Man har sedan lång tid knotat öfver den personliga regeringen; en koalition bildade sig, för att, såsom man sade, i dess ställe sätta den parlamentariska regeringen. Den förkastligaste bland de förkastlige, men fruktansvärd genom sin list, en man, hvars enda grundsats är att icke hafva några grundsatser, i detta hänseende sin tids och Kamrarnes man, tilldrager denna koalitions knutar. Han väader sig till den dynastiska vänstra sidan, hvars pustande och vacklande dygd, lyssnar till förförarens väsende. Man skall slutligen återvända til ordningen, till Kartans bokstaf ech anda. Fvar och en af våre Cincinater accepterar denna förhoppning och med den ännu flera. Till ett antal af åtminstone 130, öfverge de alla på en dag oppositionen; de afsvära det förilutna, de meningar, de stränga maximer, hvilkas förtryckande börda uttröttade dem. En ny minister är skapad under den mans presidium, som så lyckligt bedrifvit underhandlingarne om deras omvändelse. Missbru: ? skola visserligen nu afskaffas, man skall njuta den lagbundna regeringens behag, denna parlamentariska regerings, som i sig innefattar den fullständiga samlingen af konstitutionelt lycksaligHet. Högst ivå eller tre veckor medgifvas dårarna, för att njuta gen utlofvade förändringens fröjder. Man begagnar, tid att förskaffa sig de nödvändiga hemliga nåcroa; derefter störtar man sig ohöljdare och djerivare än förut in på korruptionens bana. I Tidningarne understödjas numera icke allenast, u-! inn säljas till ett oerhördt pris. Man förklarar, att allt skall förblifva såsom det varit, och dervid lju-: ger max, ty man öfverträffar till och med allt dittills : bedrifvet ofog. Hofyet, som är mäktigare än någonsin tillförene, utvecklar sitt system med tilltagande djerfhet. Prefekterne berättigas att efter behag och u-tan föregången uppmaning åtskiljas, mörda folket (Foix). Sedermera nedslås och dolkstinges det: på Paris:s gator af mördare i uniform. Falheten framträder ohöljd i öppen dag. Sedan man åt hen-! ne öfverlåtit nutiden. förkastar man, för att äfven göra henne säker om framtiden, hvarje reforin, skrattar åt 250,600 petitionärers bön och gäckar dem med ett nesligt beslut om dagordningen. Samtidigt dermed bugar och förnedrar man sig inför England, och proklamerar skymfligt dess välde till sjös inför deputerade, som äro dumme nog att tiga dervid.: Och huru svarar England på detta fega smicker, på denna nesliga förnedring? Derigenom, att det förenar sig med de Nordiska makterna emot Frankrike och med fulla händer utgjutit föraktet öfver detsamma. Man låtsar ett ögonblick som om man: kände skymfen, och 2 millioner francs vinnas på börsen af lycklige spekulanter. Derefter komma de nödtvungna köpen, de bedrägliga kontrakterna, krediterna på hundradetals millioner till följe af ordonnanser, som göra kartan till ett gäckeri. Straxt derefter upphör krigsropet. Man stoppar skymfen i fickan, man räcker fram båda kinderna, man lå ter den traktat verkställas, som förändrar Europas gestalt och skall öfyerlemna Turkiet åt de mot oss allierade makterna, handeln på Levanten åt England skall frånrycka oss Algier och utesluta oss: från nationernas ranglista. Visserligen oroas ministrarne något genom medvetandet af denna smälek, detta afskyvärda förräderi; de frukta följderna, de frukta Frankrikes uppvaknande och dess alltför rättmätiga vrede. För dem är fienden icke på gränsen, utan i Paris; här sammantränga de 400,000 man och omge det med citadeller för att förstöra det, om det försöker röra sig, eller i nödfall kunna betvinga det genom hunger. De vilja göra Paris tillsitt Warschau. Så långt ha vi kommit. Vi ha här visat hvad kamrarna äro, låtom oss nu se till hvad förvedsningen är. Hvad hon är? De previligierade intressenas organisation, ett ofantligt system att utsuga hela landet till fördel för rikedomens feodalism. Utan att på minsta sätt bekymra sig om det allmännas väl, utan plan och utan följd, uppbygger och nedrifver hon allt efter de serskilda impulser, dem hon erhåller af monopolie-männen, hvilka figurera som statsmän. Allt uppoffras åt dem; dem tillkomma samhällets fördelar; bördorna falla på andra. Det finnes i Europa intet civiliseradt folk, som icke i förhållande till sina hjelpkällor, gått oss förbi i fråga om sådana materiella förbättringar, som man har vetenskapernas framsteg att täcka för. Vi äro nästan ännu utan jernvägar, vår sjöfart är klen och vår handel saknar marknadsplatser: talrika bankrutter vittna om dess fruktansvärda förföll; flera af våra skönaste fabriksgrenar uttorka. Lyon äger numera blott en skugga af lif: den inhemska sockertillyerkningen hotas med undergång; åkerbruket lider af ett; inre fel som skall ruinera det. Ett enda medel-! måttigt år medför dyrhet och ett dåligt skall ofel-: bart vålla hungersnöd. De vinodlande trakterna ! höja ett nödrop; man har inga hästar till kriget; man måste köpa dem i utlandet, som endast lemDir oss de sämsta. Hornboskapen aftager till den grad, att tre fjerdedelar af invänarne måste afsäga sig njutningen af kött. Vi närma oss skyndsamt eit tillstånd, som i al!n delar liknar Irlands, och man tyckes ännu alls icke tänka derpå. Hvad bry sig också plantage-egarne om negrernes lidande, om det endast finnes negrer i öfverflöd, och de icke: behöfva betala dem? j Om vi från förvaltningen öfvergå till !acskipningen, så är den bild, som visar sig för oss, ännu dystrare. Emedan juryn är upphäfd just för de: fall der hon som bäst behöfdes, så är det förnämsta af alla samhällsband slitet och rättvisan sjelf, eller hvad man så kallar, har blifvit ett förtryck. Tyranniet gör henne till ett så mycket farligare vapen, som hon under en helig slöja träffar sina offer. Det är för öfrigt icke första gången i verlden detta händer; sådant var alltid ett karakteristiskt kännemärke på menniskoslägtets ohyggligaste epoker. Låtom oss ännu en gång höra Montesquieu: Det ges,, säger han, aintet grymmare tyranni än det, som utöfvas i lagarnas skugga under skenet af rättvisa, om man så till sägandes, dränker de olyckliga på sjelfva den planka de räddat sig, och som en tyrann aldrig saknar verktyg, så fann Tiberius alltid domare, beredde att fålla så mänga personer det föll honom in att misstänka. Under republikens tid dömde Senaten, hvyvilken som korporation ej befattade sig med enskildes angelägenheter, enliset en delecation af folket. baRA AS AR Kd AR AA AL AR