och svagare, och orsaken ligger -ofta :deri; att amman, då hon uppfödde sina barn, lefde enligt sina vanor, då hon, i motsats dermed, vid det sednares uppammande tvärt afbröt dem. Det lärer således vara ganska lätt funnet, huru svårt det är att välja en amma, utan att skada barnet eller åtminstone ej riskera att skada det; ty om det äfven ofta nog lyckas att uppföda barn genom amma, beror detta verkhgen icke på vår egen förutseende vishet, utan derpå, att Försynen är de dårars förmyndare. Om modren har en tärande sjukdom, verklig sjuklighet och ej en sådan som tillåter henne att njuta allt dennas verldens goda, om hon af en skicklig läkare förklaras ej böra gifva sitt barn di, eller om något naturfel rent af hindrar det, då måste man antingen taga amma eller uppföda barnet genom artiliciella medel, och bör då visst icke envisas att försöka låta henne sjelf gifva di. Men man välje då en amma, som är ung, frisk och stark, af ett lätt och gladt lynne, rena seder och med ungefär lika gammal mjölk som barnets mor. Man söke, så mycket man kan, låta henne bibehålla sina lefnadsvanor, och man bör påminna sig, att hon icke endast är en kemisk mjölkberedningsapparat, utan en menniska med sina passioner, sina sorger och sina fel. Ar man icke lycklig nog att finna en passande amma, är det rådligast att uppföda sitt barn genom rent af konst, hellre än att antaga en amma, om hvars helsa och öfriga egenskaper man ej har full visshet. (Forts. följer.) Riksdagsmannen Petter Jönsson i Träslända har begärt rum för följande: aWndertecknad anhåller, att Redaktionen af Aftonbladet intager nedanstående upplysningar och rättelser till förliden gå-dag utgifna blad Nr 6. Ehvad det rörer mitt förtroendes förminskande eller förökande inom Nässjö församling, åsyftade ej den af mig gifna messhaken; det både har varit och är för mig tillräckligt, och detta var ej min första uppoffring; ty många år innan jag beträdde någon riksdagsmannabana, då vår vexelundervisningsskola inrättades af Postdirektör Sjölin, gaf jag 50 Rdr till skolkassan och omkring 20 böcker, hvilket antal jag flera gånger sedan ökat. För några år sedan gaf Postdirektör Sjölin en dyrbar altareduk, och en rusthållare från Gisorp gaf en silfverkanna till kyrkan, och en hemmansegare från Stackeryd gaf tvänne dyrbara portar af jern till kyrkogårdens stängsel, flere gåfvor som här ej nämnas. Sådant är förhållandet inom den församling, der jag bor. Den som kan göra godt, han gör det utan beräkning, hvarken på förtroende eller belöning. Och hvad vidare rörer min personliga handling som representant, eller hvars meningar jag närmast delat under mitt riksdagsmannakall vittna Ståndets protokoller, som jag ej blyges för. Hvad beträffar antydningen derom, att jag vid min hemresa i somras blifvit mindre väl emottagen, så vet jag ganska väl, att ett sådant rykte varit gängse inom Ståndet vid min återkomst, men begagnar nu tillfället förklara, att icke ringaste sanna anledning finnes till detta rykte. Denna uppgift torde bäst kunna kontrolleras af mina hemmavarande Kommittenter, i fall de få se denna förklaring. Ytterligare begär jag rättelse af den i förutnämnda blad införda inskription på en silfverkanna, som jag haft den förmån att få emottaga af Hans Maj:t Konungens egen hand, och ej af någon annan, som Aftonbladet uppgifvit. Inskriptionen lyder som följer: GIFVEN ÅF HANS MAJESTÄT KONUNG CARL XIV JOHAN ÅT RIKSDAGSMANNEN PETTER JÖNSSON VID HANS MAJ:TS BESÖK I JÖNKÖPING DEN 6 JUNI 18539. Stockholm den 40 Januari 1841. Petter Jönsson. Red. bör vid ofvanstående, så vidt det kan anses såsom en vederläggning till artikeln, blott nämna, att den omtalta kannan lemnades till riksdagsmannen under loppet af Riksdagen. — ee — (Insändt.)