revolution! ÖOeh si! det var hkväl alltsamman en enda, mångflätad, och derigenom kolossal sanning! N. N. — Underrden allmanN entbusiasm, som me skäl visat sig för Belgiska violinisten Hr Prume kunna vi likväl icke förbigå en anMan högst intres sant musikalisk tilldragelse sistlidne .horsdags af ton, då den bekante kammarmusikus Hr Lemminj lät höra sig på en soir å Frimurarelogen, i 2! samling af nästan odeladt musikaliskt bildade åhörare. Det var för denna samling en verklig! högtidlig njutning, att finna sin egen enthusiasm för det sköna delad och uttryckt med den värma, som endast tillkommer det utmärkta snillet att uppväcka. Man stannade i villrådighet om priset skulle tiilldömas honom såsom violonist, guitarr-spelare eller kompositör. Onekligt är Hr Lemming sin tids första virtuos på guitarr, ett föga tacksamt instrument äfven i det afseende, att så få öfvervunnit dess svårigher, att för den ypperligare talenten knappt erbjudes rivaler. Utan att ingå i någon detaillerad examen af Hr Lemmings föredrag, vill man blott göra en anmärkning. neml. att Stockholms amateurer oaktadt de så nyligen af Hr Prumes utmärkta talent rönt all den tillfredsställelse, konstens älskare så lifligt förstå att värdera, icke dess mindre funno sig så öfverraskade af Hr Lemmings föredrag och hans komponerade sång för flerstämmiga röster, att de icke allenast med högljudda och upprepade bifallsrop tydligen tillkännagåfvo med hvilken extase de gjorde honom rättvisa, utan åfven på sina egna och frånyarande vänners vägnar tydligen önskade. det Hr Lemming ännu en gång under sitt korta vistande i hufvudstaden, ville skänka dess invånare och sanna musikälskare en dylik afton — så mycket mer, som hans lika förträfligt komponerade, som af dervarande amateurer exeqverade sång, genom Hr Lemmings bortresa, till äfventyrs ej mera erbödes. En af åhörarne bar återgifvit det lifliga intrycket af denna afton uti följande nätta versar, som blifvit lill Redaktionen insände, och för hvilka vi med nöje lemna ett rum! TILL LEMMING. Om hösten på pilsnabba luftiga vingar Den jlsklige nordiske sångfågeln svingar Till drufvornas land, till orangernes hem; Men snart gror en sippa och vårsolen glöder — Då vänder han längtande åter från söder Till skogväxta fjällar — der är ju hans hem. — Så gjorde pu äfven, du son utaf Norden ! Du ofta kringsvärmat den fremmande jorden , Men återvändt dock till din älskade nord, Per nya och glada förhoppningar knoppas För att — dine landsmän med glädje det hoppas — Nu lefva och dö på din fädernrejord. Fast son utaf Dana, du är dock vår broder, Ty Scandia är vår gemensamma meder — O! derföre be vi dig ännu en gång, Oss låta de smältande tonerna höra Som tjuste vårt hjerta, som smekte vårt öra, Ty skilsmässans dag blir ju sedan så lång. VICTOR X. kr TR