var samma papper, som Wiborg i källaren visat
Lundberg.
Notarien Hervan fick sedan framställa några frå-
gor till vittnena. Nährström och Friberg, ibland
hvilka må anmärkas: 4) om Andersson, då Nähr-
ström och Friberg besökt honom vid Westerlång-
gatan, nämnt, att han lidit förlust af 4000 Rdr, ge-
nom något beslag på Danviks kyrkogård? och 2) om
de bestämdt kände, att beslaget å Danviks kyrko-
gård skedde å samma gods, som de sett af Abra-
bamsson och Magnusson föras på kärrorna?
Nährström svarade: att Andersson uppgifvit be-
rörde förlust vara tillkommen på kyrkogården, men
Nährsttöm visste icke, om det i beslag tagne gods
var detsamma, som åkarne förde. Friberg förmäl-
te: att Andersson vid deras besök ej bestämdt sagt, att
hans förlust uppstått genom beslaget å Danviks kyr-
kogård, men att Friberg, på beskrifning och tal om
samma beslag, ansåg det af åkarne förde gods vara
detsamma, som togs i beslag å kyrkogården.
Då målet den 35 påföljde November å nyo före-
togs, upplästes återigen för Abrahamsson och Mag-
nusson deras förut aflagde berättelser, till hvilka de
förklarade sig icke hafva något att tillägga eller från-
taga. Sedan Magnusson fått afträda, föreställdes
Abrahamsson på det mest allvarliga och bevekande
sätt vigten af eden och hans skyldighet, att den-
samma likmätigt icke dölja något, som kunde lända
till upplysning i saken. Abrahamsson syntes dervid
visa fruktam, att fullständigt afgifva sitt vittnesmål
i närfaro af parterne, till hvilka han allt imellan
kastade skygga blickar, hvarföre domstolen lät dessa,
på grund af 47 kap. 22 rättegångsbalken, till för-
maket afträda. Derefter aflade Abrahamsson följande
berättelse: Qvällen före beslagethade Abrahamsson och
Magnusson, på tillsägelse af vittnets broder, Fodermar-
sken Hammarberg, att åtfölja Norrman och Wiborg,
hvilka besökt Hammarberg, med hvar sin stegkärra och
bäst kört ut från Hammarberg och, enligt Norrmans
och Wiborgs tillsägelse, försedde med presssännin-
gar, för att dölja godset, farit fram till Kohlbotten,
som låg invid sjön. Dit anlände, hade de der fun-
nit före sig en roddhåt, hvaruti en okänd karl sut-
ut och hvari låg 44 packor, hvilka, på Norrmans
och Wihorgs tillsägelse, blifvit upplastade på kär-
rorne. Vittnet kunde likväl icke erinra sig, genom
hvilken tull. han och Magnusson kört ut. hvilken bäst
vittnet kört, eller hvilkendera af Norrman och Wi-
borg som gifvit berörde befallning, eller huru många
packor som lagts på hvardera kärran. Vittnet, som
kort förut på vägen till eller från Kohlbotten hvar-
ken sett till Norrman eller Wiborg, hade, jemte Mag:
nusson, enligt Norrmans eller Wiborgs föreskrift, med
kärrorne kört fram till Danviks kyrkogärd, der död-
gräfvaren, hvars namn vittnet ej kunde erinra sig, ut
kommit från sin stuga och, jemte Magnusson, hvilker
varit af Norrman och Wiborg legd att följa med, biträd
vid kärrornes aflastande, deruti äfven vittnet delta
git och burit en packe. Sedan kärrorne blifvit to.
ma hade vittnet med begge kärrorne och pressän
rningarne kört hem, och vid tullen blifvit afen vakt
mästare tillspord något,, som han likväl ej nu kund(
erinra sig. Magnusson hade qvarstadnat vid kyrko
gården, utan att vittnet kände hvad Magnusson se
dermera der förehaft, men vittnet hade några daga
derefter af Magnusson erfarit, att tullbetjeningei
i beslag tagit packorne, hvilka innehållit lurendre
jadt vods. Vittnet kände icke hvad packorne inne
hållit, och hade sedermera icke träffat Norrman förr
än under förevarande ransakning, dervid Norrmai
uppmanat vittnet att förtiga hvad han kände, hvar
före vittnet icke förr än först nu uppgifvit sanna för
hållandet. Vittnet hade icke talt vid Handlandet
Andersson om förevarande sak.
Sedan parterne blifvit inkallade, upplästes Abra
hamssons berättelse, men Norrman förklarade der
så vidt den rörde honom, osannfärdig.
Magnusson tillhölls länge och på det allvarligaste
att uppgifva och ej fördölja något af hvad han visst
uti saken, men förklarade enständigt och hårdnac
kadt, att han icke varit med vid Kohlbotten elle
kyrkogården, eller kört någon af kärrorne. Partern
fingo åter på en stund afträda, hvarefter Magnusso
å nyo uppmanades till en sanningsenlig berättelst
men han vidhöll likväl sitt bestridande, under upp
gift, att ban hvarken kände dödgräfvaren Brodin el
ler förr än här vid domstolen sett Abrahamsson
samt att han hela den omförmälta natten varit hem
ma i sin boning (hvarom han likväl vid ett följand
rättegångtillfälle förklarade sig icke kunna ästad
komma bevisning, emedan de personer, som kund
intyga det, afrest från Stockholm). Magnusson föl
vistes till sin själasörjare, för att få bevis öfver si
kristendomskunskap.
Vid nästföljande rättegångsdag, den 42 Novembe:
voro äfven Fodermarsken Hammarberg, Dödgräfvare
Brodin och Klockaren Östman vid Utön inkallad
För Östman företeddes läkarebetyg, att han var säng
liggande uti hektisk sjukdom och icke kunde ir
ställas.
Mavcnusson nekade äfven nu till forslingen af pa
korne, och efter honom hördes Dödgräfvaren Bri
din, bvilken redan vid förra undersökningen, ang:
ende beslaget, blifvit i målet hörd, och uppgaf n
att en okänd, samma morgon beslaget gjordes, a!
kommit till Brodins hemvist och begärt få inlägs
några packor. Vittnet hade ej tillåtit det och icl
tagit någon befattning dermed, utan sagt, alt
sjelfve finge ansvara derför. Vittnet hade aldr
sett åkarne förut, och kunde icke igenkänna Ma
nusson såsom någondera.
Fodermarsken Hammarberg uppgaf, att Norrmi
icke vidtalt honom om några körslor åt sig, och 2
vittnet derom icke tillsagt Abrahamsson, utan oa
Abrabamsson i vittnets frånvaro blifvit af Norrmi
anmodad om den ifrågavarande körseln, för hvilk
vittnet sedan af Abrahamsson erhållit betalnin
Vittnet hade nu först fått veta, att betalningen vy
rit för forslande af varor ifrån Kohlbotten. Abr
hamsson hade för vittnet uppgifvit, att Magnuss
tillkommit å Södermalm och biträdt vid forslinge
Vittnat hade icke förr än vid domstolen sett Ma