mått bilda en konstitutionell styrelse! Denna har varit reaktionär till en grad, som väckt folkets yttersta bekymmer. Detta har så vidt valet varit fritt, sändt fyrdelniogen de bästa män det ägor; men vi fråga dem: om de icke misströsta om resultaterna af sina bästa bamödanden, om de ieke frukta, ja snart sagdt med visshet förutse, att då de vändt ryggen till hufvudstaden, så äro de glömde af dem som skulle taga råd och efterrättelse af deras önskningar och föreskrifter? Huru kan man då väl föreställa sig, att Svenska folket sammangrott, med en form, som så förspiller dess bästa söners kraft? Det är de samfäldta valen man genom nämnde fras vill qväfva i födseln. Man gör med ståndsindelningen, liksom med inbilluingssjukan, för att bindra den sjuke gå ut och komma i erfarenhet af sina krafter; man säger: gå icke ut, min vän; du är så svag; det skulle säkert ådraga dig feber, ja, kanske dödenp. Så skrämas ock de klentrogne för samfäldta val. Och likväl är det uppenbart, att detta valsätt förenar alla opinioners önskningar bättre än något annat. Det tillåter alla modifikationer af bildning och förmögenhet, m. m., det utesluter ingen af dem, som nu äga valrätt, men upptager alla dem, som nu anses orättvist uteslutna; det tillåter kommunal-representatlion, om detta en gång befianes nödigt, och man kan med det bilda två kamrar, så väl som en. Siutligen och om qvalifiLationerna för valbarbeten skulle så inskränkas, att Stånden nödvändigt åter skola framkomma vid Riksdagen, så kan detta äfven ske, utan att valprincipen fullkomligt upphäfves. Äfven i den mest inskränkta eller förtryckta skepnad skall den dock erinra Svenskarne om nödvändigheten att en gång blifva eit folk. Skulle man då icke för detta ändamål vilja göra några uppoffringar af enskilda politiska Stånds-rättigheter, som i sitt inflytande på det dagliga lifvet i alla fall visa sig endast inbillade? Skulle man icke i ett så högtidligt ögonblick vilja göra något för fosterlandets, för hela folkets behof och för förnuftets fordran? Vi kunna icke föreställa oss annat från pluraliteten af de män, som blifvit valda till 4840 års Riksdag, och boppet är den stjerna, som sist slocknar äfven för seglaren, då han redan balft skeppsbruten befinner sig på den stormiga böljan; huru mycket mera bör det då icke lysa för oss, som hafva en god vind och hamnen framför oss, om vi blott vilja deri inkomma?