blick mot dagen det rubinröda fluidum, inon
nästa minut är den lilla flaskan tom ..-.
I sjelfva verket var det hög tid; ty sergean-
ten, som oförmodadt fatt befallning att bryt:
upp, har gripit sig an alt dessförinnan försök:
en generalstormning mot den sköna Adina
hjerta och . . . har sett sitt hjeltemod krön
med framgång. Nu mera betyder detta fö
Nemorino ingenting, sedan han fått sig till lif:
sin dosis kärleksdryck; Adina må gerna ha gif
vit sergeanten hundra ja, skall hon ju doci
inom tjugofyra timmar, utan att hon ens sjel
vet deraf, eller kan förklara på hvad sätt, hör:
honom, Nemorino, till, med den mest roma:
neska och brinnande kärlek, och han kan en-
dast skratta af hjertans grund, när han betän-
ker hur den granna officern skall stå der vac
kert bedragen och flat och med toma händer
bäst han trodde sig ha gjort just en dråpli;
fångst, . . . hi, hi, hil . . . ho, ho, hol Der
stackars narrade sergeanten! Och den hård:
sköna sedan! Hi, hi, hi!
Ett dunderslag för Nemorino är visserliger
den underrättelsen, att sergeanten erhållit Adi
nos löfte om trolofning och bröllop ännu sam:
ma afton, det vill säga ett stycke inan de fyr:
och tjugu timmarna. Men äfven här komme
den store doktor Duleamara med hjelp i nöden
Man behöfver endast taga en dosis till, och
verkan skall infinna sig redan inom halfva ti-
den. Nemorino, som icke för tillfället är stadd
vid kassa, tager det förtviflade beslutet att Ilå-
ta värfva sig till soldat af sin egen rival, endast
för all få de nödiga penningarna till ytterliga-
re en flaska af den mirakulösa kärleksdrycken.
Så långt går en sann och upphöjd kärlek!
Imedlertid ser det verkligen ut, som mixtu-
ren skulle börja på långt håll operera. Byg-
dens alla tärnor trängas kring Nemorino med
en alldeles ovanlig uppmärksamhet, man klap-
par honom på axeln, man rycker honom i
armen, och hvaren vill ha första dansen med
honom vid qvällens landtliga bal. Bravo, bra-
vissimo! — småler Nemorino för sig sjelf och
stryker sig förnöjligt om hakan, — der ha vi
det, der ha vi det! hurra för doktor Dulcama-
ra!; Ja sjelfva den sköna Adina röjer sedan
några ögonblick för den hederliga gossen en
viss benägenhet och mjukhet, hvaraf han al-
drig tillförene egt alt tillräkna sig det ringaste
spår; jag vet nu icke precist, om det kommer
sig af den dubbla satsen af Dulcamaras under-
görande droppar, eller af den icke ovanliga om-
ständigheten, att liknöjdhet eller kallsinnighet,
vare sig tillgjord eller ej, förmår på en skön-
hets hjerta, hvad tusende suckar icke uträtltat,
men synbarligt är, att den lilla mamselten kom-
mit att betrakta Nemorino som en helt annan
karl, sedan han icke mer ligger jemnt för hen-
nes fölter som en tiggande slaf; och . . . -
Och detta är första handvändningen. I den
andra får hon erfara, hurusom Nemorino tagit
värfning till soldat, och hennes hjerta ville bri-
sta vid den tankan, att hon skall ha drifvit den
beskedlige gossen till ett så förtvifladt beslut;
i den tredje kommer hon öfverens med sig sjelf,
att det ändå måtte vara en knäfveln så dura-
bel kärlek, som kan leda en till någonting så-
dant, och hon ger helt simpelt sin sergeant på
båten, endast några minuter innan nolarien är
färdig att förrätta hennes vigsel med den först-
utkorade.
Nemorino har nu kommit med hufvudet rakt
under takrännan för all lyckas hällregn, ty idet-
samma erhåller han den lugnande tidningen att
en gammal onkel, som länge legat i dödens käf-
tar i staden, ändtligen saligen afsomnat, och
lemnat honom en förmögenhet, som gör honom
till den rikaste unga man i hela vida trakten.
Man skulle måhända gissa, att flickorna haft på
förhand, på sqvallervägen, någon hum om detta
och ett sådant varit orsaken, hvarför man nyss
så ofantligt gerna ville ha första dansen med
Hr Nemorino, men man bör verkligen icke tro
unga och vackra flickor om dylika bakhållstan-
kar. För öfrigt ger doktor Dulcamara saken
en helt annan vändning i det han tager hela
verlden till vittne, att hans droppar icke blott
skänka kärlek utan på köpet guld och gods.
Detta låter vida troligare.
Den store doktor Dulcamara begifver sig med
späckad börs till en annan marknad. Hvad
sergeanten beträffar, så tröstar han sig, liksom
Björn i Frithiofs saga, med att
verlden tyvärr är af qvinnor full,
mister du en, stå dig tusende åter.,
Hvad tyckes er om hela denna historien?
en kunde vara bättre, utan tvifvel, men man
får i operor äfven nöja sig med sämre. Den
innehåller fiera rätt burleska situationer, och
jag vet icke hvad det är för ondt i att hjert-
ligt skratta deråt; de lyriska partierna utmärka
sig dessutom här och der genom en viss poe-
tisk tournure, och öfversättningen eger förtjen-
sten af alt ha bevarat densamma genom ett
mera vårdad och ledigt språk, än man van-
ligtvis finner i dylikt teaterkram. Men hvad
som är litet dumt, — jag kan omöjligen hjel-
pa det, — är att imaginera en kärleksdryck,
som skall förtäras af en och göra verkan hos
en annan; det der öfvergår sannerligen allt hvad
trollkorst heter.
Såsom stycket är en musikpjes, är det väl
billigt, att jag äfven nämner några ord om mu-
siken. Den motsvarar icke de förväntningar