All har inga 1 en lullstandig undersökning
om det nu herskande näringstvång och granska
de skäl, som man derför velat åberopa. ligger
utom både ändamålet och gränserna för denna
uppsats; men jag will anmärka, att banden å
näringsfriheten äro här i landet så mycket
mera förnuftsvidriga, som jordens ofruktbarhet
tvingar invånarne å hela landsträckor att lefva
utaf handaslöjder. Kongl. Kommerskollegium,
som det tillhör att vaka öfver industrien, har
trott- sig göra ..bäst deri, att, på bekostnad af
det gamla skråsystemet, gynna fabriksnäringarna;
och: på det sätt ser man ofta personer, under
benämningen fabrikanter, utöfva handtverk, utan
att tillhöra något skrå. Således kan med fog
påstås, att icke blott de ideer, hvarpå det gamla
skråsystemet hvilade, nu mera ej äro lefvande
hos folket, utan sjelfva systemet har måst, så-
som förhållandet är med alla döda former,
hvilka stå i vägen för friska tillvexande, lida
en mängd inkräktningar. För att komma handa-
slöjderna och fabriksnäringarna till bjelp, har
man antagit en skilnad deremellan och handt-
verk, utan att likväl kunna uppdraga några
säkra bestämda gränser derför. Således är det
ett handtverk att sy skor åt fullvuxna perso-
ner, men förfärdigandet af barnskor deremot en
fabriksrörelse. Enda möjligheten att göra :slut
på denna och dylika motsägelser, samt den c-
visshet, som nu eger rum i afseende på be-.
stämmelserna om handtverk, husslöjder och fa-
hbriksrörelser, är att upphäfva skråsystemet, som
redan i verkligheten är brutet.
Efter vår öfvertygelse skola alla de bemödan-
den och alla de summor man ock må använda
på fängelsevårdens förbättring, icke medföra det!
åsyftade ändamålet eller förhindrandet af återfall I
1 nya brott, om man nekar den frigifne fången,
alt på det ändamålsenligaste sättet använda sin j
arbetsförmåga. i
Många före oss hafva förgäfves fästat uppmärk-
samheten å det förnuftsvidriga i nu gällande stad-
ganden om försvarslöshet, samt å de betänkliga
följder, som deraf kunna uppstå för den enskilda
friheten. Och våra brottmålsannaler lemna fruk-
tansvärda exempel, huru man missbrukat dessa
stadganden, huru oskyldiga menniskor, stundom
icke ens med aktning för deras kön, blifvit in-
kastade bland grofva till döden dömda missdåda-
fre. Dessa stadganden hafva ock föranledt ett
och annat missbruk, nemligen att man icke säl-
lan ser personer af den torftige utpressa en viss
summa, blott för att gifva honom försvar. Det-
ta ockrande på den mindre väl lottades bekost-
nad har stundom drifvits i så vidsträckt skala,
som om det vore ett verkligt näringsfång. Man:
bar sett personer emot en bestämd afgift gilva
försvar åt en talrik bop af-dägre folkklasserna,
som äro underkastade detta förödmjukande och
stundom verkligen hårda tvång. Man synes kun-
na tryggt påstå att föreskrifterna om laga försvar
således väl icke kunna medföra någon serdeles
nytta, om de än voro förnuftiga och hvilade på
riktiga grunder, enär de på mångfaldigt sätt lätt
illuderas; men deremot synas missbruken deraf
vara en vida mer bestämd och säker påföljd.
Då man vid fångars utträdande ur fängelset gör
det till ett oeftergifligt vilkor, att han inom viss
kort tid skail skaffa sig laga försvar, måste följ-
den ofta blifva, det omöjligheten för honom att
sådant erhålla ånyo beröfvar honom friheten och
försätter honom i samma belägenhet, deruti han
tillförene befann sig. Besinnar man derjemte
huru svårt det är för honom, såsom främling i
det samhälle, der han ånyo inträdt, såsom förak-
tad och förskjuten af alla dem han möter, att
förskaffa sig det äskade laga försvaret; så finner
man att det löfte, som i lagens namn gifvits
honom, att återvinna ofta! blirj en osan-
ning; att det hopp, som i åratal upprätthållit
hans svigtande krafter under fängelsearbetets
tyngd osh alla de lidanden, hvarom de, hvilka
icke dvalts i dessa olyckans boningar, icke ens
kunna göra sig en föreställning, endast är ett
gäckeri, en såpbubla, som försvinner när man
sriper derefter. Det är alltså icke underligt, att
man här i landet hos de fångar, som förhållit sig
väl under fängelsetiden, vanligen förmärker en
oro, allt som denna tid närmar sig sitt slut och
den utlofvade befrielsestunden nalkas. Den lös-
gifne fången har här i landet icke blott att käm-
pa mot den mäktiga opinion, som reser sig mot
honom, icke endast mot de förförelser, som äro
nödens följeslagare, utan äfven mot sjelfva lag-
stiftningen, som obevekligen förföljer honom, äf-
ven sedan den förklaradt brottet vara försonadt.
Det är i sanning hög tid, att man gör rättelse
idessa missförhållanden. Sådant påkallas ej min-
dre af klokheten, än mensklighetskänslan. Man
synes vara fullkomligen ense om stora och ge-
nomgripande reformer i kriminallagstiftningen;
må man dock icke stanna dervid! Alla de upp-
offringar, som man i ofvannämnde afsigt under-
kastar sig, skola annars blifva nära nog ända-
målslösa och, utom den pekuniära förlust, som
deraf blir en följd, skola äfven de onekligen san-
na och humana grunder, hvarpå reformerna hvi-
la, i mängdens ögon, hvilken blott dömer af de
närmaste resultaterna, beröfvas sitt välförtjenta
värde. Reformernes vedersakare skola med seg-
rande stolthet utropa: se! hvad vi förutsagt har
verkligen inträffat. De nya obepröfvade theori-
erna hafva icke medfört någon serdeles nytta,
men väl stora utgifter. Och den goda saken är,
om icke för alltid förlorad, dock för lång tid
Fr AR SM fröna Tees
ms KK
(ÖA FR AA a OM — -— — RA MA FA FA