Man har sedan lång tid knotat öfver den personliga
regeringen; en koalition bildade sig, för att, såsom
man sade, i dess ställe sätta den parlamentariska
regeringen. Den förkastligaste bland de förkastlige,
men fruktansvärd genom sin list, en man, hvars en-
da grundsats är att icke hafva några grundsatser,
i detta hänseende sin tids och Kamrarnes man, till-
drager denna koalitions knutar. Han väader sig till
den dynastiska vänstra sidan, hvars pustande och
vacklande dygd, lyssnar till förförarens väsende. Man
skall slutligen återvända til ordningen, till Kartans
bokstaf ech anda. Fvar och en af våre Cincinater
accepterar denna förhoppning och med den ännu fle-
ra. Till ett antal af åtminstone 130, öfverge de alla
på en dag oppositionen; de afsvära det förilutna, de
meningar, de stränga maximer, hvilkas förtryckande
börda uttröttade dem. En ny minister är skapad un-
der den mans presidium, som så lyckligt bedrifvit
underhandlingarne om deras omvändelse. Missbru- :
? skola visserligen nu afskaffas, man skall njuta
den lagbundna regeringens behag, denna parlamen-
tariska regerings, som i sig innefattar den fullstän-
diga samlingen af konstitutionelt lycksaligHet. Högst
ivå eller tre veckor medgifvas dårarna, för att njuta
gen utlofvade förändringens fröjder. Man begagnar,
tid att förskaffa sig de nödvändiga hemliga
nåcroa; derefter störtar man sig ohöljdare och
djerivare än förut in på korruptionens bana. I
Tidningarne understödjas numera icke allenast, u-!
inn säljas till ett oerhördt pris. Man förklarar, att
allt skall förblifva såsom det varit, och dervid lju-:
ger max, ty man öfverträffar till och med allt dittills :
bedrifvet ofog. Hofyet, som är mäktigare än någonsin
tillförene, utvecklar sitt system med tilltagande djerf-
het. Prefekterne berättigas att efter behag och u--
tan föregången uppmaning åtskiljas, mörda fol-
ket (Foix). Sedermera nedslås och dolkstinges det:
på Paris:s gator af mördare i uniform. Falheten
framträder ohöljd i öppen dag. Sedan man åt hen-!
ne öfverlåtit nutiden. förkastar man, för att äfven
göra henne säker om framtiden, hvarje reforin, skrat-
tar åt 250,600 petitionärers bön och gäckar dem med
ett nesligt beslut om dagordningen. Samtidigt der-
med bugar och förnedrar man sig inför England, och
proklamerar skymfligt dess välde till sjös inför de-
puterade, som äro dumme nog att tiga dervid.:
Och huru svarar England på detta fega smicker,
på denna nesliga förnedring? Derigenom, att det
förenar sig med de Nordiska makterna emot Frank-
rike och med fulla händer utgjutit föraktet öfver
detsamma. Man låtsar ett ögonblick som om man:
kände skymfen, och 2 millioner francs vinnas på bör-
sen af lycklige spekulanter. Derefter komma de
nödtvungna köpen, de bedrägliga kontrakterna,
krediterna på hundradetals millioner till följe af
ordonnanser, som göra kartan till ett gäckeri. Straxt
derefter upphör krigsropet. Man stoppar skymfen
i fickan, man räcker fram båda kinderna, man lå
ter den traktat verkställas, som förändrar Europas
gestalt och skall öfyerlemna Turkiet åt de mot oss
allierade makterna, handeln på Levanten åt Eng-
land skall frånrycka oss Algier och utesluta oss:
från nationernas ranglista. Visserligen oroas mi-
nistrarne något genom medvetandet af denna smä-
lek, detta afskyvärda förräderi; de frukta följderna,
de frukta Frankrikes uppvaknande och dess alltför
rättmätiga vrede. För dem är fienden icke på
gränsen, utan i Paris; här sammantränga de 400,000
man och omge det med citadeller för att förstöra
det, om det försöker röra sig, eller i nödfall kunna
betvinga det genom hunger. De vilja göra Paris
tillsitt Warschau. Så långt ha vi kommit.
Vi ha här visat hvad kamrarna äro, låtom oss
nu se till hvad förvedsningen är. Hvad hon är?
De previligierade intressenas organisation, ett o-
fantligt system att utsuga hela landet till fördel
för rikedomens feodalism. Utan att på minsta sätt
bekymra sig om det allmännas väl, utan plan och
utan följd, uppbygger och nedrifver hon allt efter
de serskilda impulser, dem hon erhåller af mono-
polie-männen, hvilka figurera som statsmän. Allt
uppoffras åt dem; dem tillkomma samhällets förde-
lar; bördorna falla på andra. Det finnes i Europa
intet civiliseradt folk, som icke i förhållande till
sina hjelpkällor, gått oss förbi i fråga om sådana
materiella förbättringar, som man har vetenskaper-
nas framsteg att täcka för. Vi äro nästan ännu
utan jernvägar, vår sjöfart är klen och vår handel
saknar marknadsplatser: talrika bankrutter vittna
om dess fruktansvärda förföll; flera af våra sköna-
ste fabriksgrenar uttorka. Lyon äger numera blott
en skugga af lif: den inhemska sockertillyerknin-
gen hotas med undergång; åkerbruket lider af ett;
inre fel som skall ruinera det. Ett enda medel-!
måttigt år medför dyrhet och ett dåligt skall ofel-:
bart vålla hungersnöd. De vinodlande trakterna !
höja ett nödrop; man har inga hästar till kriget;
man måste köpa dem i utlandet, som endast lem-
Dir oss de sämsta. Hornboskapen aftager till den
grad, att tre fjerdedelar af invänarne måste afsäga
sig njutningen af kött. Vi närma oss skyndsamt
eit tillstånd, som i al!n delar liknar Irlands, och man
tyckes ännu alls icke tänka derpå. Hvad bry sig
också plantage-egarne om negrernes lidande, om
det endast finnes negrer i öfverflöd, och de icke:
behöfva betala dem? j
Om vi från förvaltningen öfvergå till !acskipnin-
gen, så är den bild, som visar sig för oss, ännu
dystrare. Emedan juryn är upphäfd just för de:
fall der hon som bäst behöfdes, så är det förnäm-
sta af alla samhällsband slitet och rättvisan sjelf,
eller hvad man så kallar, har blifvit ett förtryck.
Tyranniet gör henne till ett så mycket farligare
vapen, som hon under en helig slöja träffar sina
offer. Det är för öfrigt icke första gången i verl-
den detta händer; sådant var alltid ett karakteri-
stiskt kännemärke på menniskoslägtets ohyggligaste
epoker. Låtom oss ännu en gång höra Montes-
quieu: Det ges,, säger han, aintet grymmare ty-
ranni än det, som utöfvas i lagarnas skugga
under skenet af rättvisa, om man så till sägandes,
dränker de olyckliga på sjelfva den planka de räd-
dat sig, och som en tyrann aldrig saknar verktyg,
så fann Tiberius alltid domare, beredde att fålla
så mänga personer det föll honom in att misstän-
ka. Under republikens tid dömde Senaten, hvyvil-
ken som korporation ej befattade sig med enskil-
des angelägenheter, enliset en delecation af folket.
ba-
RA AS AR Kd AR AA AL AR