Om ac cc) mer lanla ste tU nyvyag4 man at dem Ifor-;t
drar, så öfverträder man dem helt enkelt, ty äf- I
ven detta är ett af de karakteristiska kännetecknen
på det samfundstillständ man beredt oss, att dets
ej ges någon hjelp emot lagskipningens och för-1
valtningens missbruk. Hos hvem viljen J väl be- s
klaga er Öfver autoriteterna? Hos autoriteten? :c
Hon är suverän; hon dömer öfver sig sjelf och 4
man känner ju hvad en Esprit de Corps mäktar. !e
Hos hvem viljen J söka rättvisa motförvaltningen? s
Hos förvaltningen? Hon ensam har rätt, hon en-it
sam har makt att reformera sina egna handlingar. f
Och är detta nägot annat än godtyckets sanktione-;2
rande, tyrannicts organisation? i
I alla tider har det, som man Kallar po-!1
litiska förbrytelser bestämts af de regerandes in-!
tresscn, passioner, och misstänksamma farhågor; de
ha varit olika allt efter menniskorna och omstän-
digheterna, i dag brott och i morgon dygd. Ock-
så har det, enligt Montesquieness anmärkning i
alla tider funnits domare, färdige alt fälla så mån-
ga, som makten, i sin samyvetsångest under sina
sömnlösa nävters dystra drömmar kunde göra till!
mäl för misstankar, och samma svaghet, som förle- N
der att fälla, förleder äfven att uppsöka tillfället I
dertill och att göra domen hård som möjligt. Då I
finns för ingen mer någon säkerhet, om man cj 4
tigande böjer hufvudet under förtrycket; då blifva
fruktan, den egennyttiga önskan atv kunna bevisa, s
ö
)
Å
i
Å
Or AA - - - mn
sjelfva bevis; då får man domare, hvilka göra det
till ett handtverk att knapphändigt behandla de
anklagade, såsvm bödeln gör med de dömde, allt;
efter som utslaget lyder, till galgen, bilan eller.
sträckbänken. d
Hvad var den politiska rättvisan inför Fouquier:
Tinvilless tribunal, inför Kejsarerikets militär-kom- s
mission och restaurationens prevotal-domstol? Hvad I
är hon nu? Vi ha sett henne stadd i arbete och
känna henne. NM
Het behöfs icke ens, för att elda hennes nit, att
det politiska motivet omedelbart kommer dertill; I
det är nog, att hon har att behaga penninge-ari-
stokratien, som genast blir ängslig, om hennes lif-
egna våga höja sin röst och begära bröd. Ett så- )
dant fall har blott helt nyligen förevarit. Arbeta-
rena vände sig i massa till autoriteterna för avt
1
j
j
j
j
erhålla tillåtelse, att genom ömsesidiga ombud,
fredligt underhandla med mästarena om betalnings-
vilkoren för sitt arbete. Huru svarade man dem?
Derigenom, att mar nedgjorde dem på gatorna,
och hundradetals slåpade dem i fängelse. Nu kom
domen, Tlll och med mästare uppträdde för att
rättfärdiga dem, att aflägga vittnesbörd om deras !
goda uppförande; man befallte dem tystnad; man l
vill nödvändigt fälla, man säger det högt och man !
fäller verkligen med cen stränghet, hvars bevekel
segrunder den förvånade allmänheten måste söka )
der, hvarest man alltid finner dem endast vid (ti- !
der af någon fara. På tre timmar sex och femtio
straffiomar. En sådan lagskipning kan man åt- !
minstone ej förebrå långsamhet! men det ges cen
vedergällning. . l
Under restaurationen hade ett skändligt missbruk :
inrotat sig, hvilket regeringen af den 7 Augusti drif-
vit till sin yttersta gräns, vi mena de preventiva ar-
resteringarna. Under någon förevändning, äfven;
den obetydligaste, bemäktigar man sig en person,!
som är hinderlig eller misshaglig; man nedgräfver!
honom i ett fängelse; man pinar honom der på tu-
sende sätt; man skiljer honom från de sina; blan-
dar honom med tjufvar och mördare och uttänrjer
ransakningen i det o ndliga; hon räcker i månader
och år, om det så behagar godtyckets tjeuare; det
ges intet skäl att sluta henne, ty hon ådrager dem
ju ingen ansvarighet. De kunna rycka hvem de be-
haga från sina affärer, från sin familj, ruinera, plåga
honom, störta hans hustru och barn i det fruktans-
värdaste elände, och de hafva, för detta skändliga
missbruk af makten icke att frukta, jag vill ej säga
något straff, utan icke ens ett ogillande: man tackar
dem för deras nit. Detta är ett österländskt förfa-
rande; det fattas endast silkessnöret; ty värr blir
qvalet så mycket långsammare. Hos ett folk, der
det kommit så långt, får man ej mer tala om frihet
och samfundsrätt; för en hop menniskovarelser, som
äro bragta ned till denna bel;geuhet, finns ej mer
någon samfundsinrättning, knappt en hundgård. Man
säger kanhända, att allmänna meningen tillbakahäl-
ler regeringens mest devuerade agenter och skall
alltid hindra dem att skrida till någon ytterlizhet.
Man misstar sig. Hvilken minister, äfven om han
icke är någon Richelieu, har någonsin saknat cen
Laubardemont?
Till de preventiva arresteringarna får man vidare
lägga husvisitationerna. Till följe af en oansvarig
domares beslut, bryter man in i en medborgares
boning; man öppnar under dess frånvaro med våld
lås och möbler; man genomsöker hans papper, man
intränger i hans affärer, i de heligaste familje-anze-
lägenheter; man gör hvad icke ens tjufvarne göra. :
Och detta är den regering, som man påtvingar det
mest civiliserade folk på jorden, det folk, som i 56
år kämpat för sin frihet och sin värdighet, det folk,
som hittills ansågs vara det ömtåligaste i fråga om
heder! Man öfverlemnar det . . . . åt hvem? Po-j
lisen. Ingenting förnedrar så nationerna som polis-
regeringar. De skapa ett ömsesidigt misstroende;
de gynna angifveriet, de feges brott; de framtvinga
det genom hotelser, de köpa det med penningar;
de fortplanta mannens med de 530 silfverpenningarna
afskyvärda slägte. De säga till den, som hungern
plågar: sälj mig dine bröder, och jag skall gifva dig
bröd. De qväfva i sin smutts folkets samvete. Och
till hvars nytta begås så många afskyvärdheter? En-
dast till de betaltas, som göda sig af folkets märg,
ifrån ministrarne, ända ned till dem som undfi pen-
sioner ur de hemliga fonderna, till förmån för nå-,
gra industriens och guldets mäktige herrar. De
skändligt förslösta skatterna trycka på landet de små
jordegarena och är en af orsakerna till åkerbrukets
fruktansvärda förfall och de fattige böndernes nöd.
De fete kapitalisterne förkrossa de små fabrikanter-
ne; ockraren förstör minuthandeln, hvars papper cn-)
dast diskonteras mot en ruinerande ränta. Ocb i
detta ögonblick, då makten hade nödens ohyggliga,
skådespel framför sig, vågade hon begära det rena!
och enkla förnyandet af bankens privilegium; hafva!
kamrarna beviljat det? Ja, de gåfvo kreditens m0- )
nopolister, utan betalning, den verkliga skänken af.
mm I