UTLÄNDSKA TIDNINGARNAS OMDÖMEN OM
TILLSTÅNDET I SVERIGE.
(Slut fr. gårdagsbl. af art. ur Liepzig. Allg. Zeitung.)
aRepresentationsreformen var Riksdagens stora
lösen, den bufvudpunkt, kring hvilken allt vände
sig. Hvarje fäderneslandets vän önskade att den-
na reform måtte bli så fullständig som möjligt,
men ingen vågade hoppas det. Man fruktade,
att de privilegierade stånden, isynnerhet adeln,
skulle arbeta deremot och regeringen söka till-
intetgöra saken. Det högsta, man vågade hoppas.
var en modifikation i det bestående, hvarigenom
de hufvudsakligaste olägenheterna kunde afhjel-
pas, den nu oreprtwsenterade medelklassen, na-
tionens verkliga kärna, införas i representationen
och adelns allt nedtyagande preponderens si-
lunda till en del brytas. Flera förslag gjordes i
denna syftning; man ville jeke inskränka de nu-
varande ståndens prerogativ.r; man ville endas:
af de orepresenterade bilda stt femte stånd och
sedan förena samtliga stånden i tvänne Kamrar.
båda bestående af samma element, eller, såsom
det i det moderna politiska språket heter: införa
ett enkammarsystem efter Norriges sxempel. Man
rådde Ständerna, att klokt begagni sin skatte-
bevillningsrätt, för att tvinga regeringen att redan
nästa år (1841) sammankalla en ny riksdag, och
då ingå på folkets fordringar. Man heppades,
antingen att någre af de inflytelserikastt riks-
dagsmännen skulle ställa sig i spetsen för aenna
rörelse för att skaffa henne kraft och konsistens,
eller att regeringen, uppskrämd af den hotande
faran, skulle taga initiativen och inkomma til
Ständerna med förslag till en modifierad repre-
sentation. Vid den då rådande sinnesstämnin-
gen skulle man säkert nöjt sig med en hjelplig
fn STR ee TA