banksystemet åter komma på tapeten, med hvad
framgång lärer den kommande tiden få utvisa;
ty man måste dock till slut tillstå, att det så
kallade Whigpartiet åtminstone i merkantil er-
farenhet står framom van Burens parti. — Men
i hvad fall som helst, så är general Harrisons!
ställning, så väl till Kongressen som till folket
i Förenta Staterna, icke afvundsvärd. Han får
en högst talrik, och för att tala uppriktigt, ta-
langfull opposition att bekämpa, till hvilken
framdeles en del af hans egna missnöjda eller
icke nog belönta partigängare torde komma att
sluta sig. Och, för att tala sanningen rent ut,
så har Harrison hufvudsakligen varit den ne-
gative kandidaten, i hvars armar man med gläd-
je kastade sig, i anseende till det allmänna för-
aktet för van Buren. Nu då det blir fråga om,
att medelst grundsatser bilda cen varaktig för-
valtning, torde först de egentliga bristerna af!
den ena eller andra planen blifva rätt kännba-
ra. För närvarande tänker ingen menniska på
något annat, än att återkalla alla under van Bu-
rens tid anställda ministrar vid främmande hof,
att utnämna nya kabinettsministrar, och att af-
sätta de nuvarande, att förjaga alla betydande j
embetsmän, postmästare, tullförvaltare, skrifvare,.
leverantörer, kontrahenter och entreprenörer,
samt att belöna de partichefer, hvilka ver-;
kat för Harrisons val. Allt, som icke har po-!
dager, har redan skyndat till Ohio, för att!
uppsöka den gamle rättframs generalen i hans:
landtliga boning, och vi se för första gången ett
litet hof, med alla sina snyltgäster och intrigan-
ter, uppstå midt i de Amerikanska urskogarne,
och på en okonstlad landtmans gods, hvilken för
trenne veckor sedan icke var annat än skrifvare
vid en domstol; skälen vägas mot och med, om
den eller den personen passar för ministerposten
i Wien eller Berlin, eller bör skickas till Paris
eller London, för att afsluta vår gränstvist med
Storbritannien. — Men hufvudsaken är och blir
alltid den, att general Harrison endast är vald
för fyra år, och att derföre redan nu alla pen-
nor äro i verksamhet, för att i tid välja åt ho-
nom en efterträdare. Jacksons gamle mot:tån-
dare tro, att Henry Clay skulle vara den, som
värdigast fyllde denna plats, och såvida talang,
förtjenst och förmåga i detta fall gifva anspråk
på utmärkelse, kan man också ingenting invända
mot denne kandidat. Men Henry Clay är i hög
grad hatad af massan, isynnerhet i Södern och
i Pennsylvanien, såsom aristokrat, ifrare för en
nationalbank, och anhängare af John Quincy Å-
dams förvaltning, och vid sin redan höga ålder
är han väl också icke mera den man, som skulle
kunna uppträda med den kraft och verksamhet,
hvilken man hos honom så mycket beundrat un-
der hans långa politiska bana. Henry Clay är
representant för det gamla federalistiska partiet,
och han må bete sig huru som helst, så är det
dock afgjordt, att han aldrig kan blifva folkets
kandidat, aldrig komma i spetsen för en förvalt-
ning, som utgår från folket. Dessutom eger ban
i Daniel Webster en alltför mäktig, snillrik och
derjemte yngre medtäflare, och till och med Clays
ifrigaste vänner torde redan af dessa skäl mer
än inse omöjligheten af hans val. Daniel Web-
ster visar sig för folket från en vida fördelakti-
gare sida. Han har, för det första, tagit den verk-
sammaste del i general Harrisons val, och såväl
genom tal som skrift utöfvat det största infly-
tande på allmänna tänkesättet; för det andra har
han med beundransvärd takt uppfattat och till
sin fördel begagnat den nya demokratiska vänd-
ningen inom Whigpartiet. och för det tredje är
han, såsom den talangfullaste förklarare af kon-
stitutionen, just i närvarande stund den oum-
bärligaste mannen för alla partier. Man tror,
att han antingen nu blir inkallad i kabinettet,
erhåller utrikes portföljen, eller blir skickad till
England, för att reglera tvistigheterna om grän-
sen. I hvilketdera fallet som helst, erbjuder sig
åt honom ett måhända aldrig återkommande till-
fälle, att göra sitt fädernesland de vigtigaste tjen-
ster — i båda fallen vinner han en ställning,
hvarigenom han är säker att taga lofven af sin
store medtäflare Henry Clay.
SYD-AMERIKA.
Morning Chronicle omförmäler, att en expedition
från England afgått till Guiana, för utforska och
bestämma denna koloniens gränser. Som bekant
är afträddes uti Pariser freden kolonien af Hollän
darne till Engelsmännen, och den Engelska rege-
ringen gör nu anspråk på samma utsträckning i
gebietet, som Holländarne faktiskt innehaft. Mel-
lan Portugal, Spanien och Holland har, så länge
detta sednare fann sig i besittning af denna del af
Syd-Amerika, aldrig något fördrag blifvit upp-
gjordt angående gränserna af deras besittningar;
men den Brasilianska regeringen har nyligen väckt
anspråk på en del af det för Brittiskt ansedda
Guiana, och den har gått så långt, att den låtit
militäriskt besätta och fördrifva misssionärerna på
en liten plats, Pisara, der gedan 4841 Engelska ko-
lonister nedsatt sig och hvarest sedan 4838 fanns
en Engelsk protestantisk mission. Ett annat för-
sök af missionärer, att längre öster ut bilda en
kyrka, har rönt samma öde. Brasilianerne drifva
dessutom ett slags fribytaresystem mot kolonien,
så att de nattetid göra infall på Brittiska gebitet,
sticka Indianernes byar i brand och bortföra inne-
vånarne i slafveri. Den Brittiska regeringen har
derföre på kolonisternas upprepade ansökningar
RE FP maa BR