var samma papper, som Wiborg i källaren visat Lundberg. Notarien Hervan fick sedan framställa några frågor till vittnena. Nährström och Friberg, ibland hvilka må anmärkas: 4) om Andersson, då Nährström och Friberg besökt honom vid Westerlånggatan, nämnt, att han lidit förlust af 4000 Rdr, genom något beslag på Danviks kyrkogård? och 2) om de bestämdt kände, att beslaget å Danviks kyrkogård skedde å samma gods, som de sett af Abrabamsson och Magnusson föras på kärrorna? Nährström svarade: att Andersson uppgifvit berörde förlust vara tillkommen på kyrkogården, men Nährsttöm visste icke, om det i beslag tagne gods var detsamma, som åkarne förde. Friberg förmälte: att Andersson vid deras besök ej bestämdt sagt, att hans förlust uppstått genom beslaget å Danviks kyrkogård, men att Friberg, på beskrifning och tal om samma beslag, ansåg det af åkarne förde gods vara detsamma, som togs i beslag å kyrkogården. Då målet den 35 påföljde November å nyo företogs, upplästes återigen för Abrahamsson och Magnusson deras förut aflagde berättelser, till hvilka de förklarade sig icke hafva något att tillägga eller fråntaga. Sedan Magnusson fått afträda, föreställdes Abrahamsson på det mest allvarliga och bevekande sätt vigten af eden och hans skyldighet, att densamma likmätigt icke dölja något, som kunde lända till upplysning i saken. Abrahamsson syntes dervid visa fruktam, att fullständigt afgifva sitt vittnesmål i närfaro af parterne, till hvilka han allt imellan kastade skygga blickar, hvarföre domstolen lät dessa, på grund af 47 kap. 22 rättegångsbalken, till förmaket afträda. Derefter aflade Abrahamsson följande berättelse: Qvällen före beslagethade Abrahamsson och Magnusson, på tillsägelse af vittnets broder, Fodermarsken Hammarberg, att åtfölja Norrman och Wiborg, hvilka besökt Hammarberg, med hvar sin stegkärra och bäst kört ut från Hammarberg och, enligt Norrmans och Wiborgs tillsägelse, försedde med presssänningar, för att dölja godset, farit fram till Kohlbotten, som låg invid sjön. Dit anlände, hade de der funnit före sig en roddhåt, hvaruti en okänd karl sutut och hvari låg 44 packor, hvilka, på Norrmans och Wihorgs tillsägelse, blifvit upplastade på kärrorne. Vittnet kunde likväl icke erinra sig, genom hvilken tull. han och Magnusson kört ut. hvilken bäst vittnet kört, eller hvilkendera af Norrman och Wiborg som gifvit berörde befallning, eller huru många packor som lagts på hvardera kärran. Vittnet, som kort förut på vägen till eller från Kohlbotten hvarken sett till Norrman eller Wiborg, hade, jemte Mag: nusson, enligt Norrmans eller Wiborgs föreskrift, med kärrorne kört fram till Danviks kyrkogärd, der dödgräfvaren, hvars namn vittnet ej kunde erinra sig, ut kommit från sin stuga och, jemte Magnusson, hvilker varit af Norrman och Wiborg legd att följa med, biträd vid kärrornes aflastande, deruti äfven vittnet delta git och burit en packe. Sedan kärrorne blifvit to. ma hade vittnet med begge kärrorne och pressän rningarne kört hem, och vid tullen blifvit afen vakt mästare tillspord något,, som han likväl ej nu kund( erinra sig. Magnusson hade qvarstadnat vid kyrko gården, utan att vittnet kände hvad Magnusson se dermera der förehaft, men vittnet hade några daga derefter af Magnusson erfarit, att tullbetjeningei i beslag tagit packorne, hvilka innehållit lurendre jadt vods. Vittnet kände icke hvad packorne inne hållit, och hade sedermera icke träffat Norrman förr än under förevarande ransakning, dervid Norrmai uppmanat vittnet att förtiga hvad han kände, hvar före vittnet icke förr än först nu uppgifvit sanna för hållandet. Vittnet hade icke talt vid Handlandet Andersson om förevarande sak. Sedan parterne blifvit inkallade, upplästes Abra hamssons berättelse, men Norrman förklarade der så vidt den rörde honom, osannfärdig. Magnusson tillhölls länge och på det allvarligaste att uppgifva och ej fördölja något af hvad han visst uti saken, men förklarade enständigt och hårdnac kadt, att han icke varit med vid Kohlbotten elle kyrkogården, eller kört någon af kärrorne. Partern fingo åter på en stund afträda, hvarefter Magnusso å nyo uppmanades till en sanningsenlig berättelst men han vidhöll likväl sitt bestridande, under upp gift, att ban hvarken kände dödgräfvaren Brodin el ler förr än här vid domstolen sett Abrahamsson samt att han hela den omförmälta natten varit hem ma i sin boning (hvarom han likväl vid ett följand rättegångtillfälle förklarade sig icke kunna ästad komma bevisning, emedan de personer, som kund intyga det, afrest från Stockholm). Magnusson föl vistes till sin själasörjare, för att få bevis öfver si kristendomskunskap. Vid nästföljande rättegångsdag, den 42 Novembe: voro äfven Fodermarsken Hammarberg, Dödgräfvare Brodin och Klockaren Östman vid Utön inkallad För Östman företeddes läkarebetyg, att han var säng liggande uti hektisk sjukdom och icke kunde ir ställas. Mavcnusson nekade äfven nu till forslingen af pa korne, och efter honom hördes Dödgräfvaren Bri din, bvilken redan vid förra undersökningen, ang: ende beslaget, blifvit i målet hörd, och uppgaf n att en okänd, samma morgon beslaget gjordes, a! kommit till Brodins hemvist och begärt få inlägs några packor. Vittnet hade ej tillåtit det och icl tagit någon befattning dermed, utan sagt, alt sjelfve finge ansvara derför. Vittnet hade aldr sett åkarne förut, och kunde icke igenkänna Ma nusson såsom någondera. Fodermarsken Hammarberg uppgaf, att Norrmi icke vidtalt honom om några körslor åt sig, och 2 vittnet derom icke tillsagt Abrahamsson, utan oa Abrabamsson i vittnets frånvaro blifvit af Norrmi anmodad om den ifrågavarande körseln, för hvilk vittnet sedan af Abrahamsson erhållit betalnin Vittnet hade nu först fått veta, att betalningen vy rit för forslande af varor ifrån Kohlbotten. Abr hamsson hade för vittnet uppgifvit, att Magnuss tillkommit å Södermalm och biträdt vid forslinge Vittnat hade icke förr än vid domstolen sett Ma