Om ac cc) mer lanla ste tU nyvyag4 man at dem Ifor-;t drar, så öfverträder man dem helt enkelt, ty äfI ven detta är ett af de karakteristiska kännetecknen på det samfundstillständ man beredt oss, att dets ej ges någon hjelp emot lagskipningens och för-1 valtningens missbruk. Hos hvem viljen J väl bes klaga er Öfver autoriteterna? Hos autoriteten? :c Hon är suverän; hon dömer öfver sig sjelf och 4 man känner ju hvad en Esprit de Corps mäktar. !e Hos hvem viljen J söka rättvisa motförvaltningen? s Hos förvaltningen? Hon ensam har rätt, hon en-it sam har makt att reformera sina egna handlingar. f Och är detta nägot annat än godtyckets sanktione-;2 rande, tyrannicts organisation? i I alla tider har det, som man Kallar po-!1 litiska förbrytelser bestämts af de regerandes in-! tresscn, passioner, och misstänksamma farhågor; de ha varit olika allt efter menniskorna och omständigheterna, i dag brott och i morgon dygd. Också har det, enligt Montesquieness anmärkning i alla tider funnits domare, färdige alt fälla så många, som makten, i sin samyvetsångest under sina sömnlösa nävters dystra drömmar kunde göra till! mäl för misstankar, och samma svaghet, som förleN der att fälla, förleder äfven att uppsöka tillfället I dertill och att göra domen hård som möjligt. Då I finns för ingen mer någon säkerhet, om man cj 4 tigande böjer hufvudet under förtrycket; då blifva fruktan, den egennyttiga önskan atv kunna bevisa, s ö ) Å i Å Or AA mn sjelfva bevis; då får man domare, hvilka göra det till ett handtverk att knapphändigt behandla de anklagade, såsvm bödeln gör med de dömde, allt; efter som utslaget lyder, till galgen, bilan eller. sträckbänken. d Hvad var den politiska rättvisan inför Fouquier: Tinvilless tribunal, inför Kejsarerikets militär-koms mission och restaurationens prevotal-domstol? Hvad I är hon nu? Vi ha sett henne stadd i arbete och känna henne. NM Het behöfs icke ens, för att elda hennes nit, att det politiska motivet omedelbart kommer dertill; I det är nog, att hon har att behaga penninge-aristokratien, som genast blir ängslig, om hennes lifegna våga höja sin röst och begära bröd. Ett så) dant fall har blott helt nyligen förevarit. Arbetarena vände sig i massa till autoriteterna för avt 1 j j j j erhålla tillåtelse, att genom ömsesidiga ombud, fredligt underhandla med mästarena om betalningsvilkoren för sitt arbete. Huru svarade man dem? Derigenom, att mar nedgjorde dem på gatorna, och hundradetals slåpade dem i fängelse. Nu kom domen, Tlll och med mästare uppträdde för att rättfärdiga dem, att aflägga vittnesbörd om deras ! goda uppförande; man befallte dem tystnad; man l vill nödvändigt fälla, man säger det högt och man ! fäller verkligen med cen stränghet, hvars bevekel segrunder den förvånade allmänheten måste söka ) der, hvarest man alltid finner dem endast vid (ti! der af någon fara. På tre timmar sex och femtio straffiomar. En sådan lagskipning kan man åt! minstone ej förebrå långsamhet! men det ges cen vedergällning. . l Under restaurationen hade ett skändligt missbruk : inrotat sig, hvilket regeringen af den 7 Augusti drifvit till sin yttersta gräns, vi mena de preventiva arresteringarna. Under någon förevändning, äfven; den obetydligaste, bemäktigar man sig en person,! som är hinderlig eller misshaglig; man nedgräfver! honom i ett fängelse; man pinar honom der på tusende sätt; man skiljer honom från de sina; blandar honom med tjufvar och mördare och uttänrjer ransakningen i det o ndliga; hon räcker i månader och år, om det så behagar godtyckets tjeuare; det ges intet skäl att sluta henne, ty hon ådrager dem ju ingen ansvarighet. De kunna rycka hvem de behaga från sina affärer, från sin familj, ruinera, plåga honom, störta hans hustru och barn i det fruktansvärdaste elände, och de hafva, för detta skändliga missbruk af makten icke att frukta, jag vill ej säga något straff, utan icke ens ett ogillande: man tackar dem för deras nit. Detta är ett österländskt förfarande; det fattas endast silkessnöret; ty värr blir qvalet så mycket långsammare. Hos ett folk, der det kommit så långt, får man ej mer tala om frihet och samfundsrätt; för en hop menniskovarelser, som äro bragta ned till denna bel;geuhet, finns ej mer någon samfundsinrättning, knappt en hundgård. Man säger kanhända, att allmänna meningen tillbakahäller regeringens mest devuerade agenter och skall alltid hindra dem att skrida till någon ytterlizhet. Man misstar sig. Hvilken minister, äfven om han icke är någon Richelieu, har någonsin saknat cen Laubardemont? Till de preventiva arresteringarna får man vidare lägga husvisitationerna. Till följe af en oansvarig domares beslut, bryter man in i en medborgares boning; man öppnar under dess frånvaro med våld lås och möbler; man genomsöker hans papper, man intränger i hans affärer, i de heligaste familje-anzelägenheter; man gör hvad icke ens tjufvarne göra. : Och detta är den regering, som man påtvingar det mest civiliserade folk på jorden, det folk, som i 56 år kämpat för sin frihet och sin värdighet, det folk, som hittills ansågs vara det ömtåligaste i fråga om heder! Man öfverlemnar det . . . . åt hvem? Po-j lisen. Ingenting förnedrar så nationerna som polisregeringar. De skapa ett ömsesidigt misstroende; de gynna angifveriet, de feges brott; de framtvinga det genom hotelser, de köpa det med penningar; de fortplanta mannens med de 530 silfverpenningarna afskyvärda slägte. De säga till den, som hungern plågar: sälj mig dine bröder, och jag skall gifva dig bröd. De qväfva i sin smutts folkets samvete. Och till hvars nytta begås så många afskyvärdheter? Endast till de betaltas, som göda sig af folkets märg, ifrån ministrarne, ända ned till dem som undfi pensioner ur de hemliga fonderna, till förmån för nå-, gra industriens och guldets mäktige herrar. De skändligt förslösta skatterna trycka på landet de små jordegarena och är en af orsakerna till åkerbrukets fruktansvärda förfall och de fattige böndernes nöd. De fete kapitalisterne förkrossa de små fabrikanterne; ockraren förstör minuthandeln, hvars papper cn-) dast diskonteras mot en ruinerande ränta. Ocb i detta ögonblick, då makten hade nödens ohyggliga, skådespel framför sig, vågade hon begära det rena! och enkla förnyandet af bankens privilegium; hafva! kamrarna beviljat det? Ja, de gåfvo kreditens m0) nopolister, utan betalning, den verkliga skänken af. mm I