ste att medgifva. Sådant härflyter af den enkla
orsaken, att jag nu känner den bättre än förr.
I ungdomen lefde jag, som alla andra, i hoppets
och illusionernas verld. Ju äldre man blir,
lesto mer kommer man ur denna trviikrets.
Jag har funnit den naturliga gången af men-
niskobegreppens utveckling vara, att ungdo-
men bländas af skenet, att hon förvillas af den
slans som omger Konungamakten med a!!a dess
attributer, men att mannen bättre uppskattar
det redbara och flärdlösa i en lagbunden och
förenklad konstitutionell styrelse; att 10an Så
ledes kan vara monarkist i ungdomen och
blifva republikan i inannaåren. Jag har sett an-
dra förändra sina opinioner i motsatt rigtning;
jag önskar, att de måtte lika väl kunna förkla-
ra anledningarne till denna iddgång, men jag tror
mig åtminstone kunna åberopa samma rätt som
de, att bli klokare för hvarje år jag lefver.
Hvad man imedlertid torde medgifva, lä er va-
ra, alt en sådan förändring som min ej utgår
från fikandet efter maktens utmärkelser och be-
löningar. Hvad som dock altid tröstar mig är,
att jag icke är den ende som under de sista 20
åren förändrat mina opinioner, och de autentika
bevisen derpå torde säkrast finnas i en sam-
manställning mellan riksdagsförhandlingarna år
18135 och år 1840.
Carlstads tidning har nämnt Bidrag till Sve-
riges Historia, hvilkas utgifvare ban anser mig
vara, och somjag ej heller bestrider. I fall han
läst dem, finner han, att de ingenting annat in-
nehålla än offentliga fakta och autentika hand-
lingar, hvilka man ej kunnat och aldrig med ett
enda ord sökt vederlägga. För några och tju-
gu år sedan kände jag sjelf icke dessa fakta. Jag
var då en yngling, som föga befattade mig med
statsärenderra. Jag hörde blott den allmänna
tonen och instämde godtroget deri. Men att
personer, som den tiden voro män, som hade
samma fakta för sina Ögon, som i sina händer
ägde samma handlingar, hvilkas åliggande det
till och med var att granska dem, att de icke de-
sto mindre kunde instämma i denna ton, att
de först nu säga sig ha blifvit upplyste cm hvad
de sågo och läste för några och tjugu år sedan,
detta är ett fenomen, som jag ej tilltror mig för-
klara. Hvad Carlstads tidning imedlertid har al-
deles rätt uti, är förmenandet, att om jag fått in-
rätta en theater, så hade aBidragen utebiifvit.
Sådant anser äfven jag för högst sannolikt. Jag
hade då fått helt annat att göra; jag hade fått
egna min tid åt littraturen och konsten, cch ha-
de troligen haft ingen öfrig att tänka eller skrif-
va i politiska ämnen. Sjelf harjag flera gånger
enskildt och offentligen tillkännagifvit, att det var
just detta jag önskade, att den publicistiska ba-
nan icke var mig så kär, att jag ej med nöje
skulle öfvergifvit henne för en med mitt lynne
och böjelser, mera öfverensstämmande. Rege-
ringen har likväl sjelf dragit försorg om att fast-
hålla mig på den förra banan, och att jag ut-
gifvit Bidragen och möjligtvis ännu fler dyli-
ka skrifter, är således en följd af Styrelsens eg-
na beslut. Om dessa skrifter ej varit eller kun-
na blifva angenäma för henne, är sådant icke
mitt fel; men att de skola vara oangenäma eller
förnärmande för den Kongl. personligheten, vore
en förnärmelse att antaga. De åsyfta nämliger
att uppdaga bristerne i det bestående och an-
gifva medel till förbättringar deri. Det tillkom-
mer icke mig att afgöra, huruvida dessa båda
ändamål lyckats mig; men vist är, att det är
genom dessa bristers afhbjelpande och nödiga för-
bättringars införande, som folkets kärlek vinnes
och throner befästas. Den, som arbetar i den-
na syftning, röjer då icke någon elak vilja mot
Konungen. Stockholm den 4 Januari 1844.
A. Lindeberg.
— En komisk Tysk skådespelare vid namn