tecknas, i anseende till den för vår åsigt segrande vederläggning, som styrelsen här praktiskt gifvit åt den desperata pressens med så mycket oväsen framställda påståenden om det förnärmande för Sveriges ära uti nödvändigheten af en besparing inom de diplomatiska beskickningarna på utrikes orter. — —tMR För några dagar sedan togo vi oss friheten fästa allmänna uppmärksamheten på åtskilliga besynnerliga satser i en, af den beryktade Emil Girardin författad, artikel, kallad: Principen för representantval, hvilken Statstidningen intagit och rekommenderat, med tillkännagifvande, att man deraf kunde hemta anyttig lärdom i en af adagens frågor. Bemälde tidning, som vanligen med en stoisk liknöjdhet sätter sig öfver alll tadel, har likväl denna gång funnit sig till den grad obelåten med vår åtgärd, att hon ansett ett försvar nödvändigt. Hon säger, att vi gjort en ckarrikatyr af det hela, ja till och med anågot helt annat, något alldeles oigenkännligte, men hon tillägger för säkerhets skull, att man i alla händelser allsicke får skrifva Statstidningens yttringar på Styrelsens räkning. I denna förklaring äro, som man finner, alla casus i görligaste måtto förutsedda, Antages nemligen den första uppgiften, eller att man gjort en akarrikatyr af det helax, så äro både Emil Girardin, Statstidningen och Styrelsen urskuldade; förkastas åter denna uppgift, så tyckes åtminstone billigheten tala för bifall till den andra, eller Redaktionens af Statstidningen oegennylttiga begäran, att ensam få bära skulden för hvad i bemälde tidning till-äfventyrs mindre välbetänkt kunde inflyta. Vi anmäla båda alternativerna till allmänhetens behjertande, men anse oss likväl icke kunra låta dem passera alldeles oundersökte. Den första uppgiften, att man skulle hafva gjort aen karrikatyr och anågot Jvit annaty af den iederhge et Grandins anyttiga lärdom, har Statstidningen sökt bestyrka medelst en öfversigt öfver sitt sammandrag af hans ifrågavarande artikel, och önskar, att man deraf måtte finna, att de i Aftonbladet resymerade resultater endast äro Förf:s bisatser, icke hans hufvudsatser, eller den nyttiga lärdom, Statst. velat meddela: vi rekommendera denna öfversigt, med anhållan likväl, att den, som vill säkert förvissa sig om innehållet af adet helan, äfven måtte genomgå Statstidningens fem artiklar i JE 274 — 280. Den, som behagar göra sig denna möda, underställa vi följande argumentum af Emil Girardins ifrågavarande uhela, med önskan, att Statstidningens Redaktion älven deröfver måtte säga sin tanka. Emil Girardin, en författare af så tvetydig reputation, att man väl i tysthet begagnar hans penna, men icke gerna vill hafva något att skaffa med hans person eller ckända tänkesättr, har satt sig ned att-skrifva en artikel, för att motarbeta den representationseller Valreform, medelst hvilken Franska folket söker emancipera sig undan den giriga, fala och feghjertade rikedoms-aristokratiens ok. För att komma till sitt! mål börjar han, icke med att slå allmänna opinionen rakt för hufvudet och att, liksom våra konservative och devuerade tillförne gjort och ofta ännu göra, dumdristigt påstå, att alls ingen reform är nödvändig, utan att allt är så förträflhgt och bra, att dess like aldrig funnits; han börjar tvertom på samma sält, som de mera slipade af våra konservative stundom ses göra, 1från den tid nemligen de funno rådligt att jemka med sig, d. v. s., han är sjelf den första, som erkänner att en reform är nödvändig, och önskar blott att man å andra sidan måtte lika benäget medgifva, att den reform man nu begär, icke är nödig, och den, som är nödig, icke för närvarande möjlig. Han följer höri exemplet af vissa förslagna gäldenärer, som erkänna att en fordran existerar, och endast bestrida att den är betalningsgild. Hur han härvid går tillväga, skola vi upplysa med ett exempel, hemtadt från E. Girardins apa, en ökänd författare, här i landet. Denne, som skrifvit ändlösa artiklar om Svenska representationsreformen, började med att erkänna att en sådan reform vore caf behofvet högst påkallads; för att finna hur den skulle verkställas, vandrade han ut att söka den filosofiska stenen; mot denne, som icke ännu hunnit närmare beskrifvas, krossade han aden personliga valrätten,, hvarefter det alltså blef klart att ingen personlig valrätt egde rum; derefter uppställde han ett vilkor för representationsrätten, så beskaffadt att det, åtminstone icke nu, kunde uppfyllas, och slutligen fann han att, på grund af detta vilkor, representationsreformen borde uppskjutas, till en början på tio år. Den franske Girardin gör på samma sätt, endast med vida större skickligaet, än hans svenska apa. Han uppställer den filosofistiska satsen, att inga politiska rättigheter existera, utan att staten meddelat dem; härigenom äro alla uteslutne från valrätt, som icke redan nu ega den, och således den franska valreformen omöjlig, emedan denna just skulle bestå i valrättens utsträckning till p ersoner, som nu icke ega den. Derpå visar han, att de fordna representationssätten, grundade på stånd, voro bättre, än de nuvarande, och derpå tillkännagifver han genast, att de örstnämnde icke heller duga, och att han inalunda önskar ståndsrepresentationens återinföande, hvilket, i parentes sagdt, äfven vore