NOU TANUNUIR IVP MALM vig
f örsedt hvarje moder med detta ypperliga medi-
kament; men han har ej ansett det nödigt och
vi veta också, att millioner friska och starka
barn finnas, som aldrig smakat hvarken rabarber-
syrup eller andra medikamenter, och v: kunne
således taga för afgjordt, att detta medicinerande är
för det första onödigt och för det andra skadligt,
liksom allt hvilket användes på orätt tid.
Om barnet får modrens första mjölk, gör den
sin lindriga efter barnets utveckling afpassade
och välgörande verkan, och barnet är friskt och
fortfar att di sin moder. Men här kommer ofta,
i synnerhet hos folk, som har aråd och lägen-
het, åter fördomen och öfverklokheten, för att
hjelpa den stackars naturen. Barnens fysiska
uppfostran har i synnerhet blifvit ett experi-
mentalfält för osäkra försök, och man uppspårar,
för att tillställa sådana, äfven de mest aflägsna
skäl.
Modren är till exempel uppfödd i öfverflödets
sköte, men har sedan kommit på en plats inom
samhället, der man nästan är tvungen att gå i-
från det enkla och naturenliga, för att ej rent af
lefva som det sämre folket. — Nå väl! hon är
vand vid öfverflöd, beqvämlighet, rikedom
och en hop nöjen, som genom sin ihållighet
blifva hvad man kallar långroliga; hon tror sig
vara sjuklig och svag, och i sanning, en så na-
turstridig lefnad, som den hon kanske för, bor-
de göra henne sjuklig och svag; men hon är
uppfödd dervid, vanan är halfva naturen, och
vi se henne blomstrande af fägring och helsa i
dansordnarna, i sin loge på operan, i sitt eki-
page på Djurgården, hon flyger från nöje till
nöje, från fest till fest, men hon är dock för
svag — hvartill då? Ar hon för svag att ge-
nomvaka en hel balnatt, är hon för svag att bi-
vista dinger här och soupeer der? är kon för
sjuklig att midt i vintren kläda sig i en zefir-
lätt drägt m. m.? ja, i sanning, det behöfs stark
helsa till allt det der. — Nej, svarar man, nej,
nej, nej! dertill är hon ej för svag, det ser ni
ju. Nå, hvartill då? — jo, att sjelf gifva sitt
lilla barn di. Det är således skadligare att upp-
fylla. modrens första och heligaste pligt, helig
derföre, att Gud så velat, än att framstörta i
ett lif, naturstridigt i sina vanor och bevisligen
skadligt till sina följder? Man inser säkert
sanningen af reflexionen; men min Gudy sä-
ger man, hvad gör det om modren ej sjelf upp-
föder sitt barn; jag har, Gudi lof, råd och för
några R:dr få vi en amma? Detta svar får
man oftast af männen, ty det finnes få mödrar,
som icke med glädje sjelfva skulle uppamma
sin lilla älskling. Modershjertats strid med våra
seder är ej tvifvelaktig, om den sjelf får ut-
kämpa den; men här kommer mannens fåfänga
att ega en skön fru emellan. Han kallar det
väl kärlek, men vi kunna ej föreställa oss att
det så är. Man tar derföre helt enkelt en am-
ma — det är ju det simplaste i verlden.
Man vet dock, att en amma bör vara allde-
les frisk; den mest stränga pröfning kan ej upp-
täcka om så verkligen är; man vet, att hon
bör, om möjligt, hafva i det närmaste lika kom-
plexion med modren, ett saktmodigt lynne och
rena seder — och likväl öfverlemnar man hand-
Bst sitt barn till en person, hvars förutgående
lenad ofta icke tål någon pröfning, och hvars
heka man ej nogare känner än efter ett läkare-
betyg, i fall man ens anser det nödigt; ett .be-
tyg, :annt och riktigt så långt en menniska ef-
ter 10 minuters pröfning kan gifva det, men
ej grunmladt på en så lång kännedom om per-
sonens lI-elsotillstånd,. som verkligen är af nö-
den. Mal vet, att ammans lynne, hennes glädje
och .sorg imverka på barnets fysik; nå
väll veten T då verkligem hvilka bekymmer
som trycka hwne? hafven J räknat hennes ty-
sta tårar öfver en förförare eller sitt barn, el-
ler ångren för op tid som flytt?
Om äfven detta ej är händelsen, utan man får
t. ex. en välkänd sift landtqvinna, begår man
ändå ofta ett fel, son förstör de goda följder
barnets uppfödande a en stark och oförderf-
vad qvinna skulle kuma medföra.
De flesta ammor tags ur den arbetande
klassen och hafva således bildning, seder och
lefnadssätt helt olika med den klass. hvilken
barnets föräldrar tillhöra. 2mman är merän-
dels vand vid arbete, frisk lut och tarflig fö-
da, och nu instänges hon i en -arm barnkam-
mare, utan något kroppsarbete och får den
starkaste föda man kan påhitta. Man finner
lätt, att detta ombyte af lefnadssätt skall oför-
delaktigt verka på ammans helsa Ok genom
henne på barnets. Amman gör hasigt och
med helsoförlust samma steg, som hennss mat-
moder genom vanan gjort oskadligt för Sm bel-
så; hon blir sjuklig oeh i samma mån ntlig
och misslynt, hon saknar sina förra fria ch
enkla lefnadsvanor och blir pockande på njur
ningar, som hon ändå aldrig finner motsvaran-
de sin väntan. Hon, som fordom med mun-
terhet förtärde sitt torra bröd och arbetade
strängt, fordrar nu de läckraste rätter och på-
står ändå, och icke utan skäl, att hon dagligen
försvagas; hon och föräldrarne tro, att barnet
beröfvar henne denna kraft, då det icke är an-
nat än hennes förändrade lefnadsordning som
gör det.
Om derföre amman är mor till flere barn,
man se att hennes egna äro friska och
starka: kancka till och Med denna arfaranhat