Dulcamara var en trollkarl, han! 0, O.
(SEEN NIT MOTA TURNERA AERSN
Ett profstycke utifrån på den verkligt frian
Pressen.
Uti London har nyligen passera! en räll kuriös
händelse, med afseende på den periodiska pres-
sen. Bland de sökande till Lordmayors-ljensten
i London (ungefär motsvarande Öfverståthållare-
befattningen, med den skilnad, att Lordmayorr
väljes och ombytes hvartår) var nemligen en Al-
derman Harmer. Han hade många röster för
sig, men hans motståndare läto uppsätta en skrift
hvarå de förskaffade sig ett ansenligt antal un-
derskrifter, och som innehöll en prolest mot hans
väljande på den grund, att han vore erkänd e-
gare till tidningen Weekly dispatch, hvilken de
ansågo såsom ett ohägn af det fruktansvärdaste
slag, såsom den der ohböljdt uppträdde mot all
styrelse och religion och öppet yrkade anarki och
förvirring. Men Aldermannen var icke den, som
blef förlägen. Han förklarade nemligen, att han
för sin egen räkning vore af alldeles motsatta
tänkesätt med dem, som predikades i hans tid-
ning; han vore nemligen sjelf en god Tory oah
konservativ. Hvad tidningen beträtfade, så erkän-
de har väl en del af anklagelserna emot den-
samma, men tillade, alt den endast utgafs aför
att gifva ämnen åt den fria diskussionenn. Tid-
ningen Specltator gör vid berättelsen härom den
bitande anmärkningen, att de goda borgare, som
blifvit alldeles yra i hufvudet af denna förklaring
och ej kunna förstå, huru en så förträfflig Tory
och vän af det gamla kan hafva en tidning, som
predikar anarkien, synas förgäta, att Engelsmän-
nen äro en krämarenation, och Aldermannen
blott följt den ganska vanliga plägseden, att hål-
la en sorts vara till salu och en annan bättre
för sitt enskilda bruk.
Man måste imedlertid tillstå, att om någonsin
destruktiva satser predikats, så har det skett i
den ifrågavarande tidningen, och det är ett stort
bevis på tryckfriheten, att pressens egen mot-
vigt genom andra organer är tillräcklig att mot-
väga inflytelsen deraf. Tcke blott Englands kon-
stitution utan äfven sjelfva ehristendomen fördö-
mas och hånas deri alldeles oförklädt. Några få
utdrag, citerade efter The Times (vi hafve ej sjelf-
va Dispatch), torde kunna gifva ett begrepp här-
om. Kan ett sådant språk finna sympathier i
landet, så måste det gamla Storbrittannien stå
temmeligen nära en revolution.
Det är ett dåligt råd åt Drottningen, att bedja
henne appellera till folkets sunda förnuft; ty, om fol-
ket lydde sitt sunda förnuft, skulle en thron icke
existera i detta land, tre månader längre.
Konungamaktens abstrakta, omåttliga, absurdi-
tet kan icke längre döljas för det allmänna. Att
göra konungamakten respekterad än längre, kan icke
kommå i fråga; men för att ännu någon tid göra
den dräglig, måste alla dessa skatter genast af-
skaffas.
Det är en komplett galenskap att tro, det den
Brittiska konstitutionens absurda grundsatser längre
kunna utföras, om de någonsin varit ämnade der-
till. Idten om de tre oberoende, jemlika och stri-
diga grenarne i lagstiftningen, är alldeles galen.
I alla länder är konungamakten detsamma — en
massa af dumhet, falskhet och bedrägeri, underhål-
len med ofantlig kostnad, till folkets både missnöje
och skada. sa
Vi hafva alltid påstått, att insurrektion eller upp-
ror är en folkets oskiljaktiga rätt. Motstånd, äfven
beväpnadt, mot makten måste vara en medborgares
första och heligaste pligt: det är dock ett förtvifladt
medel, och bör aldrig tillgripas utan visshet om
framgång.
aProtestantism, katolicism, Muhamedanism, cHer
hvad slags ism som helst, är blott en term, som
ständigt upprepas, för att lätta intrycken på sinne-
na, hvilka uttryck alltid gå ut på att komma åt bröst-
fickorna.p
Under alla de omhvälfningar, som tiderna verkat
i gudaläran, hafva de kristne alltid befunnit sig bland
de mest osedliga af alla menskliga varelser. Sed-
ligheten tilltager, ju mer man aflägsnar sig från de
kristna, och nalkas de Muhamedanska länderna. En