dan. j (Forts. följer.) ga a en NARINGSFRIHETEN OCH SKRÅVÄSENDET. Läsaren torde erinra sig några artiklar, som nyligen stått att läsa i detta blad, under titel: Lönar det mödan att tvista om skråväsendet? Ibland andra omständigheter, som der vidrördes, utgingo vi i ett af våra räsonnemang från ett antagande af den ofta framställda salsen, att handt verkarnes belägenhet i en del städer på sednare tider försämrat sig och vi uttryckte vår mening buru, under en sådan förutsättning, handtverkerierna sjelfva skulle vända sig till fördel den ny: are tidens riktning, som kunde hafva förorsaka denna ställning derigenom, att machinerierna cller fabriksväsendet börjat spela en allt större roll i industrien. En läsare af vårt blad har upp: tagit till besvarande denna del i artikeln, och insändt sina erinringar deröfver till Redaktionen Oaktadt det lätt skulle kunna visas, att Insän daren tagit vårt uttryck om handtverkeriernas förfall alltför vidsträckt och att vi i sjelfva ver ket icke äro af så olika tankar med honom son han förmenar, finne vi likväl hans anmärkninga! och upplysningar, i anledning deraf, så sanna träffande, lättfattliga och lärorika, att vi återgifv: dem med ett verkligt nöje, som vi äro öfverty gade äfven skall delas af allmänheten. Artikelr lyder sålunda: Till Aftonbladets Redaktion, med anledning a artiklarne: cLönar det mödan alt tvista om skråväsendet? Med mycket nöje har jag och många med mig genomläsit de i Aftonbladet, numrorne 218, 242 och 246, förekommande artiklarne, angående skråväsendet. Jag instämmer i hufvudsaken hel och hållet med Författarn. Men jag hyser betänk ligheter vid vissa af detaljerne, och då jag alltic erfarit, att Tit. hållit sitt blad öppet för diskussic nen, så snart den röjt en afsigt att icke förkättra utan att få fram sanningen, gör jag mig nästar förvissad, att Til. icke lärer vägra en plats fö: dessa få anmärkningar. Det förefaller mig, som Författaren, för alt vinna ett desto benägnare öra hos skravännerna velat gå deras önskningar i förväg, genom at beklaga dem och gifva dem rätt i vissa af dera med förkärlek omtuggade uppgifter. Om jag ick Lä misstagit mig i denna förmodan, måste jag vis serligen medgifva det rätta i Författarens hand lingssätt, att icke onödigtvis stöta menniskor: fördomar, eller börja med att motsäga den, hvil ken man vill förmå att höra, för att kunna öf vertygas; men då jag erfarit, att hvarje eftergif mot skråfördomarne endast tjenat att än mer ök: deras orimliga anspråk, och då jag dessutom ä fullkomligt öfvertygad, att man alls icke ha någon areson att vänta af skråen, eller af dem som begagna dessa för politiska afsigters elle enskilda fördelars vinnande; så tror jag det var: bäst, att icke se igenom finger med något orik tigt föregifvande, utan säga saken rent ut son den är, på det alt, om skråen än må regera verkligheten, de likväl måtte hafva förlorat väl det inom opinionen. I denna tro tar jag mig friheten bestrida föl jande trenne punkter, som Författaren medgifvit nämligen: att handtverkarnes belägenhet är sämr nu, än fordom; att handtverkerierne innan kor skola utträngas af fabrikerna, samt alt vissa stä der möjligen skulle kunna förlora något på skrå ens upphörande cliler arbetsfrihets införande. Offentliga uppgifter förmäla platt intet derom att handtverkarnes belägenhet skulle hafva blifvi sämre nu, än fordom. Tvertom finner man, all så långt vår riksdagstustoria går tillbaka, hafv: städernas borgerskap i fordna tider fört en Gud jemmerlig klagan öfver intrång, öfver städerna näringslöshet och fullkomliga undergång. Dett har gått så långt, att Regeringen på mångahand sätt gjort landet skattskyldigt under städerna På sednare tider, och ehuru landsbygden all mer och mer blifvit löst ur städernas ok, ha skriket något afstadnat, och om icke skråen hel nyligen åter hade fått en raptus af sitt gamla raseri att uppäta hvarandra, och om icke vissa poli tiska ställningar och förhållanden infört brukhke att uppvakta Konungen med deputationer, s skulle skriket nu hafva temligen afstadnat. Sed naste officiella uppgifter förmäla, att värdet a handtverkeriernas produkter, så vidt detta kun nat utrönas, stigit, att mästarnes antal afiagi men arbetarnes deremot i en vida större proppar tion tilltagi!l. Hvar mästare har således nu fler arbetare, än förr, och delta talar icke om fattir dom. Så, som det uppgifves, måste det ock föl hålla sig; ty det hör till skråverket, alt mi starne i hvar stad utestänga de nya idkarce, sol ville sätta sig ned: mästarne måste alltså blifv få och gesällerne Min3a och fattiga. Att dess sednare verklioen äro Många och fattiga, det upr