Prosten Berfin ansaåg, då hela det Stand, hvar-
till han här reserverat sig, detta Utskotts foster
redan vid första framträdandet vara en förkastad
varelse. Det låge i sakens natur, att en hvar, som
uppgör ett förslag, antager det nödvändiga behof-
vet; så Vore äfven förhållandet här. Ordet ratio-
nel, som Utskottet begagnar, visste Tal. ej, huru
han skulle öfversätta. Vore det detsamma som för-
nuftig, så protesterade han deremot; ty förnuftigt
vore ingalunda förslaget. När man vill förbättra,
bör man först göra sig reda för hvad som är
bristfälligt. Atskilliga medborgares uteslutande
från nu varande representationen, och ett första Stånds
bestående af sjelfskrifna ledamöter, churu många
af dem äfven kunde sägas vara representerade, :
skulle väl vara orsakerna till klagemålen och den
önskade ombildningen.
Men dessa brister kunde afhjelpas utan att ra-!
dikalt förstöra det gamla. Bessutom fann sig Tal.
förvånad öfver den konklusion, hvartill Utskottet
efter sina raisopnementer kommer, eller att enkam-
marsystemet passar bäst. Detta fann Tal. deremot
alls icke. Skulle dock kunna hero af reglemente-
randet, om derigenom brister kunde undanrödjas..
Men ungdom och visdom följas ej åt. Valrättighe-
ten borde ej börja förrän vid 235 år, och rättighet
att representera vid 30. Slutligen anmärkte Tal,
att, med antagande af föreslagna valcensus, i det
pastorat han sköter, skulle inträffa det egna, att
pastor och klockare vore de enda valberättigade, och :
att således, då de röstat på hvarandra, och pastor:
har större rösteantal än klockaren, denne sednare
blefve valman.
Kommniister Dahloren förenade sig till alla de-:
lar i de loford, som tillfalla förslaget, af håde fö-
regående och efterföljande Talare. Derpå gjorde
Tal. en ganska artig politisk bekännelse, som var
så på djupet gående, att den uppsökte samhället i:
dess uppkomst, följde detsamma under dess ut-!
veckling, och förklarade orsakerna till båda. Sam-;
hället hade framträdt af en inre nödvändighet, el-
ler den summa, som utvecklar sig ur de inre la
garue för menniskans lif; och staten vore således!
mensklighetens egen utvecklingsprocess, hvars mål
är evig Tycksalighet. I denna utvecklingsprocess
hade menniskan upplefvat tvenne perioder, inbill-
ningskraftens, eller barndomens, känslans eller ung-
domens, och vore nu i den tredje, förståndets, el-:
ler åtminstone vid öfvergången till densamma.
Man har nu vaknat Ur drömmen; man ser sig om-
kring och reflekterar öfver företeelserna. En följd
häraf vore gifven, nemligen att de gamla företrä-
desrättieheterna af börd skola falla, och nya för-
hållanden träda i dagen.
Redan nå dessa åstgter till samhällenas höjder,
och nedanför dessa står en allmoge, som alltmer
skall utveckla sig; och vore det väl, att hos den kan :
finnas rekreation, när krafterna afdomna på högre
ort. Tal. medgaf riktigheten af Utskottets förfaran-
den, om också icke allt kunde gillas. Det sednare
gällde synnerligast individens rätt framför det hela.
Det gemensampia intresset vore någ onting vida hö-!.
ere; och till delaktighet i statsangel: ägenheterna vore
ej hyem som helst berättigad, som ej dertill vore!
qvalificerad. Man är nemligen ej menniska, för det
man går på två ben, ej heller kristen, för det man
fått vatten på sig. Ett visst mått af kunskap och:
sann bildning och karakters-utveckling vore det en-!
da, som kunde berättiga till sådant deltagande. Ut-!
sko tet hade frångått sin i början fattade princip. j
Skall man nu göra massan till lagstiftare, så sätter
sig det stora förståndet till styret, och emstörtning
blir följden. Tal. trodde derföre, att de fyra Stån-
den böra bibehållas, men med visst antal af hvar-
dera och fria val, samt ett tillkommet femte Ständ,.
hvilka sedan, genom val, eller huru som helst, in
tvenne kamrar fördelade, skulle fylla behofvet. -
RE EE RR se RR SAIT EEEROR RÅ
Prosten Nibelius ansåg a afseende böra fästas, ej; 1
blott på det teoretiska, utan äfven det för landet! j
mest lämpliga, mest praktiska. Klass-val böra der-4
före bibehållas och delaktighet gifvas åt dem, som
ej äro representerade; representanterna fördelas i,
tvenne kamrar, som, för bibehållande af lugn och: i
ordning, ej böra vara för talrika. Den iedre kun-;
de bestå af 160 ledamöter, den öfre af 80. Af Ile!
damöternna i den nedre kammaren välja BondeStån-
det !.:del eller de 40, Adeln 530, Prester 30, Bor-
gare 530 och Ståndspersonnr 30, hvarvid cbserveras,
att bland Presterna Komminister skulle hafva :Vs:dels :
röst emot Pastor.
Af den öfre kammarens ledamöter väljer Konun-.
gen 20, och af samtlige Ståndens Elektorer borde!
de öfrige 60 väljas. För att kunna vara valbar till
denna kammare fordrades att hafva uppnått en å! ider
af 40 år, och bivistat tYenne Riksdagar.;
Biskop Hedren ansåg Staten vara den affatna
bilden af ren mensklighet. Hvad nu anginge den I
föreslagna representatiors- -ombildningen, så vore för- N
sta frågan den, om ett verkligt behof förefunnes.
Allmänna ropet, celler prat: st, vore väl ett obestrid-
ligt factum, men cn grundligare anledning, än den, l
som fästat sig vid det flyktiga. som spelar på ytan,
hade dock bort förväntas. Raskhbeten i Utskottets
förfarande var bäde oväntad och motbjudande. In-
gen konstitution vore en frukt af politiska teorier, I
utan bade utbildat sig ur folkets lif. Utskottets för-S
slag saknade både sammanhang och grund. Att ci- i
tera från andra länder vore ej nog, för att bevisa I
oduelicheten af det i Sverge varande. Konstitution !
vore nemiligen ej något annat, än ett under en viss
tid stillastående moment af ett folks utveckling. En !
sådan måste, för att äga varaktighet, hafva sin grund )
i stora, vwvigtiea händgelser och revolutioner; och!
der dessa infunnit sig, behöfdes ingen annan grund,
inga andra skäl. Tal ville ej motsätta sig all om-;
bildning af grundlagen, som väl kunde behöfva den; t
men att till roten cmkullkasta hela trädet vore för- 1
derfliget. Man hade sagt, avt samhället ej är annat, !:
än ett tillfälligt aggrerat af personer, som förenat , (
sig för pc sonliga ändamål: men med antagande deraf 1
vore all gemensamhet omöjli nej, samhället är K
(
1
J
kyrkan och dess konstitution är religion. Att sam-
höllet vore ett aggregat af personer, bet (yder incen-.
ting annat, än att j samhället kunna upptagas per-
soner. Intet samhälle hade någonsin ägt en ratio-
ne! konstitution. i
För öfrigt hade man.i alla tider och på olika sätt I
at om stotens uppkomst och sökt bevisa den, men
ja med lika liten framgårg. Det sökra är imed-
att ;niskorna nu lefva i samhälle, hvartill i
vumsänsee, cemensamhet i bestyr och i