mått bilda en konstitutionell styrelse! Denna har
varit reaktionär till en grad, som väckt folkets
yttersta bekymmer. Detta har så vidt valet va-
rit fritt, sändt fyrdelniogen de bästa män det
ägor; men vi fråga dem: om de icke misströ-
sta om resultaterna af sina bästa bamödanden,
om de ieke frukta, ja snart sagdt med visshet
förutse, att då de vändt ryggen till hufvudsta-
den, så äro de glömde af dem som skulle taga
råd och efterrättelse af deras önskningar och
föreskrifter? Huru kan man då väl föreställa
sig, att Svenska folket sammangrott, med en
form, som så förspiller dess bästa söners kraft?
Det är de samfäldta valen man genom nämnde
fras vill qväfva i födseln. Man gör med stånds-
indelningen, liksom med inbilluingssjukan, för
att bindra den sjuke gå ut och komma i erfa-
renhet af sina krafter; man säger: gå icke ut,
min vän; du är så svag; det skulle säkert ådra-
ga dig feber, ja, kanske dödenp. Så skrämas ock
de klentrogne för samfäldta val. Och likväl är
det uppenbart, att detta valsätt förenar alla
opinioners önskningar bättre än något annat.
Det tillåter alla modifikationer af bildning och
förmögenhet, m. m., det utesluter ingen af dem,
som nu äga valrätt, men upptager alla dem, som
nu anses orättvist uteslutna; det tillåter kommu-
nal-representatlion, om detta en gång befianes
nödigt, och man kan med det bilda två kam-
rar, så väl som en. Siutligen och om qvalifi-
Lationerna för valbarbeten skulle så inskränkas,
att Stånden nödvändigt åter skola framkomma
vid Riksdagen, så kan detta äfven ske, utan att
valprincipen fullkomligt upphäfves. Äfven i den
mest inskränkta eller förtryckta skepnad skall
den dock erinra Svenskarne om nödvändigheten
att en gång blifva eit folk.
Skulle man då icke för detta ändamål vilja
göra några uppoffringar af enskilda politiska
Stånds-rättigheter, som i sitt inflytande på det
dagliga lifvet i alla fall visa sig endast inbilla-
de? Skulle man icke i ett så högtidligt ögon-
blick vilja göra något för fosterlandets, för hela
folkets behof och för förnuftets fordran? Vi
kunna icke föreställa oss annat från pluralite-
ten af de män, som blifvit valda till 4840 års
Riksdag, och boppet är den stjerna, som sist
slocknar äfven för seglaren, då han redan balft
skeppsbruten befinner sig på den stormiga böl-
jan; huru mycket mera bör det då icke lysa
för oss, som hafva en god vind och hamnen
framför oss, om vi blott vilja deri inkomma?