banksystemet åter komma på tapeten, med hvad framgång lärer den kommande tiden få utvisa; ty man måste dock till slut tillstå, att det så kallade Whigpartiet åtminstone i merkantil erfarenhet står framom van Burens parti. — Men i hvad fall som helst, så är general Harrisons! ställning, så väl till Kongressen som till folket i Förenta Staterna, icke afvundsvärd. Han får en högst talrik, och för att tala uppriktigt, talangfull opposition att bekämpa, till hvilken framdeles en del af hans egna missnöjda eller icke nog belönta partigängare torde komma att sluta sig. Och, för att tala sanningen rent ut, så har Harrison hufvudsakligen varit den negative kandidaten, i hvars armar man med glädje kastade sig, i anseende till det allmänna föraktet för van Buren. Nu då det blir fråga om, att medelst grundsatser bilda cen varaktig förvaltning, torde först de egentliga bristerna af! den ena eller andra planen blifva rätt kännbara. För närvarande tänker ingen menniska på något annat, än att återkalla alla under van Burens tid anställda ministrar vid främmande hof, att utnämna nya kabinettsministrar, och att afsätta de nuvarande, att förjaga alla betydande j embetsmän, postmästare, tullförvaltare, skrifvare,. leverantörer, kontrahenter och entreprenörer, samt att belöna de partichefer, hvilka ver-; kat för Harrisons val. Allt, som icke har po-! dager, har redan skyndat till Ohio, för att! uppsöka den gamle rättframs generalen i hans: landtliga boning, och vi se för första gången ett litet hof, med alla sina snyltgäster och intriganter, uppstå midt i de Amerikanska urskogarne, och på en okonstlad landtmans gods, hvilken för trenne veckor sedan icke var annat än skrifvare vid en domstol; skälen vägas mot och med, om den eller den personen passar för ministerposten i Wien eller Berlin, eller bör skickas till Paris eller London, för att afsluta vår gränstvist med Storbritannien. — Men hufvudsaken är och blir alltid den, att general Harrison endast är vald för fyra år, och att derföre redan nu alla pennor äro i verksamhet, för att i tid välja åt honom en efterträdare. Jacksons gamle mot:tåndare tro, att Henry Clay skulle vara den, som värdigast fyllde denna plats, och såvida talang, förtjenst och förmåga i detta fall gifva anspråk på utmärkelse, kan man också ingenting invända mot denne kandidat. Men Henry Clay är i hög grad hatad af massan, isynnerhet i Södern och i Pennsylvanien, såsom aristokrat, ifrare för en nationalbank, och anhängare af John Quincy Ådams förvaltning, och vid sin redan höga ålder är han väl också icke mera den man, som skulle kunna uppträda med den kraft och verksamhet, hvilken man hos honom så mycket beundrat under hans långa politiska bana. Henry Clay är representant för det gamla federalistiska partiet, och han må bete sig huru som helst, så är det dock afgjordt, att han aldrig kan blifva folkets kandidat, aldrig komma i spetsen för en förvaltning, som utgår från folket. Dessutom eger ban i Daniel Webster en alltför mäktig, snillrik och derjemte yngre medtäflare, och till och med Clays ifrigaste vänner torde redan af dessa skäl mer än inse omöjligheten af hans val. Daniel Webster visar sig för folket från en vida fördelaktigare sida. Han har, för det första, tagit den verksammaste del i general Harrisons val, och såväl genom tal som skrift utöfvat det största inflytande på allmänna tänkesättet; för det andra har han med beundransvärd takt uppfattat och till sin fördel begagnat den nya demokratiska vändningen inom Whigpartiet. och för det tredje är han, såsom den talangfullaste förklarare af konstitutionen, just i närvarande stund den oumbärligaste mannen för alla partier. Man tror, att han antingen nu blir inkallad i kabinettet, erhåller utrikes portföljen, eller blir skickad till England, för att reglera tvistigheterna om gränsen. I hvilketdera fallet som helst, erbjuder sig åt honom ett måhända aldrig återkommande tillfälle, att göra sitt fädernesland de vigtigaste tjenster — i båda fallen vinner han en ställning, hvarigenom han är säker att taga lofven af sin store medtäflare Henry Clay. SYD-AMERIKA. Morning Chronicle omförmäler, att en expedition från England afgått till Guiana, för utforska och bestämma denna koloniens gränser. Som bekant är afträddes uti Pariser freden kolonien af Hollän darne till Engelsmännen, och den Engelska regeringen gör nu anspråk på samma utsträckning i gebietet, som Holländarne faktiskt innehaft. Mellan Portugal, Spanien och Holland har, så länge detta sednare fann sig i besittning af denna del af Syd-Amerika, aldrig något fördrag blifvit uppgjordt angående gränserna af deras besittningar; men den Brasilianska regeringen har nyligen väckt anspråk på en del af det för Brittiskt ansedda Guiana, och den har gått så långt, att den låtit militäriskt besätta och fördrifva misssionärerna på en liten plats, Pisara, der gedan 4841 Engelska kolonister nedsatt sig och hvarest sedan 4838 fanns en Engelsk protestantisk mission. Ett annat försök af missionärer, att längre öster ut bilda en kyrka, har rönt samma öde. Brasilianerne drifva dessutom ett slags fribytaresystem mot kolonien, så att de nattetid göra infall på Brittiska gebitet, sticka Indianernes byar i brand och bortföra innevånarne i slafveri. Den Brittiska regeringen har derföre på kolonisternas upprepade ansökningar RE FP maa BR