
med antagande af en sådan tolkning, så är det
ju en ganska hygglig och beskedlig massa, som
yttrar sig så ocgennyttigt ora sig sjelf. Denna;
omständighet bör, i vår tanka, förminska den
paniska farhågan för reformer, som det alldeles
icke är fråga om att göra massan till herre,
enär Mill och med efter det Förstärkta Konsti- j
tutionsutskoitets beslut ingen får välja. som icke
skattar för egendom eller rörelse. Hos oss har
dessutom massan väl en eller annan gång mist
resa sig, för att nedslå despotismen, men sjelf
har bon aldrig varit i tilifätle att utöfva någon
sådan.
Ganska konseqvent heter det vidare inom sam-
ma punkt, att Sverge tör ej hundra år tillbaka
fått rikligen uppbära de bittra frukterna först
af de mäktiga Herrarnes, och sedan af de allena i
maktezande Ständernas olyckliga välde.x Nu!
var det för hundra är sedan precis samma Stän-
der, som nu, och om Bict ej vill påstå, att sven-!
ska folket älskar det olyckliga, och att dess smak-
organer ära så besynnerligt organiserade, att det
tycker om den bittra frukten, så måste af dess!
egna ord följa, att det ej kan hysa sympatier:
för Ständer, hvilkas välde befunnits olyckligt
och hvars frukter varit bittra, samt att dess
valda ombud handlat helt och hållet i dess an-
da, när de sökt draga det undan de mäktiga
Herra:nes suprematis. Men skulle man väl tro:
det? Förf. går ännu längre. Han icke blott:
fördömer sjelf den nuvarande ståndsinstitutio-;
nen, han vill till och med blifva republikan.
Han säger nämligen: scÅn de republikanska in-
stitutionerna? Jo, återkalla till Hf de republi-
kanska dygderna, fosterlandskärlek, rättvisa, en-
kelbet i seder, måtta i begär, sedlighet och re-
ligiositet, och vi skola vara de första, som hylla
republiken. Dessa dygder skola återkallas; de
hafva således funnits här i Jandet? Men när
försvunno de? Troligen icke på Allshärjarthin-:
gens lid, då det verkliga folket representerades,
utan under de mäktiga Herrarnes välde och un-
der Ståndsrepresentationen. Förf. bör då icke
vara misslynt, om man vill göra ett försök till
detta ate:kallande, om man vill gifva Sverge ett
slags allhärjartbing, sådant det i våra dagar kan
blifva. Det blefve icke med lagmän, som säga
Konungen: Om du icke vill höra det, som vi
atala, vilja vi anfalla dig och dräpa dig. Och
särna vi ingalunda tåla ofred och olag af dig.
Så hafva våre förfäder gjort för oss, som stör-
atade fem konungar i en brunn på Mula ting,
asom varit uppblåste af högfärd och inbillningar,
som du nu är,, ej heller en allmoge, som med
svärdslag på sköldarna uttrycker sitt bifall eller
afslag till en sådan motion. Det biefve ombud,
ej från Herrarne och Stånden allena, utan från
det verkliga folket, hvilka i höfliga, men kraf-
tiga ordalag uttala dess mening. Få vi, 1 fall
dygderna återkomma med de republikanska in-
stitutionerna, erinra Förf. om hans löfte?
Förf. påstår, att folket hos oss är lyckligt nog
att äga en inhemsk, ifrån förfäderve ärfd, med
seder och tänkesätt innerligt förbunden rätts-
och statsförfattning. Han resonerar alldeles
riktigt, blott med den enda skilnaden, alt i
hans manuskript lärer hafva stått ägde, men
hvilket genom sättarens vårdslöshet blifvit för-
bytt till presens. Den inhemska, med den ti-
dens seder och tänkesätt öfverensstämmande
statsförfattningen var den, då hvarje busfader
var en man för sig och sjelf infann sig på thin-
get att afgifva sin röst om landets angelägenhe-
ter. Det var denna författning vi ärft från för-
fädren; hon är den på svenska jorden infödda
plantan. Herredagarna deremot äro ett utländskt
lån liksom de nuvarande riksdagarna, de förra
en härmning af feodalinrättningarna, de sedna
re af de Tyska Wehrstand, Iehrstand och Nähr-
stand, bvartill den mest Svenska af alla Såen-
ska konungar lade det fjerde: Bardeståndet.
hvilket han ansåg egenteligen rep:eseniera fol-
ket och hvars bistånd han, näst Guds, tillskre
hvad han kunnat göra för fäderneslatdet. Det
torde utan tvifvel fägna den lika fosterländskt
som republikanskt sinnade författares, att vi här
nåminBa honom om det sannskyldist inhemska.
från förfädren ärfda, eller af den störste bland
Svenska regenter till oss öfverlåtna i våra stats-
inrättningar.
Det synes, som om Förf. byser någon kärleh
för aden municipala verksamhelen. för hvilke:
ban anser ett vidsträckt fält finnas i de sär
skilda landskapernas olikhet i anseende till na
tur, folkets lynne och vanor, för folkets u:-
gamla rätt att sig beskatta. för rådgifvarenas an-
se ss Al föihaftfan fEL etato rt ftarn Ac
I