NOU TANUNUIR IVP MALM vig f örsedt hvarje moder med detta ypperliga medikament; men han har ej ansett det nödigt och vi veta också, att millioner friska och starka barn finnas, som aldrig smakat hvarken rabarbersyrup eller andra medikamenter, och v: kunne således taga för afgjordt, att detta medicinerande är för det första onödigt och för det andra skadligt, liksom allt hvilket användes på orätt tid. Om barnet får modrens första mjölk, gör den sin lindriga efter barnets utveckling afpassade och välgörande verkan, och barnet är friskt och fortfar att di sin moder. Men här kommer ofta, i synnerhet hos folk, som har aråd och lägenhet, åter fördomen och öfverklokheten, för att hjelpa den stackars naturen. Barnens fysiska uppfostran har i synnerhet blifvit ett experimentalfält för osäkra försök, och man uppspårar, för att tillställa sådana, äfven de mest aflägsna skäl. Modren är till exempel uppfödd i öfverflödets sköte, men har sedan kommit på en plats inom samhället, der man nästan är tvungen att gå ifrån det enkla och naturenliga, för att ej rent af lefva som det sämre folket. — Nå väl! hon är vand vid öfverflöd, beqvämlighet, rikedom och en hop nöjen, som genom sin ihållighet blifva hvad man kallar långroliga; hon tror sig vara sjuklig och svag, och i sanning, en så naturstridig lefnad, som den hon kanske för, borde göra henne sjuklig och svag; men hon är uppfödd dervid, vanan är halfva naturen, och vi se henne blomstrande af fägring och helsa i dansordnarna, i sin loge på operan, i sitt ekipage på Djurgården, hon flyger från nöje till nöje, från fest till fest, men hon är dock för svag — hvartill då? Ar hon för svag att genomvaka en hel balnatt, är hon för svag att bivista dinger här och soupeer der? är kon för sjuklig att midt i vintren kläda sig i en zefirlätt drägt m. m.? ja, i sanning, det behöfs stark helsa till allt det der. — Nej, svarar man, nej, nej, nej! dertill är hon ej för svag, det ser ni ju. Nå, hvartill då? — jo, att sjelf gifva sitt lilla barn di. Det är således skadligare att uppfylla. modrens första och heligaste pligt, helig derföre, att Gud så velat, än att framstörta i ett lif, naturstridigt i sina vanor och bevisligen skadligt till sina följder? Man inser säkert sanningen af reflexionen; men min Gudy säger man, hvad gör det om modren ej sjelf uppföder sitt barn; jag har, Gudi lof, råd och för några R:dr få vi en amma? Detta svar får man oftast af männen, ty det finnes få mödrar, som icke med glädje sjelfva skulle uppamma sin lilla älskling. Modershjertats strid med våra seder är ej tvifvelaktig, om den sjelf får utkämpa den; men här kommer mannens fåfänga att ega en skön fru emellan. Han kallar det väl kärlek, men vi kunna ej föreställa oss att det så är. Man tar derföre helt enkelt en amma — det är ju det simplaste i verlden. Man vet dock, att en amma bör vara alldeles frisk; den mest stränga pröfning kan ej upptäcka om så verkligen är; man vet, att hon bör, om möjligt, hafva i det närmaste lika komplexion med modren, ett saktmodigt lynne och rena seder — och likväl öfverlemnar man handBst sitt barn till en person, hvars förutgående lenad ofta icke tål någon pröfning, och hvars heka man ej nogare känner än efter ett läkarebetyg, i fall man ens anser det nödigt; ett .betyg, :annt och riktigt så långt en menniska efter 10 minuters pröfning kan gifva det, men ej grunmladt på en så lång kännedom om personens lI-elsotillstånd,. som verkligen är af nöden. Mal vet, att ammans lynne, hennes glädje och .sorg imverka på barnets fysik; nå väll veten T då verkligem hvilka bekymmer som trycka hwne? hafven J räknat hennes tysta tårar öfver en förförare eller sitt barn, eller ångren för op tid som flytt? Om äfven detta ej är händelsen, utan man får t. ex. en välkänd sift landtqvinna, begår man ändå ofta ett fel, son förstör de goda följder barnets uppfödande a en stark och oförderfvad qvinna skulle kuma medföra. De flesta ammor tags ur den arbetande klassen och hafva således bildning, seder och lefnadssätt helt olika med den klass. hvilken barnets föräldrar tillhöra. 2mman är merändels vand vid arbete, frisk lut och tarflig föda, och nu instänges hon i en -arm barnkammare, utan något kroppsarbete och får den starkaste föda man kan påhitta. Man finner lätt, att detta ombyte af lefnadssätt skall ofördelaktigt verka på ammans helsa Ok genom henne på barnets. Amman gör hasigt och med helsoförlust samma steg, som hennss matmoder genom vanan gjort oskadligt för Sm belså; hon blir sjuklig oeh i samma mån ntlig och misslynt, hon saknar sina förra fria ch enkla lefnadsvanor och blir pockande på njur ningar, som hon ändå aldrig finner motsvarande sin väntan. Hon, som fordom med munterhet förtärde sitt torra bröd och arbetade strängt, fordrar nu de läckraste rätter och påstår ändå, och icke utan skäl, att hon dagligen försvagas; hon och föräldrarne tro, att barnet beröfvar henne denna kraft, då det icke är annat än hennes förändrade lefnadsordning som gör det. Om derföre amman är mor till flere barn, man se att hennes egna äro friska och starka: kancka till och Med denna arfaranhat