medborgare, som hvarkea hatva bondens seder,
upplysningsgrad, () intressen eller samhällsställ
ning. Hittills har man väl gjort mängfald:ga försök
att uppblanda vart Stand med tillsatser ur andra
samhatisklasser, men vi hafva troget hallit oss Iast
vid dea grundsatsen, att detta icke kunde bäta vårt
stånd, men väl skada detsamma; och jag tror, mina
bröder, att vi funnit oss val vid denna vår stand-
aktighet. Derat har nemligen uppstått den enhäl
ughet, hvarigenom småningom vart Ständs kraft
och inflytande blifvit starkare med hvarje riksdag,
och hvarigenom vi fösvärfvat oss våra medständers
aktning och förtroende. — Nu, förmente Mäns
Jössesson, ville man helt och hållet upprifva denna
ukhet. ga betydlig del bönder kunde val, liksom
1 början uti Norrige, inkomma 1 dem nya lagstif-
tande iörsamlingen, men en sådan samhällighet är
svår att ästadkomma, när det blir tillatet för bön-
der att välja på andra än bönder, emedan de flesta
bönder skulle vara mer eller mindre beroende a!
ståndspersoner, och alldramest de fattigare, hyilka
utgöra största delen. Han fann många svärigheter
och vädor vid elektorernas sammanträden med stånds-
personer och upprepade yttrandet, att i Norrige bön-
derne välja manga andi:a än bönder, säsom soren-
skrifvare, eller häradsböfdingar, prester, andre em
betemän, köpmän, och allenast några få bönder,
som äro der för syn skull. Men äfven om plurali-
teten vid de nya riksdagarne skulle blifva bönder.
så veta vi väl, påstod han, att när herremän blifva
blandade med bönder, icke vid den nya riksdagen
skall så gå Ull, som uti våra nuvarande Utskott eller
plena, der hvarje Stånd sitter för sig, och der det
är möjligt för oss att hälla oss tillsamman och hafva
en gemensam tanka, utan vid der nya riksdagen
skali all skilnad på stånd upphöra. icke en gång
namnet boude, anförde han, ufinnes i hela den
uya val-lagen; alia skola blandas om hvarandra och
kumma sannolikt att sitta länsvis, så at prester,
borgare, Standspersoner, embetsmån och bönder
ifrån samma trakt skola sitta tillsammans, Da kan
man väl tänka att det blifver i tvåfald mening
som bonden kommer att sitta emellan. Huru svärt
och obehagligt skulle det icke vara för en bonde,
att träda upp och tala emot sin egen prest, eller
sin egen häradshöfding, eller emot en rik herreman
i hans ort:v — — — —
aTron j väl, mine bröder, att den Norrska kon-
st.tutionen kunde så mycket berönpimas och förordas
af vära adelsmän och herremän, om de trodde att
derigenom deras egen makt och myndighet, deras
inflytande och förmåner skalle gå förlorade? Huru
kan man tänka så enfaldigt? Skulle de, som nu
sa geraa vilja vara vid riksdagen, att de, fastän de
maste sjelfva bestå sig underball, likväl icke kunna
nålla sg derifrån; skulle väl de, säger jag, kunna
tramkomma med detta förslag, i den afsigt att de-
ras inflytande skulle bhfva mindre? Nej, låtom
oss ej tro för mycket på de vackra orden, utan i
stället på gerningarne; och lätom oss komma ihåg
det gamla ordspråket: aGud bevara vss for våra
vänner; Med våra fiender skola vi nog reda ossP.
Han fann betankandet skritvet, såsom handlade det
o.a gätor, i stora och klingande ord, men som man
mäste använda det största hufvudbry, för att få
nägot sammanhang af, och för att tyda gåtorna.
uJag har, sade han, chört äfven studeradt folk vara
af dennu min mening. Skrifver man väl på detta
sätt, när man har en rea och klar sak att försvara.w
Han ville motsätta sig detta förslag öppet, och skulle
göra det ända igenom; i händelse at en återremiss
foreslog han ståndet mätte förklara, att adet ej har
något emot en representationsförändring, men en-
dast med det vitkor, att DBonde-Ständet fortfar,
hädanefter som hittills, att oblandadt vara serskildt
Ständ, med deras urgamla och innehafyande rösträt-
tighet.n
Johar, AnderssoRr Lundberg skriftligen: ville
egentligen blott fästa sig vid den föreslagna valcen-
sus af 250 K:dr, mot hvilken han anmärkte, att om
den antoges, skulle följden deraf blifva att inom den
lomsaga, för hvilken han representerar, enligt utdrag
if 1835 ars taxeringslängder icke mindre än 740
för närvarande valberättigade egendomsegare, nem-
ligen 2853 i Piteå, 211 i Neder-Luleå, 1:2 i Öfver-
Luleå samt 1:29 1 Käncå socken, skulle från sådan
ratt vara uteslutne, och hans medgifvande deraf
så mycket säkrare skulle väcka de uteslutnes miss-
elätenbet, som den rätt de vid riksdagsmannaval
itöfva, numera ej betraktas med sådan Hikgiutighet
som måhända tillförene varit fallet. Jag är, sade
an, alldeles icke emot, att de som icke ega val-
sätt få den; men att de som ega den skota afstå
len, måste jag motsätta mig, samt förklara det jag
ör min del ej på något vilkor kan ingå derpå. —
Sörenämnde uppgift styrkte Lundberg med ett ut-
lrag af 4838 ärs taxeringslängder. i
Jonas Johansson från Jönköpings Län: önskade
ifligt, att ej den tid måtte vara allägsen, då Sycn-
ka folket får emottaga en förbättring i dess repre-
entation, och ansåg allmän valrätt såsom den rätta
randen för all representation, hvilken i sådant fall
irekte utgår från folkets förtroende, detta. må nu
illa på en adelsman, prest,. borgare celler bonde:
fan ville dock mot förstaget anmärka tvänne om-
ändigheter. Den ena ansäg borttagandet, af val-
snsus för valrätten å landet; den andra åsyftade,
tt valen mä ske genom öppen votering, ej med
utna sedlar. ,
Peter Claesson från Elfsborgs Län: godkände Ut-
kottets betänkande, så: vidt det bestämmer allmän
alrätt, men önskade få denna utsträckt til alla
emmansegare; utan afseende på hemmanvärdet. Ef-
er hans tanka skulle Bonde-Ständet alltid vinna
å den fria valrätten. Det beror dåp, sade han,!!
på oss sjelfva att välja skicklige ombud. Menl
lessa val böra ske öppet och ej med slutna sedlar. F
)m ett riksdagsmnonnaval skulle, ej slå väl ut till
Illmänhetens belåtenhet, skulle, om voteringen skett
ned slutna sedlar, den redlige elektoren lika väl
nisstänkas att hafva till valets utgång bidragit, som
en ränkfulle. Ingen skulle under sådane förhållan-
en vilja åtaga sig elektors-befattningen. Då der-
mot voteringena: sker öppet, vet hvar och en, på I
vilken person elestoren röstat. Hvad har varit or-
aken till Bonde-Ständets i sednare tider gjord-
ramsteg och förkofran i riksdagsmannakallet?
o, just de öppna diskussionerne, afhörde af hveml)
om helst, och intagne uti tidningarne. Deraf hafva
ommittenterne inhämtat, huru deras ombud betcit
ig och denna publicitet har för dem blifvit en led
tjerna vid nya vas till riksdagsmän. En slutena vo-
tf