på sistnämnde opera; hvad som i Lärleksdryc-
ken är mest bevändt med, är just några remi-
niscenser från Lucie,, det öfriga är icke stort
annat än vatten och trivialiteter, hvarmed des-
sa reminiscenser blifvit uppspädda, för att brin-
sa mixturen till erforderligt kann- eller stop-
mått; det är ett sqvalp, deri vissa små godhe-
ter endast sparsamt hoppa upp och ner, och
man saknar der den aktningsvärda konsistens,
som är en af operan Lucies) hufvudsakliga
förtjenster. I Lucie, vet man dock hvad man
får till lifs, det är alltigenom någonting red-
bart, fast och af en ren smak, ingenting är der
egentligen dåligt, det är ett ordentligt mål; men
här går man ungefär lika hungrig från bordet,
som. man sätter sig dit.
Allt detta kommer sig af den olyckliga pre-
tentionen, att vilja vara geni på både för- och
eftermiddagen. Jag, mina vänner, författar en-
last före middagen, och J veten alle, att jag
då författar så det heter duga, men ser ni på
aftonqvisten, då nöjer jag mig med att vara en
sanska vanlig menniska, då läser jag Dagbladet,
lägger patience och dricker thevatten. Så bör
det vara. Donizettis Lucie, är utan tvifvel
ett förmiddagsarbete; det har han gjort på all-
leles nykter kaluf och med friska krafter. Men
pkärleksdrycken, är ett efiermiddagsverk, det
har han skolat tåta till, sedan han intagit en
bastant diner och druckit ganska mycket vin;
man ser huru ögonlocken dervid dragit sig till-
hopa för hvarannan minut, och de Lammer-
moorska förmiddagsidterna hafva oredigt sväf-
vat honom för hufvudet, men det hela har blif-
vit som ni vet.
Fru Gelhbaar, Adina, bar några briljanta num-
ror, der hon får tillfälle att utveckla hela sin
talang i den broderade sången, och gör ett stor-
mande furore. Hr L. Kinmansson är en gan-
ska rolig doktor Duleamara; det är ett bulfo-
neri, som är fullkomligt på sitt ställe i rollen
af en bland bönder och småstadsfolk kringstry-
kande eharlatan; redan hans kostymering är
lråplig och tagen just efter naturen i de Jän-
ler, der det hvimlar af dylika undergörare. I
len scen uti andra akten, der han gör sällska-
pet den stora äran att sjelf sjunga en barcaroll,
ör dem om den Venetianska rådsherren samt
lutligen faller på knä för Adina, motstår han
cke frestelsen att såväl i frågan som spelet nå-
sot för mycket karrikera, men man kan icke
eka att det likväl är rätt roligt och pusserligt.
Skall Kongl. teaterdirektionen göra med sin
kärleksdryckp samma lycka, som Duleamara
ned sin? Det torde få betviflas. Men doktor
Julcamara var en trollkarl, han! 0, O.