All har inga 1 en lullstandig undersökning om det nu herskande näringstvång och granska de skäl, som man derför velat åberopa. ligger utom både ändamålet och gränserna för denna uppsats; men jag will anmärka, att banden å näringsfriheten äro här i landet så mycket mera förnuftsvidriga, som jordens ofruktbarhet tvingar invånarne å hela landsträckor att lefva utaf handaslöjder. Kongl. Kommerskollegium, som det tillhör att vaka öfver industrien, har trottsig göra ..bäst deri, att, på bekostnad af det gamla skråsystemet, gynna fabriksnäringarna; och: på det sätt ser man ofta personer, under benämningen fabrikanter, utöfva handtverk, utan att tillhöra något skrå. Således kan med fog påstås, att icke blott de ideer, hvarpå det gamla skråsystemet hvilade, nu mera ej äro lefvande hos folket, utan sjelfva systemet har måst, såsom förhållandet är med alla döda former, hvilka stå i vägen för friska tillvexande, lida en mängd inkräktningar. För att komma handaslöjderna och fabriksnäringarna till bjelp, har man antagit en skilnad deremellan och handtverk, utan att likväl kunna uppdraga några säkra bestämda gränser derför. Således är det ett handtverk att sy skor åt fullvuxna personer, men förfärdigandet af barnskor deremot en fabriksrörelse. Enda möjligheten att göra :slut på denna och dylika motsägelser, samt den cvisshet, som nu eger rum i afseende på be-. stämmelserna om handtverk, husslöjder och fahbriksrörelser, är att upphäfva skråsystemet, som redan i verkligheten är brutet. Efter vår öfvertygelse skola alla de bemödanden och alla de summor man ock må använda på fängelsevårdens förbättring, icke medföra det! åsyftade ändamålet eller förhindrandet af återfall I 1 nya brott, om man nekar den frigifne fången, alt på det ändamålsenligaste sättet använda sin j arbetsförmåga. i Många före oss hafva förgäfves fästat uppmärksamheten å det förnuftsvidriga i nu gällande stadganden om försvarslöshet, samt å de betänkliga följder, som deraf kunna uppstå för den enskilda friheten. Och våra brottmålsannaler lemna fruktansvärda exempel, huru man missbrukat dessa stadganden, huru oskyldiga menniskor, stundom icke ens med aktning för deras kön, blifvit inkastade bland grofva till döden dömda missdådafre. Dessa stadganden hafva ock föranledt ett och annat missbruk, nemligen att man icke sällan ser personer af den torftige utpressa en viss summa, blott för att gifva honom försvar. Detta ockrande på den mindre väl lottades bekostnad har stundom drifvits i så vidsträckt skala, som om det vore ett verkligt näringsfång. Man: bar sett personer emot en bestämd afgift gilva försvar åt en talrik bop af-dägre folkklasserna, som äro underkastade detta förödmjukande och stundom verkligen hårda tvång. Man synes kunna tryggt påstå att föreskrifterna om laga försvar således väl icke kunna medföra någon serdeles nytta, om de än voro förnuftiga och hvilade på riktiga grunder, enär de på mångfaldigt sätt lätt illuderas; men deremot synas missbruken deraf vara en vida mer bestämd och säker påföljd. Då man vid fångars utträdande ur fängelset gör det till ett oeftergifligt vilkor, att han inom viss kort tid skail skaffa sig laga försvar, måste följden ofta blifva, det omöjligheten för honom att sådant erhålla ånyo beröfvar honom friheten och försätter honom i samma belägenhet, deruti han tillförene befann sig. Besinnar man derjemte huru svårt det är för honom, såsom främling i det samhälle, der han ånyo inträdt, såsom föraktad och förskjuten af alla dem han möter, att förskaffa sig det äskade laga försvaret; så finner man att det löfte, som i lagens namn gifvits honom, att återvinna ofta! blirj en osanning; att det hopp, som i åratal upprätthållit hans svigtande krafter under fängelsearbetets tyngd osh alla de lidanden, hvarom de, hvilka icke dvalts i dessa olyckans boningar, icke ens kunna göra sig en föreställning, endast är ett gäckeri, en såpbubla, som försvinner när man sriper derefter. Det är alltså icke underligt, att man här i landet hos de fångar, som förhållit sig väl under fängelsetiden, vanligen förmärker en oro, allt som denna tid närmar sig sitt slut och den utlofvade befrielsestunden nalkas. Den lösgifne fången har här i landet icke blott att kämpa mot den mäktiga opinion, som reser sig mot honom, icke endast mot de förförelser, som äro nödens följeslagare, utan äfven mot sjelfva lagstiftningen, som obevekligen förföljer honom, äfven sedan den förklaradt brottet vara försonadt. Det är i sanning hög tid, att man gör rättelse idessa missförhållanden. Sådant påkallas ej mindre af klokheten, än mensklighetskänslan. Man synes vara fullkomligen ense om stora och genomgripande reformer i kriminallagstiftningen; må man dock icke stanna dervid! Alla de uppoffringar, som man i ofvannämnde afsigt underkastar sig, skola annars blifva nära nog ändamålslösa och, utom den pekuniära förlust, som deraf blir en följd, skola äfven de onekligen sanna och humana grunder, hvarpå reformerna hvila, i mängdens ögon, hvilken blott dömer af de närmaste resultaterna, beröfvas sitt välförtjenta värde. Reformernes vedersakare skola med segrande stolthet utropa: se! hvad vi förutsagt har verkligen inträffat. De nya obepröfvade theorierna hafva icke medfört någon serdeles nytta, men väl stora utgifter. Och den goda saken är, om icke för alltid förlorad, dock för lång tid Fr AR SM fröna Tees ms KK (ÖA FR AA a OM — -— — RA MA FA FA