jnytlga insigter nan sjell lorvarivat sig, olverlemnar han i arf åt sina barn. Det är onekligen (en i allmänhet riktig sats, att statsmannen och lagstiftaren, hvilken vill skapa någonting fortgående samt varaktigt, bör hafva sina ögon förnämligast fästade å ungdomen. ; En högt förtjent medborgare har genom sitt verksamma nit väsendtligen bidragit till småbarnskolornas införande, hvilkas stora nytta nu allmänt erkännes. Må detta vackra bemödande om ungdomen vinna efterföljd och vi icke böra försumma att med det snaraste tillegna oss äfven de ofvannämnde inrättningar för unga förbrytares eller öfvergifna barns förbättrande och uppfostran. — Vi hafve på en längre tid icke haft något nytt att berätta om sakernas ställning i det hela inom det politiska lifvet här 1 landet, af det antagliga skälet, att ingen förändring deruti på I någon tid inträffat. En anledning att yttra några ord om detta ämne förefinnes dock nu, uti Iden förbittring, som det synes hafva väckt hos de desperatan, att Konstitutions-Utskottet tillstyrkt Ständerna att anhålla hos Konungen om , Stats-Rådets kompletterande. Denna förbittring uttalar sig genom Svenska Minerva för sistlidne gårdag. Detta förslag kallas der ingenting mindre än en rabulisttaktik. Det förmenas vara väl bekant, att Konungen gjort allt hvad å dess sida varit möjligt, för att få Stats-Rådet fulltaligt, och kallas på denna grund ett påsidosättande af all grannlagenhet emot Konungen, ja till, och med af den emellan enskilda vanliga anständigheten,; och derefter sägas de anförda skälen vara cngenting annat än en pretext. Det är ock lätt att se, huru Minerva önskar att läsaren sjelf må sammanknyta detta omdöme med hvad som förekommer i en föregående artikel samma dag, der det heter (i anledning af R presentations-frågan), att dessa partiandans anfall emot Konungens person och afsigter, det ena wvrältvisare och giftigare än det andra, återkomma så oupphörligen, att man snart tröttnar att fästa sg dervid, isynnerhet som man ganska väl vet, att de icke skola upphöra, så länge partiet har någon förhopppning, att dermed slutligen uppnå sitt syfte, som intet annat är, än att genom anfall på Konungens person och misstydningar af dess handlingar och afsigter utledsna honom och göra regeringsbördan för honom så tung, att han, för att vinna lugn för sina ålerstående dagar, skulle villfara partiets önskan, målet för all dess opposition, och redlägga spiran. Nu kan det väl, i anledning häraf, vara skäl att fråga: Bjuder icke grundlagen, att StatsRådet skall vara komplett? Ligga icke de allra vigtigaste Riksdagsfrågor neder, så länge ingen JustitieMinister finnes? Har KonstitutionsUtskottet då orätt i sin hemställan? Är denna hemställan icke författad i ett hofsamt språk, eller hvilka äro de termer, som strida mot anständigheten? Nej, nödgas motpartiet svara; men Konungen har gjort alla möjliga försök, att få JustitieMinister. Hvar står det då skrifvet? Jo, enskilda berättelser hafva derom cirkulerat. — Bör då en auktoritet, sådan som Rikets Ständer, ledas i sina officiella åtgärder på enskilda berättelser; och dessutom, om allt hvad härutinnan blifvit omförmäldt, äfven är fullt grundadt, månne det skulle förminska anledningen till en sådan hemställan? Låtom oss stadna här och hålla litet räkning med hvarandra. Det har skrifvits mycket om konungens beredvillighet för koncessioner; vi för vår del hafve ock redan en gång yttrat vår mening, att konungen, om han finge fritt öfverlemna sig åt sitt eget hjertelag, alldeles icke vore emot sådana. Men huru står det till i detta fall? Försöker icke det kotteri, som ställt sig såsom portvakt för hela det gamla systemet, med Svenska Biet och Minerva i spetsen, att hetaga konungen allt öronljud medelst ett oupphörligt skrik derom, att den opinion som framträdt inom Konstitutionsoch StatsUtskotten, endast leder till anarki och har abdikationsplaner i bakgrunden, medan de på ett oförskämdt sätt åt sig sjelfva vilja tillerkänna sig ett slags privilegium exclusivum på tillgifvenhet på sin sida. Att ställningen likväl icke blir bättre genom förlängning af denna status quo lärer något hvar inse; och någon gång miste väl Statsrådet kompletteras. Hvarföre har detta hittills ej kunnat ske? Jo, menar kamarillaorganen, det är ej okändt, att så länge det ovefterrättlighetstillstånd inom representationen boch emellan de båda Statsmakterna fortfar, som de (nationens män) och deras kamrater tillvägabragt, ingen betänksam man vill åtaga sig Statsrådskallet: att de, som för närvarande pbekläda Rådgifvareplatserna, ingenting högrel. pönska, än att få gå derifrån, och att de endast : sitta qvar, för att ej lemna Konungen alldeles utan konstitutionel omgifning., — Åter en ny örvrängning! Nog lärer det här anförda skälet möjligen kunna tillämpas på en eller annan; nen till det bekanta hörer väl äfven, att nyssnämnda omständighet ingalunda varit orsaken ill hvarken Friherre Nordenfalcks eller Hr Richerts vägran — i fall det eljest är grunladt. att den sednare blifvit tillfrågad. Här( l ( l Å f 1 f