ristiskt. Den hufvudsakliga bristen är 1 naturligt samband med nyssnämnde egenskaper,! en viss enformighet och fattigdom på nya vändningar och ideer; det hela är såsom en skön eols-! harpa, der man ofta återfinner samma ljuft klagan-! de ackorder med en obetydlig nyansering. Denna! brist märkes vida mindre i ett annat arbete af: Bellini, som ref. haft tillfälle att höra, nemligen Puritanerna, som han skref 3 år sednare och ; efter fortsatta studier, och i hvilket han hade! modifierat sin lyrik högst betydligt efter den; nya fransyska skolan. Man fioner der samma: tendens till det allvarliga och tragiska, samma: romantik, men tillika mycket mera karakters-! teckning och styrka. Om sjelfva libretten eller! pjesens sammansätllning i den Okända, kan man; deremot utan öfverdrilt säga, alt den är under all kritik, och, såsom det tyckes vara operorsi lott, ett machverk utan ringaste spår till geni! eller ens nödvändigt sammanhang. Den skulle; ohjelpligen blifva uthvisslad på hvarje teater der man får hvissla, om den icke förgylldes afl musiken och sceneriet. Läsaren döme sjelf afi följande korta redogörelse för innehållet: Scenen är vid en Grefve de Montolinos slott i Bretagne. En ung grefve Arthur af Ravenstei är trolofvad med slottsherrens dotter Isoletta,: men har under tiden råkat förälska sig i en okänd dam, som uppehåller sig i ett ensligt hus! i trakten nära derintill, och hvars hemlighetsfulla väsende tyckes hafva ingifvit folket i orten den tankan, att hon drifver något slags trolleri. Stycket öppnas med chör af fiskare, som i den månljusa natten ro förbi och sjunga från sina båtar. Derefter inkommer den trolofvade TIsoletta jemte en al Arthurs vänner Valdeburgo, Baron af Nerestan, ut från slottet, dervid hon förtror den sednare sin smärta, att; hon funnit Arthurs hjerta intaget af den okända, och hvarom åtskilligt sjunges. Andra föreställer Alaides hydda. Arthur kommer ia och klagar sitt hjertas qval, samt blir än mer upptänd då han får höra en klagande romans, som sjunges af Ålaide, hvilken straxt derefter visar sig. Häpnad å hennes sida, när hon får se Arthur inne hos henne; kärleksförklaring å hans och önskan att få veta hvem hon är, hvilken önskan hon dock ej kan tlllfredsställa, ehuru hon äfven förklarar sin kärlek, utan ber honom för all del fiy henne; hvarefter de skiljas åt. Tredje scenen: en vild skogstrakt, branta klippor och sjö. Alaides hydda till venster på en stor sten; öfver hafsbrynet. Chor af jägare som inkomma anförde af Osburg, en af Montolinos riddare, för att utspana den Okändas anslag. HEfter någon sång sprida de sig mellan träden. Arthur och Valdeburgo komma in från motsatt sida och derefter den Okända. När hon får se Valdeburgo, faller hon i hans i armar, och visar mycken glädje. Arthur blir svartsjuk och fordrar upp-. rättelse, men försäkras att ingen kärlek utan något annat hemlighelsfullt förhållande äger rum j mellan Alaide och Valdeburgo, hvilka sednare slutligen aflägsna sig. Osburg kommer derefter in att inbilla Arthur, att han är bedragen och att Alaide skall fly med Valdeburgo. De gå sin; väg, men Arthur gömmer sig på sidan. Alaide och Valdeburgo komma åter ut ur hyddan och sjunga tillsammans, men väcka genom sina ord: ytterligare Arthurs misstanka, och då de omfamna hvarandra vid skiljsmessan, innan Alaide åter går in i sitt rum, springer Arthur fram, tvingar Valdeburgo att draga svärdet och stöter ned honom, hvarvid Valdeburgo med detsamma faller baklänges i sjön och försvinner i vågen. Alaide, förskräckt af bullret, kommer ut ur hyddan med en fackla, får af den ännu rasande Arthur höra att han häm-j. nats på sin rival, och upptäcker då att Valde-j. burgo är hennes bror. Arthur, i sin förtviflan. öfver misstaget, vill rädda Valdeburgo ur sjöni eller sjelf dö, kastar sig jemväl i vågen och försvinner. Alaide springer ned, tar det blodiga svärdet och anklagar sig att vara orsaken tilll hela olyekan. Detta höra Jägarne, som i detsamma åter framkomma, taga svärdet och hennes blodiga klädning till vittne att hon begålt mordet och gripa henne. Detta är första akten. Den andra börjas 1 ett Hospitaliter-kloster der Priorn och munkars na besynnerligt nog stia till doms 1 en bänk, på sidan öfver Alaide, som anklagas af Osburg, med jägare och annat folk till vittnen. Alaide! är ännu lika hemlighetsfuli och säger blott, att! hon är oskyldig, men ej kan bevisa det. Man ! får underhand veta af Osburg, att Arthur är l räddad ur sjön, men instängd för att ej kunna: vittna till Alaides förmån. Arthur har imedlertid slitit sig lös, kommer in och förklarar! att han är den, som stuckit Valdeburgo. Både han och Alaide hålla nu på att bli fast, då en. lörr öppnas i fonden, och Valdeburgo står der en hvit mantel, ett slags puderkappa — hvarföre just en sådan nyttjas, får man ej veta, om j för att han må se ut som en vålnad — och anderrättar domarena, att en Gud räddat honom ar hafvets sköte. Han är för öfrigt jemväl å.erställd till hälsan, men enligt den tryckta pjesen dödsblek. Nu blir allt bra, ty han förlåter Arthur, mot det att denne skalllofva återvända till Isoletta. Härtill söker äfven Alaide öfvertala honom och de gå. Förut har likväl Alaide l l ( t I Ho LM CN AN —-— PR —R Mo prr BY fr