tecknas, i anseende till den för vår åsigt segran-
de vederläggning, som styrelsen här praktiskt
gifvit åt den desperata pressens med så mycket
oväsen framställda påståenden om det förnär-
mande för Sveriges ära uti nödvändigheten af
en besparing inom de diplomatiska beskicknin-
garna på utrikes orter.
— —tMR
För några dagar sedan togo vi oss friheten
fästa allmänna uppmärksamheten på åtskilliga be-
synnerliga satser i en, af den beryktade Emil
Girardin författad, artikel, kallad: Principen för
representantval, hvilken Statstidningen intagit
och rekommenderat, med tillkännagifvande, att
man deraf kunde hemta anyttig lärdom i en af
adagens frågor. Bemälde tidning, som vanligen
med en stoisk liknöjdhet sätter sig öfver alll
tadel, har likväl denna gång funnit sig till den
grad obelåten med vår åtgärd, att hon ansett ett
försvar nödvändigt. Hon säger, att vi gjort en
ckarrikatyr af det hela, ja till och med anågot
helt annat, något alldeles oigenkännligte, men
hon tillägger för säkerhets skull, att man i alla
händelser allsicke får skrifva Statstidningens ytt-
ringar på Styrelsens räkning. I denna förkla-
ring äro, som man finner, alla casus i görligaste
måtto förutsedda, Antages nemligen den första
uppgiften, eller att man gjort en akarrikatyr af
det helax, så äro både Emil Girardin, Statstid-
ningen och Styrelsen urskuldade; förkastas åter
denna uppgift, så tyckes åtminstone billigheten
tala för bifall till den andra, eller Redaktionens
af Statstidningen oegennylttiga begäran, att ensam
få bära skulden för hvad i bemälde tidning till--
äfventyrs mindre välbetänkt kunde inflyta. Vi
anmäla båda alternativerna till allmänhetens be-
hjertande, men anse oss likväl icke kunra låta
dem passera alldeles oundersökte.
Den första uppgiften, att man skulle hafva gjort
aen karrikatyr och anågot Jvit annaty af den
iederhge et Grandins anyttiga lärdom, har
Statstidningen sökt bestyrka medelst en öfversigt
öfver sitt sammandrag af hans ifrågavarande ar-
tikel, och önskar, att man deraf måtte finna, att
de i Aftonbladet resymerade resultater endast
äro Förf:s bisatser, icke hans hufvudsatser, eller
den nyttiga lärdom, Statst. velat meddela: vi re-
kommendera denna öfversigt, med anhållan lik-
väl, att den, som vill säkert förvissa sig om in-
nehållet af adet helan, äfven måtte genomgå Stats-
tidningens fem artiklar i JE 274 — 280. Den,
som behagar göra sig denna möda, underställa
vi följande argumentum af Emil Girardins ifrå-
gavarande uhela, med önskan, att Statstidnin-
gens Redaktion älven deröfver måtte säga sin
tanka.
Emil Girardin, en författare af så tvetydig re-
putation, att man väl i tysthet begagnar hans
penna, men icke gerna vill hafva något att skaf-
fa med hans person eller ckända tänkesättr, har
satt sig ned att-skrifva en artikel, för att mot-
arbeta den representations- eller Valreform, me-
delst hvilken Franska folket söker emancipera
sig undan den giriga, fala och feghjertade rike-
doms-aristokratiens ok. För att komma till sitt!
mål börjar han, icke med att slå allmänna opi-
nionen rakt för hufvudet och att, liksom våra
konservative och devuerade tillförne gjort och
ofta ännu göra, dumdristigt påstå, att alls ingen
reform är nödvändig, utan att allt är så förträfl-
hgt och bra, att dess like aldrig funnits; han
börjar tvertom på samma sält, som de mera sli-
pade af våra konservative stundom ses göra, 1-
från den tid nemligen de funno rådligt att jem-
ka med sig, d. v. s., han är sjelf den första,
som erkänner att en reform är nödvändig, och
önskar blott att man å andra sidan måtte lika
benäget medgifva, att den reform man nu be-
gär, icke är nödig, och den, som är nödig, icke
för närvarande möjlig. Han följer höri exem-
plet af vissa förslagna gäldenärer, som erkänna att
en fordran existerar, och endast bestrida att den
är betalningsgild. Hur han härvid går tillväga,
skola vi upplysa med ett exempel, hemtadt från
E. Girardins apa, en ökänd författare, här i lan-
det. Denne, som skrifvit ändlösa artiklar om
Svenska representationsreformen, började med
att erkänna att en sådan reform vore caf be-
hofvet högst påkallads; för att finna hur den
skulle verkställas, vandrade han ut att söka den
filosofiska stenen; mot denne, som icke ännu
hunnit närmare beskrifvas, krossade han aden
personliga valrätten,, hvarefter det alltså blef
klart att ingen personlig valrätt egde rum; der-
efter uppställde han ett vilkor för representa-
tionsrätten, så beskaffadt att det, åtminstone icke
nu, kunde uppfyllas, och slutligen fann han att,
på grund af detta vilkor, representationsrefor-
men borde uppskjutas, till en början på tio år.
Den franske Girardin gör på samma sätt, endast
med vida större skickligaet, än hans svenska apa.
Han uppställer den filosofistiska satsen, att inga
politiska rättigheter existera, utan att staten med-
delat dem; härigenom äro alla uteslutne från val-
rätt, som icke redan nu ega den, och således
den franska valreformen omöjlig, emedan denna
just skulle bestå i valrättens utsträckning till
p ersoner, som nu icke ega den. Derpå visar
han, att de fordna representationssätten, grun-
dade på stånd, voro bättre, än de nuvarande,
och derpå tillkännagifver han genast, att de
örstnämnde icke heller duga, och att han in-
alunda önskar ståndsrepresentationens återinfö-
ande, hvilket, i parentes sagdt, äfven vore