ristiskt. Den hufvudsakliga bristen är 1 na-
turligt samband med nyssnämnde egenskaper,!
en viss enformighet och fattigdom på nya vänd-
ningar och ideer; det hela är såsom en skön eols-!
harpa, der man ofta återfinner samma ljuft klagan-!
de ackorder med en obetydlig nyansering. Denna!
brist märkes vida mindre i ett annat arbete af:
Bellini, som ref. haft tillfälle att höra, nemligen
Puritanerna, som han skref 3 år sednare och ;
efter fortsatta studier, och i hvilket han hade!
modifierat sin lyrik högst betydligt efter den;
nya fransyska skolan. Man fioner der samma:
tendens till det allvarliga och tragiska, samma:
romantik, men tillika mycket mera karakters-!
teckning och styrka. Om sjelfva libretten eller!
pjesens sammansätllning i den Okända, kan man;
deremot utan öfverdrilt säga, alt den är under
all kritik, och, såsom det tyckes vara operorsi
lott, ett machverk utan ringaste spår till geni!
eller ens nödvändigt sammanhang. Den skulle;
ohjelpligen blifva uthvisslad på hvarje teater
der man får hvissla, om den icke förgylldes afl
musiken och sceneriet. Läsaren döme sjelf afi
följande korta redogörelse för innehållet:
Scenen är vid en Grefve de Montolinos slott
i Bretagne. En ung grefve Arthur af Ravenstei
är trolofvad med slottsherrens dotter Isoletta,:
men har under tiden råkat förälska sig i en o-
känd dam, som uppehåller sig i ett ensligt hus!
i trakten nära derintill, och hvars hemlighets-
fulla väsende tyckes hafva ingifvit folket i orten
den tankan, att hon drifver något slags trolleri.
Stycket öppnas med chör af fiskare, som i
den månljusa natten ro förbi och sjunga
från sina båtar. Derefter inkommer den tro-
lofvade TIsoletta jemte en al Arthurs vänner
Valdeburgo, Baron af Nerestan, ut från slottet,
dervid hon förtror den sednare sin smärta, att;
hon funnit Arthurs hjerta intaget af den okän-
da, och hvarom åtskilligt sjunges. Andra
föreställer Alaides hydda. Arthur kommer ia
och klagar sitt hjertas qval, samt blir än mer
upptänd då han får höra en klagande romans,
som sjunges af Ålaide, hvilken straxt derefter
visar sig. Häpnad å hennes sida, när hon får
se Arthur inne hos henne; kärleksförklaring å hans
och önskan att få veta hvem hon är, hvilken
önskan hon dock ej kan tlllfredsställa, ehuru hon
äfven förklarar sin kärlek, utan ber honom för
all del fiy henne; hvarefter de skiljas åt. Tred-
je scenen: en vild skogstrakt, branta klippor och
sjö. Alaides hydda till venster på en stor sten;
öfver hafsbrynet. Chor af jägare som inkomma
anförde af Osburg, en af Montolinos riddare, för
att utspana den Okändas anslag. HEfter någon
sång sprida de sig mellan träden. Arthur och
Valdeburgo komma in från motsatt sida och der-
efter den Okända. När hon får se Valdeburgo,
faller hon i hans i armar, och visar mycken
glädje. Arthur blir svartsjuk och fordrar upp-.
rättelse, men försäkras att ingen kärlek utan nå-
got annat hemlighelsfullt förhållande äger rum j
mellan Alaide och Valdeburgo, hvilka sednare
slutligen aflägsna sig. Osburg kommer derefter
in att inbilla Arthur, att han är bedragen och
att Alaide skall fly med Valdeburgo. De gå sin;
väg, men Arthur gömmer sig på sidan. Alaide
och Valdeburgo komma åter ut ur hyddan och
sjunga tillsammans, men väcka genom sina ord:
ytterligare Arthurs misstanka, och då de om-
famna hvarandra vid skiljsmessan, innan Alai-
de åter går in i sitt rum, springer Arthur
fram, tvingar Valdeburgo att draga svärdet
och stöter ned honom, hvarvid Valdeburgo
med detsamma faller baklänges i sjön och
försvinner i vågen. Alaide, förskräckt af bull-
ret, kommer ut ur hyddan med en fackla, får
af den ännu rasande Arthur höra att han häm-j.
nats på sin rival, och upptäcker då att Valde-j.
burgo är hennes bror. Arthur, i sin förtviflan.
öfver misstaget, vill rädda Valdeburgo ur sjöni
eller sjelf dö, kastar sig jemväl i vågen och för-
svinner. Alaide springer ned, tar det blodiga
svärdet och anklagar sig att vara orsaken tilll
hela olyekan. Detta höra Jägarne, som i det-
samma åter framkomma, taga svärdet och hen-
nes blodiga klädning till vittne att hon begålt
mordet och gripa henne.
Detta är första akten. Den andra börjas 1
ett Hospitaliter-kloster der Priorn och munkars
na besynnerligt nog stia till doms 1 en bänk,
på sidan öfver Alaide, som anklagas af Osburg,
med jägare och annat folk till vittnen. Alaide!
är ännu lika hemlighetsfuli och säger blott, att!
hon är oskyldig, men ej kan bevisa det. Man !
får underhand veta af Osburg, att Arthur är l
räddad ur sjön, men instängd för att ej kunna:
vittna till Alaides förmån. Arthur har imed-
lertid slitit sig lös, kommer in och förklarar!
att han är den, som stuckit Valdeburgo. Både
han och Alaide hålla nu på att bli fast, då en.
lörr öppnas i fonden, och Valdeburgo står der
en hvit mantel, ett slags puderkappa — hvar-
före just en sådan nyttjas, får man ej veta, om
j för att han må se ut som en vålnad — och
anderrättar domarena, att en Gud räddat honom
ar hafvets sköte. Han är för öfrigt jemväl å-
.erställd till hälsan, men enligt den tryckta pje-
sen dödsblek. Nu blir allt bra, ty han förlåter
Arthur, mot det att denne skalllofva återvända
till Isoletta. Härtill söker äfven Alaide öfver-
tala honom och de gå. Förut har likväl Alaide
l
l
(
t
I
- Ho LM CN AN —-— PR —R
Mo prr BY fr