mötes, om Hans Maj:t fått följa den böjelse af sitt naturligen goda hjerta och generositet, som är en af hans oförnekliga egenskaper; efter allt detta kan man knappt begripa, hvad det är, som nu åter skulle hafva tillintetgjort hoppet på sådana åtgärder, som kunde återställa förtroendet mellan folket och styrelsen. Vid närmare betraktande är det likväl icke alldeles ogörligt, att finna en ledtråd uti denna labyrinth. Lika gifvet som det är, att Konungens sanna fördel och intresse icke kan vara något annat, än att befinna sig i största möjliga harmoni med allmänna tänkesättet hos nationen och Ständernas majoritet, lika bekant är äfven, att ett koteri finnes, som framför allt fruktar, att få skåda denna nya, föryngrade sida af samhällsskicket. Detta koteri består naturligtvis i första rummet af dem, som stått eller nu stå på upphöjelsernas trappa, egentligen i följd af börd och relationer, och som vore förvissade, att under ett annat system antingen för alltid nödgas stanna på de platser, dit de höra i följd af sin inre förmåga och egenskaper, eller åtminstone i alla händelser fingo flera medtäflare till befordringar; dels öfver hufvud af alla dem, som af intresse eller tradition älska statslyx och sinekurer och befara att en inskränkmng deruti kunde komma 1 fråga. Hos dem är naturligtvis motståndet mot allmänna opinionens anspråk icke annat än en instinkt att vaka för egen fördel. Redan en och annan militär eller kammarherre t. ex., som nu i sitt blotta namn eller sin beröring med hofvet kan tro sig ega en anledning alt falka på en Landshöfdingsplats i framtiden, med hvilken farhåga måste de icke betrakta gryningen af ett tidskifte, under hvilket antingen äfven lägre ofrälse tjenstemän blott genom talang och kunskaper kunde en dag komma och stiga dem i vägen, eller då det åtminstone för en sådan upphöjelse fordrades, att såsom representant hafva visat någon mer än vanlig förmåga och -sakkännedom. Det ligger kanske vida mera än man tror, i nyssnämnde instinktlikal fruktan, som bördens eller gunstens barn sålunda hysa för de förvärfvade egenskaperna och öfver hufvud förden civila tjensteMannabanans återförsättandei den rang, som vid beräkningen af meriter ovilkorligen borde tillhöra densamma framför hofvets eller de militära egenskapernas anspråk. Om nu en mängd personer finnas i den kathegori, som vi här beskrifvit, så ser läsaren äfven klart, att koteriets kända eller okända medlemmar, såväl koryfeer som drabanter, af öfverenskommelse eller sympathi skola strida såsom pro aris et focis i synnerhet emot reformvän) nernas första och lättast tillfredsställdaönskningar: att konungen måtte omgifva sig i sin råd-; kammare med män af en annan färg än den gamla styrelsepersonalens, hvilken hade det märk-: värdiga ödet, att inom sjelfva Riddarhuset vid: debatten om dechargebetänkandet vara så öf-. vergifven, att den icke fann en enda försvarare: utom ledamöterne sjelfva, en slägtinge till en af dem och en postmästare, som några dagar der-; efter dömdes af med tjensten för en balans. Men sin egen sak eller den styrelseriktning som , man betecknar med systemeto, kän koteriet icke nu mer än förut försvara; det är då klart! att det skall i stället välja den lättare taktiken att söka skrika ned sina motståndares personer, i synnerhet hvar och en, som kunde komma i: fråga till förtroendet att kallas i konungens råd,: såvida han förut uppträdt i någon opposition mot ; det gamla och ruttna. MHäraf allt det smutsiga; bandhundsovett, alla de öknamn och skällsord,! som några hyrda skriblerer, hvilka till en del icke j ens våga att framträda med sina namn, ehuru; högst obetydliga dessa i sig sjelfva torde vara, i Minerva och Svenska Biet utösa emot män, som! i det allmänna åtnjuta den enhälligaste aktning och förtroende, både för sin karakter och förmåga, ådagalagd i det enskildta som i det offentliga lifvet. De veta väl, de uslingarne som söka nedsmutsa dem, att de derigenom endast göra sig sjelfva vida föraktligare i hela den tänkande allmänhetens ögon. Men se — de ana eller frukta, att det finnes någon, hvars tänkesätt kanske står och väger, huruvida han icke må åtminstone göra ett försök att efterkomma majoritetens önskningar; deras intresse är framför allt att söka förekomma detta, och att hålla denna personlighet så belägrad med skriket, att dess tvekan skall gifva :rum för en återgång och för glömska af allt hvad under tiden passerat. Lägger man nu detta tillsammans med det slags ofördelaktiga ställning, som alltid ligger deri för en vilja, om än aldrig så gemensam, att helt och hållet bero af enannans benägenhet för alt kunna något uträtta, och det intryck af ett slags maktlöshet, som detta åstadkommer, så har man temligen nyckeln till den tafla, som nu för tillfället erbjuder sig. För sådana fall är dock en regel att iakttaga för allmänna tänkesättet: hopp, tålamod och ihärdighet. — EVE — Någon utgång på representationsfrågan blef sistlidne gårdag hvarken på Riddarhuset eller hos Presteståndet, utan kommer detta ämne att fortRe enn