jnytlga insigter nan sjell lorvarivat sig, olverlem-
nar han i arf åt sina barn. Det är onekligen
(en i allmänhet riktig sats, att statsmannen och
lagstiftaren, hvilken vill skapa någonting fortgå-
ende samt varaktigt, bör hafva sina ögon förnäm-
ligast fästade å ungdomen.
; En högt förtjent medborgare har genom sitt
verksamma nit väsendtligen bidragit till små-
barnskolornas införande, hvilkas stora nytta nu
allmänt erkännes. Må detta vackra bemödande
om ungdomen vinna efterföljd och vi icke böra
försumma att med det snaraste tillegna oss äfven
de ofvannämnde inrättningar för unga förbrytares
eller öfvergifna barns förbättrande och uppfo-
stran.
— Vi hafve på en längre tid icke haft något
nytt att berätta om sakernas ställning i det he-
la inom det politiska lifvet här 1 landet, af det
antagliga skälet, att ingen förändring deruti på
I någon tid inträffat. En anledning att yttra nå-
gra ord om detta ämne förefinnes dock nu, uti
Iden förbittring, som det synes hafva väckt hos
de desperatan, att Konstitutions-Utskottet till-
styrkt Ständerna att anhålla hos Konungen om
, Stats-Rådets kompletterande. Denna förbittring
uttalar sig genom Svenska Minerva för sistlidne
gårdag. Detta förslag kallas der ingenting min-
dre än en rabulisttaktik. Det förmenas vara väl
bekant, att Konungen gjort allt hvad å dess si-
da varit möjligt, för att få Stats-Rådet fullta-
ligt, och kallas på denna grund ett påsidosät-
tande af all grannlagenhet emot Konungen, ja
till, och med af den emellan enskilda van-
liga anständigheten,; och derefter sägas de an-
förda skälen vara cngenting annat än en pre-
text. Det är ock lätt att se, huru Minerva
önskar att läsaren sjelf må sammanknyta detta
omdöme med hvad som förekommer i en före-
gående artikel samma dag, der det heter (i an-
ledning af R presentations-frågan), att dessa
partiandans anfall emot Konungens person och
afsigter, det ena wvrältvisare och giftigare än
det andra, återkomma så oupphörligen, att man
snart tröttnar att fästa sg dervid, isynnerhet
som man ganska väl vet, att de icke skola
upphöra, så länge partiet har någon förhopp-
pning, att dermed slutligen uppnå sitt syfte,
som intet annat är, än att genom anfall på
Konungens person och misstydningar af dess
handlingar och afsigter utledsna honom och
göra regeringsbördan för honom så tung, att
han, för att vinna lugn för sina ålerstående
dagar, skulle villfara partiets önskan, målet för
all dess opposition, och redlägga spiran.
Nu kan det väl, i anledning häraf, vara skäl
att fråga: Bjuder icke grundlagen, att Stats-
Rådet skall vara komplett? Ligga icke de allra
vigtigaste Riksdagsfrågor neder, så länge ingen
Justitie- Minister finnes? Har Konstitutions-
Utskottet då orätt i sin hemställan? Är denna
hemställan icke författad i ett hofsamt språk,
eller hvilka äro de termer, som strida mot
anständigheten? Nej, nödgas motpartiet sva-
ra; men Konungen har gjort alla möjliga
försök, att få Justitie- Minister. Hvar står
det då skrifvet? Jo, enskilda berättelser haf-
va derom cirkulerat. — Bör då en auktori-
tet, sådan som Rikets Ständer, ledas i sina of-
ficiella åtgärder på enskilda berättelser; och
dessutom, om allt hvad härutinnan blifvit om-
förmäldt, äfven är fullt grundadt, månne det
skulle förminska anledningen till en sådan hem-
ställan? Låtom oss stadna här och hålla litet
räkning med hvarandra. Det har skrifvits myc-
ket om konungens beredvillighet för koncessio-
ner; vi för vår del hafve ock redan en gång
yttrat vår mening, att konungen, om han finge
fritt öfverlemna sig åt sitt eget hjertelag, allde-
les icke vore emot sådana. Men huru står det
till i detta fall? Försöker icke det kotteri, som
ställt sig såsom portvakt för hela det gamla sy-
stemet, med Svenska Biet och Minerva i spet-
sen, att hetaga konungen allt öronljud medelst
ett oupphörligt skrik derom, att den opinion
som framträdt inom Konstitutions- och Stats-
Utskotten, endast leder till anarki och har abdika-
tionsplaner i bakgrunden, medan de på ett o-
förskämdt sätt åt sig sjelfva vilja tillerkänna sig
ett slags privilegium exclusivum på tillgifvenhet
på sin sida. Att ställningen likväl icke blir
bättre genom förlängning af denna status quo
lärer något hvar inse; och någon gång miste
väl Statsrådet kompletteras. Hvarföre har det-
ta hittills ej kunnat ske? Jo, menar kamarilla-
organen, det är ej okändt, att så länge det o-
vefterrättlighetstillstånd inom representationen
boch emellan de båda Statsmakterna fortfar,
som de (nationens män) och deras kamrater
tillvägabragt, ingen betänksam man vill åtaga
sig Statsrådskallet: att de, som för närvarande
pbekläda Rådgifvareplatserna, ingenting högrel.
pönska, än att få gå derifrån, och att de endast :
sitta qvar, för att ej lemna Konungen alldeles
utan konstitutionel omgifning., — Åter en ny
örvrängning! Nog lärer det här anförda skälet
möjligen kunna tillämpas på en eller annan;
nen till det bekanta hörer väl äfven, att nyss-
nämnda omständighet ingalunda varit orsaken
ill hvarken Friherre Nordenfalcks eller Hr
Richerts vägran — i fall det eljest är grun-
ladt. att den sednare blifvit tillfrågad. Här-
(
l
(
l
Å
f
1
f