2 vw ningen om handtverkarnes trefnad fordum, och huruledes de efter välförrättadt arbete smöttes: på något Nobis,, för att sammanspråkas vid ett glas, äro af den sorten, att den enes uppgift, angående denna försvunna lycksalighet är så god som den andres. Min erfarenhet är, att i de icke få städer, jag sedan många år tillbaka känner, lefde handtverkarn mycket sämre fordom, än nu. Jag vet småstäder, der handtverkarne för en 30 a 40 år tillbaka åto hafrebröd, liksom! bönderna, och på aftonqvisten skickade en lärgosse efter en kanna dricka, ett sexörsljus och några sillar. Visserligen fanns en och annan ! astenrik garfvare eller färgare, som egde två! eller tre trähus, och åkte i chäskärra med rem-. eller fjedersäte; men dessa kaxar hade gemen-: ligen börjat med att lefva mycket tarfligt och fortsatte detta lefnadssätt af vana och hushållsanda, sen de blifvit rika. Deras lärlingar gingo barfota och trasiga, liksom de andras, körde gödsel och togo upp potates, liksom de andras; smutsiga voro de alltid; men om detta kom af egen drift eller deraf, att de, såsom på många ställen ännu i hufvudstaden, voro förbudne att tvätta sig på söcknedagar, kan jag icke säga. Det enda nobis då för tiden var krogen, men jag måste tillägga, att de, som besökte denna, räknades till drinkare och förstörda menniskor; de öfrige visste alls icke om något nobis, utan rökte sin pipa hemma. Hvad småstäderna, d. v. s. de flesta Sverges städer, angär, så åberopar, jag alla äldre deras invånares villtnesbörd derom, att det är först i sednare tider, som nobis och! källargång blifvit införde. Beträffande nobis för: de stora städerna, så bestod detta i fordna dagar uti herbergen. Hur der gick till, har jag. mig bekant, icke af romaner eller dikter, utan af de mest prosaiska och trovärdiga handlingar, nämligen gamla lådeböcker, eller protokoller vid skråens embetssammankomster. Deraf ser jag, att man på dåtidens nobis mest förtärde det öl (bränvin följde väl ock med) och den kost, som samlades genom böter eller de i skrået påbjudna täta trakteringar. Embetets förhandlingar tala om dessa ungefär så här: N. N. ålades böta en half tunna öl till förtäring, för det han utslagit en kanna öl; N. N. d:o d:o, för det han utslagit två tänder; N. N. d:o en tunna, för det han kallat mästersvennen N. N. för fuskare, 0. s. Vv. — Jag har dessa handlingar ej nu till hands, men erbjuder mig att vid tillfälle anföra verba formalia. Alla hafva en stor benägenhet att anse forntiden förträffligare än den närvarande, och isynnerhet förledes man lätt att från sin egen trefnad och belåtenhet under barndomen och ungdomen sluta, att hela verlden då var treflig och belåten. Sjeifva dagakarlens son påminner sig med nöje den tid, då han utan vidare omsorg gick till fars och mors bord eller bänk och alltid fick af det bästa der vankades; för alla de gånger han dagen om gråtit efter födan, mins han blott hur godt det smakade, när den ändtligen om aftonen infann sig. Hur har icke verlden iörändrat sig medan han sjelf vext upp till dagakarl? Der kommer han hem kallsvettig och förbråkad, mottagen af ungarnes skrik, och väntar med ångest att hustrun skall infinna sig och tilläfventyrs medföra en kaka och en sill för att stilla det. Icke alt undra öfver om han tycker, att dagakarlens lott är tung och svår nu, i jemförelse med hvad den var i hans barndom. Men man behöfver ic.e fly till eti dylikt tro och menande för jemföreisen melian förr och nui afseende på handtverkarnes belägenhet. TIivem är del som i städer, der fabriker och handtverkerierne kunna räknas till hufvudnäring, bygger de flesta och största husen? Handtverkare och fabrikanter; denna kapitalstyrka mållte väl ej bevisa en belryckt ställning. Är afståndet mellan handtverkarn och excellensen eller den större possesionaten lika stort nu, som i fordna dagar? Hvar och en, som har någon kunskap i historien, svarar härtill nej. De flesta högre embetsmän nu för tiden måste lefva lika, om ej mera sparsamt, än en förmögen handtverkare, derest det skall bära sig. Såg man väl förr sisom nupå auktionen efter en handtverkare tre till fyra täckta vagnar, äfven af den kostbaraste sorten, utom öppna kalecher, giggar och chäsar? Hade handtverkarne sina golf betäckta med mattor, hvaraf en enda stundom i värde motsvarar en icke så liten hemmansdel? Jag gläder mig, liksom författaren öfver, att handtverkaren sålunda i lefnadssätt kunnat närma sig till samhällets högsta klasser, men jag kan icke deraf draga den slutsats, att hans välstånd gått nerföre; jag kommer tvärtom till den slutsats, att slöjdidkarens I välstånd, 1 jemförelse med jordegarens öfver allt Istigit. Ett tecken dertill röjer sig äfven deri, att landsbygdens jord till en betydlig del nu är intecknad för kapitaler, som till icke ringa belopp tillhöra städerna och blifvit samlade genom slöjd, så väl som genom handel. Den andra punkten, hvari jag icke delar författarens åsigt, är den, att jag icke anser fabrikerna komma att uttränga de egentliga handt verkerierna. Med handtverkeri förstår jag den I slöjd, som fordrar handarbete, hvilket är händelsen med de flesta skråhandtverk. Dessa, såsom skrädderi, skomakeri, glasmästeri etc., hafva icke! 1 länder, der arbetsfrihet existerar, öfvergått till fabriker och lära ej heller göra det i Sverige. Kallar man åter det fabrik, som drifves medelst en KN mm oo 1 2